Jag sitter och funderar på min upplevelse av Tro hopp och kärlek. Jag tänkte att jag skulle försöka blogga om det, även om det är lite knivigt eftersom jag inte får skriva nåt som på minsta sätt kan antyda hur det hela slutade. Det enda jag kan göra är att reflektera över det som hände i samband med varje avsnitt som sänds.
Jag anlände till Tyringe rätt sent en kväll, stressad av att leverera barnen hos deras pappa och katt med ungar hos min mamma 12 mil bort. Då var nästan hela filmteamet där, samt alla tjejer utom två. De satt alla samlade runt matsalsbordet och hade precis avslutat sin middag/kvällsmat. Jag minns att jag genast tänkte att de i filmteamet verkade så spännande. Jag gillar såna där kreativa och skapande människor, så i den skaran trivdes jag, med en gång.
Att ställas öga mot öga med fem andra damer som ska dejta samma man ... Hur känns det?
Man kan säga så här, att det första jag gjorde var att konstatera att herregud, vilken udda skara damer vi är. Udda på så sätt att vi verkligen alla verkade så olika. Var fanns den gemensamma punkten, som hade fått David att vilja träffa oss? Eller var det just spridningen, att vi alla hade tilltalat honom på olika sätt?
Eftersom mitt intresse för David vid ankomsten var relativt löst, bara en öppen nyfikenhet, kände jag inte minsta lilla konkurrens från nån av dem. Annars hade det varit lätt att redan från början spekulera i vem han skulle gilla bättre än mig. Å andra sidan är smaken som baken, så hur skulle jag redan då kunna veta vem han ev skulle föredra?
Jag gick in i det hela med inställningen att jag om inte annat skulle få en sjutusan till rolig upplevelse. Och det hade jag, både framför och bakom kameran. Vi skrattade så mycket tillsammans, vi tjejer. Skojade. Skämtade. Ibland rätt ekivokt, vilket kanske inte passar när man ska dejta en präst ... Dessutom tänkte jag att det skulle bli intressant att fundera lite mer på var jag egentligen står kring tro och kyrktillhörighet. Det fick jag också möjlighet att göra.
Att sitta i synk (intervju) med filmteamet var också roligt. De kommenterade att det märktes att jag var författare, för jag var talför, fann orden lätt. I efterhand kan jag tänka att jag fann dem lite för lätt. Kanske jag borde ha tänkt mig för lite också innan jag svarade ibland ...
Ända sen inspelningen har jag funderat över hur jag kommer att te mig i bild ... Varit lite orolig faktiskt, med min noja över att jag tycker att jag är så ful;) Det jag kan konstatera är att jag i första avsnittet inte hade nåt att oroa mig för. Jag tycker nog att jag såg rätt normal ut. Sa inget dumt heller. Jag hann inte göra det. Det var så lite tid jag fick i rutan, om man jämför med all tid som man egentligen filmades.
På min dejt med David t ex ... De tog med biten när jag berättar om att jag har dansat orientalisk dans i kyrkor. De tyckte väl att det stack ut, profilerade mig på nåt sätt, i jämförelse med de andra. Vi pratade om en hel massa andra saker.
Det är väl så det kommer att bli i fortsättningen också. Att det som visas inte visar den fulla sanningen om det som egentligen hände.
Mer än så här vågar jag nog inte skriva om det hela. På tisdag visas avsnitt nummer två. Efter det kan jag komma med fler reflektioner. Det är spännande att se de andra prästernas dejter också, ska tilläggas.
Har du sett programmet?
