lördag 27 juni 2015

Kärleken dansar högt över bergen

För tre år sedan var jag och barnen för fösta gången på fantastiska Korrö folkmusikfestival utanför Tingsryd i Småland.

När vi åkte hem därifrån och barnen sov i baksätet var jag så uppfylld av musik att jag hittade på en slinga med både text och musik som var inspirerad av all fantastisk musik jag lyssnat till.

Den där musikslingan har följt sedan dess. Jag har hela tiden velat skriva mer, göra en hel visa av den. Jag hade en klar idé om vad den skulle handla om och har prövat mig fram och funderat på om det jag redan skrivit skulle vara versen eller refrängen. 

Nu i vintras kom jag mig äntligen för att göra en hel låt utav det. Det märkliga är att trots att jag skriver både skönlitteratur och dikter, så tyckte jag det var rätt svårt att få ihop texten. Grejen är ju att man är så låst i formatet, då den ska passa ihop med melodin. Hur som helst så fick jag ihop det till sist. Jag blev riktigt nöjd. 

Jag sjöng in den i all  enkelhet och la ut i en folkmusikgrupp på FB. Där skrev jag att jag själv så klart  och tydligt hörde i mitt eget inre hur kompet skulle låta. Då fick jag ett erbjudande av en grupp i Uppsala att de kunde kompa åt mig. Det var ett helt fantastiskt erbjudande då deras sound skulle passa min låt perfekt, men jag avböjde det ändå, då de bor så långt bort. Åtminstone i förhållande till mig som håller hur i jönköpingstrakten. 

Nu ångrar jag mig lite och funderar på att höra av mig till dem igen. De kanske skulle kunna göra ett arr och spela in, som jag sen skulle kunna använda mig av via datorn om jag någon gång skulle vilja framföra sången.




Lämna gärna ett omdöme, så länge ni inte sågar den helt;)

omöjlig kärlek

Om du är den jag Tror att du är,
då är jag dig inte värdig
Om du Inte är den jag tror att du är,
då vill jag inte ha dig

fredag 26 juni 2015

Så lätt är det att skriva en bok

Nu ska jag berätta för er hur fort och enkelt det är att skriva en bok, åtminstone i teorin.

Mitt nya bokmanus består redan av ca 70 sidor. De där sidorna består till största delen av påbörjade, oavslutade kapitel. Förstår ni vad det innebär?

Nej. Men det ska jag nu förklara för er.

Tänk er att varje sida av de där 70 får en sida till. Det är inte så mycket att skriva. Då har jag plötsligt 140 s. Och om det krävs 2 sidor, för att avsluta alla påbörjade kapitel så har jag redan 210 s. Därtill krävs det ju många fler opåbörjade kapitel, vilket gör att jag i ett nafs får ihop ett manus på ca 300 sidor.

Ni ser.

Det är lätt som en plätt att skriva en bok;)

Kaffe är viktigare än både intervjuer och skräp

Jag skriver i all enkelhet för Kyrknyckeln, en tidning som delas ut fyra ggr/år av Svenska kyrkan till alla hushåll här i Bankeryd. Jag intervjuar diverse intressanta människor och gör ett reportage om det.

Sist hade jag bestämt träff med ett äldre mycket engagerat par här hemma, men glömde alldeles bort det och var på väg med en massa skräp till sortergården när de kom. Vilken tur att jag inte hann åka och vilken tur att jag hade hunnit få ut skräpet från hemmet. Nu kunde jag utan att skämmas alltför mycket ändå bjuda in dem i mitt hem som planerat.

Nyss stod jag i duschen i allsköns ro och planerade min dag. Tänkte att jag skulle ta en tur till sortergården efter frukosten (ja, jag är lite sen i starten idag) och slänga skräpet jag rensade ut från stugan häromdagen. Då slog mig plötsligt tanken att jag ju hade bestämt träff med bibliotekariechefen kl 11 för att prata om flytten till nya lokaler. Vilken tur att jag kom på det.

Det verkar finnas ett samband mellan att intervjua för kyrknyckeln och slänga skräp. Jag kanske helt enkelt ska strunta i att skriva upp i almanackan vilka tider jag ska träffa nån för intervju, och istället helt förlita mig på det faktum att nästa gång jag är på väg till sortergården; då ska jag istället stanna upp, försöka komma på vem det är jag ska träffa, och var, och göra det istället för att ägna mig åt skräpet?

Det kanske till och med är universums sätt att rädda mig från det tråkiga jobbet att åka dit? För vid båda dessa tillfällen har jag ju fått helt legitima skäl att skjuta upp det ytterligare en liten stund? Den tanken känns tilltalande.

Nåväl. Det får vara hur det vill med det (tänkt med glimten i ögat). Idag ska jag i alla fall försöka hinna med båda delarna. Men först en snabb kopp kaffe. Det är viktigare än både intervjun och skräp.

tisdag 23 juni 2015

stand upkomedi istället för världsliga saker

Nu har jag ägnat flera dagar förra veckan åt att leta efter en försvunnen nyckel, igår råkade jag backa in i en annan bil och idag har jag varit i sommarstugan med mäklare.

Det är helt klart för mycket världsliga, praktiska ting att reda i just nu.

För att råda bot på det bokade jag genast in mig på två olika klubbar för stand up, där man som rookie har möjlighet att köra sina nummer. Det första blir i Göteborg den 13 juni på andralång comedyclub, den andra blir i Stockholm på Big Ben Pub.

Jag gick en kurs i stand up i våras och har testat vid ett par tillfällen, vilket har gått över förväntan. Men de säger att det krävs 100 ggr för att det ska sitta riktigt bra, så det är bara att nöta vidare med sina skämt.

Kanske vi ses i Göteborg eller Stockholm?

En röd liten stuga



Jag har en sommarstuga. Jag köpte den för 13 år sedan, i samband med min 30-årskris brukar jag tänka. Då hade jag ingenting. Ingen man, inga barn, ingen fin lägenhet.

"En sommarstuga ska jag i alla fall ha".

Så tänkte jag, och köpte en liten stuga i Trånghalla som ligger ca 1 mil utanför Jönköping. Där finns varken el eller vatten indraget, men den är väldigt mysigt. När jag väl är där, njuter jag verkligen av lugnet det ger mig, samtidigt som jag snickrar och grejar med olika projekt.

Problemet genom åren är just att jag så sällan åker dit. Det blir helt enkelt inte av, av olika skäl.

Jag har ofta tänkt att antigen gör jag ett ryck och renoverar upp den, drar in el och vatten så att man lättare kan bo där över längre tid, vilket jag har noll budget för, eller så säljer jag den. Ändå har jag inte kunnat förmå mig till att göra det. Den är ju trots allt mitt lilla smultronställe, om så bara ett fåtal gånger om året.

Nu känner jag tydligt att jag måste ta ett beslut. Det är inte försvarbart längre att ha en fastighet, om än bara en liten stuga, som får stå och förfalla. Det är ju det den gör, om jag inte lägger ner något arbete på den. För mig kommer det att bli den stora frågan nu i sommar. Sälja. Eller behålla, med allt vad det innebär.

Om jag säljer kommer jag Aldrig mer på att få känna doften av solvarm stugaltan på morgonen eller ligga i hängmattan mellan de två höga ekarna. Å andra sidan, om jag säljer kommer jag att få loss ett antal tusen kronor som jag kommer att kunna uppleva mycket somrigt med på annat håll för.

Ja, Det finns många för- och nackdelar i de flesta beslut man måste ta i livet. för min sinnesfrids skull, vet jag att jag borde sälja. Allt man äger, kräver också tid och engagemang, vilket är en bristvara för mig. Min tid och engagemang går ju i första hand till annat.

Hur skulle ni resonera i en sån här situation?

måndag 22 juni 2015

Expressen och panikångest

Tidigare i våras blev jag intervjuad för Expressens Hälsomagasin om panikångest. Med tanke på att så många kvinnor drabbas av det (visst är det märkligt att det främst drabbas kvinnor... eller kanske inte egentligen), tvekade jag inte en sekund att ställa upp. Jag är inte ensam om att drabbas av panikångest. Tvärtom. Dessutom tror jag att jag har kommit rätt lindrigt undan, i det stora hela.

Jag tror att det är min egen psykiska skörhet som gör att jag väljer att skriva om det jag hittills gjort. Jag tycker om att lyfta fram det som sällan blir sett eller hört. Min nya roman kommer att skilja sig från de andra på det sättet; i den finns ingen ohälsa.

Hur som helst: om något i mitt liv kan hjälpa andra människor, blir jag glad. Det må vara genom det jag skriver i bloggen eller böckerna, eller det som kommer fram i olika intervjuer.

Om min erfarenhet av panikångest kan ni läsa här.

Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter, så lär jag mig själv mer också!








Likt eller inte, roligt är det

När jag gick i skolan var ämnet bild ett av mina hatämnen. Jag fick aldrig till det. Hade det varit i dagens skola, med de betygskriterier vi har nu, hade jag inte ens blivit godkänd. Men i vintras fick jag för mig att börja teckna. Porträtt är det jag gillar allra bäst. Inget ansikte är det andra likt, vilket gör det så spännande.

Jag gör flera porträtt varje dag. Lägger inte så mycket tid på varje, utan kör snabbt och på känsla. Sedan hänger jag upp dem och låter dem långsamt tala till mig för att visa vad jag har gjort för fel.

Jag gjorde ett på Astrid Lindgren och ett på Greta Garbo. Utan att veta vilka det var, såg kompisens pappa genast att det var dem jag hade tecknat av. Det såg jag som gott betyg:)

Den här vackra människan heter Anna. Det blev ganska likt, ofta fångar jag mer personligheten bättre än bildlikheten.

Vill du att jag ska försöka teckna ditt porträtt, så hör av dig:)

Barnen måste få prata om alkohol

Visst är det så att många av oss unnar oss lite extra vin eller öl på sommaren. Det är ju så gott med den där svalkande drinken i värmen. Vi unnar oss att slappna av på ett annat sätt än annars.

Jag gör det, jag också. Ändå är det här med alkohol något som jag funderar mycket på. Jag tycker att det dricks för mycket faktiskt. Särskilt när barn är med. Det är som om det här med att dricka alkohol är normen i alla sammanhang.

När jag var barn tyckte jag inte om alkohol. Även om mina föräldrar inte drack så mycket och inte så ofta, så upplevde jag det som obehagligt när det skedde. Mammas röst som blev så annorlunda, hur hon fnittrade på ett så larvigt sätt.

När vi hade fest ihop med släkten eller andra vuxna, blev det ofta mycket fylla. Det var ännu mer obehagligt, oavsett om det resulterade i att de satt och somnade i fåtöljen, eller om det blev slagsmål.

Barn har rätt att få uttrycka vad de känner kring vuxna som dricker. Många barn har det svårt, p g a att vuxna tar sig rätten att dricka, trots att de ansvarar för barn.

Det är därför jag har skrivit barnboken Kalle Frågvis - Äntligen fredag. I den får läsaren följa med Kalle på olika sorters fredagsmys. Ibland är det inte så mysigt som man vill att det ska vara, och barnen som läser får fundera tillsammans med Kalle varför det är som det är.

Jag hoppas att boken kommer att ge många barn möjligheten att prata om hur de har det hemma, och att de ska bli hjälpta genom att se att de inte är ensamma om att känna som de gör.

Hur ser du på det här med alkohol?


En sjutusan till roman

I mitt förra inlägg skrev jag att jag kanske borde byta genre. Skriva nåt mer lättsålt. Rent strategiskt borde jag förstås göra det, men samtidigt måste jag ju skriva det som finns inom mig. Det finns berättelser som jag funderar på att skriva, men som liksom inte får liv inom mig. Det är som om berättelserna själva väljer att bli skrivna.

Nu håller jag på med en ny roman. Min tanke var att den helt igenom skulle vara historisk, en deckare, förlagd till Huskvarna 1910. Det hände så mycket spännande där då. Jag hade en tanke, en plan om hur det skulle vara. Ändå fick jag inte till det. Karaktärerna stretade emot. Intrigen spretade. Dramaturgin var lam. Då la jag allt åt sidan, tänkte att "ja, ja, jag får väl skriva nåt annat istället". Men så plötsligt en dag dök det helt oväntat upp nya karaktärer i huvudet på mig. Människor som är i livet nu. Människor som på olika sätt är sammanlänkade med karaktärerna jag redan hade börjat skriva om. Sakta men säkert började de berätta för mig, vad min historia Egentligen handlade om. 

Så nu har jag börjat om igen. Den där berättarrörsten kämpar jag med, men temat i boken är åter levande för mig, och dramaturgin har ett flyt som för berättelsen framåt.

Jag hoppas och tror, ja vet, att den här romanen kommer att bli riktigt spännande. Självklart för alla som bor i Huskvarna och Jönköping (där allt utspelas), men också för andra läsare. Jag vet ännu inte vilken genre jag kommer att kunna placera den i, men jag lovar er ändå, att det kommer att bli en sjutusan till roman.

Om ni följer mig här på bloggen, kommer ni att få följa min väg till fjärde romanen. Välkomna med på den resan.

söndag 21 juni 2015

Kanske jag borde byta genre

Jag tänker ibland, nej, ofta faktiskt, att jag borde skriva en annan sorts böcker. Böcker som är lättsålda, som inte får människor att rynka pannan och säga "Nej, det här är nog lite för tungt för mig."

Jag kan förstå att man tänker så om Fisken i snön, för den utspelas ju trots allt på ett mentalsjukhus. Även om den fått fina recensioner och är spännande och berörande på alla sätt och vis, är det ju ingen lättsmält roman. Däremot förstår jag det inte när det gäller När minnen får liv. Visserligen är skam och skuld ett stort tema i boken, men ändå är det ju vänskap som är det största. Vänskapen mellan människa och hund, och vänskapen mellan brukare och assistent. Jag brukar kalla den för existentiell feel good. Hur kan den då vara för tung att läsa?`

Jag borde skriva deckare. Tror jag. Sånt vill folk gärna läsa. Eller lättsamma romantiska romaner. Eller ... ja, vad då?

Själv har jag nyss varit på bibblan och lånat en bunt med Inger Frimanssons romaner. Psykologiska thrillers. De är spännande. Sådana böcker skulle jag kanske skriva. Kanske jag även borde skriva mer av samma genre, så det är lättare att marknadsföra mitt författarskap?

Men jag är inte sån. Som bara gör likadant hela tiden. Jag är spretig. Vill testa allt möjligt. Inte mura in mig i ett fack. Det är på gott och ont, tror jag.

Vad läser du helst för sorts böcker?

lördag 20 juni 2015

Kanske en liten dikt

Jag la för en stund mina höga mål åt sidan,
bestämde mig för att satsa på trädtopparna, istället för stjärnorna.
På vägen dit snubblade jag på målsnöret,
föll ner,
förlorade mitt hjärta,
och vill inte alls sträva uppåt mer

Den unika berättarrrösten, eller att skriva en ny bok

Jag har ibland hört att jag har en unik berättarröst. Det gör mig både glad och lite stressad varje gång, för jag har så svårt att själv sätta fingret på vad det skulle kunna vara som är så unikt. Frågan blir då; kommer jag att kunna ha det i nästa roman också?

Nu när jag sitter med mitt fjärde seriösa bokmanus, d v s definitivt tänkt för utgivning, så får jag verkligen bekräftat för mig hur svårt jag tycker det är med berättarrösten. Med det menar jag själva tonen, känslan i texten, det som kommer från mig. Anledningen till att jag tycker att det är svårt, är att jag skriver så olika sorters böcker. När jag skrev roman nummer två, Fisken i snön, ville jag komma så långt bort som möjligt ifrån tonen i När minnen får liv, som var debutromanen. Jag ville för min egen skull inte känna det som om jag skrev om samma karaktärer, om än i annan tid och plats. Därför tog det lång tid innan jag hittade en ton som jag trivdes med och var nöjd med.

Nu håller jag återigen på med ett nytt manus, som är helt olikt det andra jag skrivit. En stor skillnad är att jag berättar i tredje person, samt att jag följer flera karaktärer. Då blir frågan om jag ska följa dem riktigt nära, nästan som om det faktiskt är i första person, eller ska jag hålla en mer distansierad stil, där min egen röst får ett större utrymme.

Hur som helst får det inte bli platt. Jag har tidigare fått höra att jag är duktig på bildspråk, så det måste jag behålla. Men berättarrösten..? Hur får jag den så där bra och unik som jag vill att den ska vara? När jag läser det jag hittills skrivit, finner jag inget unikt, mest bara skit faktiskt. Nåväl. Jag vet ju också av erfarenhet, att skit kan förädlas. Jag måste inte hitta rätt med en gång. Jag har en tanke, en riktning i det jag håller på med. Om jag så måste skriva om och skriva om tills jag nästan spyr på det, så vet jag vart jag vill, och ger mig inte förrän jag når målet.

fredag 19 juni 2015

Midsommar i Fisken i snön, med hälsning från hospitalet

Kapitel 34

Träden, blommorna och doften de sprider är densamma som den har varit hela sommaren hittills. Ikväll upplever jag den ändå så mycket starkare. Kransen av björk och midsommarblomstren berusar mig med sin doft. Gör mig yr.
”Du ska också ha en”, säger jag till Frans och lägger den jag nyss lindat klart över hans röda lockar.
”Tror du att en krans i håret räcker för att förvandla mig till en ängel?”
Han sätter ihop händerna framför sig och lägger huvudet på sned så att kransen åker av.
”Du är dum”, säger jag och skrattar, även om jag tycker att han hädar som gör narr av de himmelska tingen på det viset. Med båda händerna lägger jag tillbaka kransen. Fingrarna rör vid hans hår. Det är mjukt. Lika mjukt som mitt eget hår mellan benen.
”Hur skulle du kunna förvandlas till något du redan är?”
Med nerfällda ögon säger jag det. Hettan i kinderna döljer jag genom att gömma dem bakom händerna när jag lägger min egen krans bättre tillrätta.
”Det kan inte vara mig du menar, min Elin, min ängel. Min alldeles egna ängel.” Han böjer sig fram och lägger läpparna mot mina. De suger sig fast i dem med samma smackande ljud som när griskultingarna diar suggan. Värmen sprider sig ner igenom kroppen.
”Men en ängel är du inte, inte ett himlaväsen.” Han mumlar, med munnen tryckt mot min. Jag har aldrig haft honom så nära mig, smaken av hans saliv är främmande, men jag känner att jag vill möta hans läppar, öppna upp dem med tungan och stoppa in den för att utforska hans tänder som lyser så starka och vita när han skrattar.
Jag gör det inte. Jag är rädd för vad han skulle tycka om mig om jag gjorde det.
”Min Elin, så vacker, så ljuvlig, så mycket kvinna. Nej, en ängel kan du inte vara. Därtill är du allt för jordiskt underskön."
Han lägger mig ner mot blomsterbädden och särar på mina ben. Han sätter sig själv med dem lindade runt höften. Det är som om benen famnar honom.
”De har dans i Korrö ikväll. De har majat stången.”
Ur skjortfickan plockar han fram en rund plunta av tenn. När han öppnar den känner jag med en gång att det luktar brännvin. Han lägger den mot sin mun som nyss varit så nära min och tar en klunk.
”Här.”
Jag tar emot den. ”Nej.”
”Varför då? Det är prima brännvin, köpt ända nere i Värperyd minsann, av Gertrud Månsdotter. Hennes brännvin är vida känt och det med all rätt. Smaka.”
Jag tar en klunk. Nog är det här annat än det jag tidigare smakat. Det bränner i halsen som det gör av brännässlor mot huden om man varit oförsiktig och gott emot dem. Jag måste vänta en stund innan jag kan svara honom.
”Nej, jag vill inte gå till Korrö.”
Hans skratt klingar ut som solstrålarna som silar genom trädkronan över oss.
”Varför inte det? Jag hörde att de hade fått dit en riktigt skicklig speleman, inte samme som brukar spela borta i Älmeboda. Jag vågar lova att det blir fart i dansen där.”
Han tar pluntan från mig och tar en ny sup. Därefter reser han sig och drar mig med sig upp.
”Och du min älskade, kommer att svänga allra bäst. Du har sannerligen lärt dig hur en kvinna ska röra sig för att förvrida huvudet på en karl.”
”Det är lätt att dansa med dig.”
Han lägger sin ena arm runt min rygg och tar min hand med den andra handen. Utan musik, men med ett mjukt nynnande, leder han mig i en vals. Jag blundar. Låter mig föras. Känner hur musiken och dansen tar över min kropp.
”Vi går till Korrö”, säger jag och tvingar honom milt att stoppa dansen. ”Men till dansbanan går jag inte. Aldrig att jag visar mig bland folk om jag inte är av nöd tvungen Vi kan dansa ändå, bara vi två, inne bland träden. Det har vi gjort förut.”
”Jag förstår inte varför du inte vill det, men jag gör som du vill. Aldrig att jag skulle göra något annat. Det förstår du nog, Elin.”


Han hade rätt i att det skulle vara fart i dansen på festplatsen. Det hör jag redan på avstånd, långt innan vi kan se den genom träden. Den majade stången ser jag först och därefter de för kvällen så uppklädda människorna. Dagen till ära bär flickorna sina färggrannaste förkläden och de ser ut som en blomsteräng där de står, samlade i en klump bredvid dansbanan. Jag borde känna igen dem. De är i samma ålder som jag själv, något yngre och något äldre, men inte mer än så. De gifta och stadgade bryr sig inte om midsommarkvällens fröjder. Om jag hade varit redig som barn, gått i byskolan som alla andra, skulle jag ha känt flera av dem. Åtminstone dem som bor åt Linneryd till. I Korrö finns ännu ingen skola så för barnen här är det lika illa ställt med bildningen som för mig.
Som det tidigare var vill säga. Nu kan jag både läsa och skriva lika bra som alla som redan från började klarade av sin skolgång. Tanken ger mig visst självförtroende och jag vågar gå med Frans ytterligare en bit in mot festplatsen.
”Jag behöver gå dit och prata med karlarna en stund”, säger han. Jag vill inte bli lämnad ensam, men nickar och säger att jag väntar på honom. Han har aldrig sagt var han bor eller arbetar. Första gången jag såg honom, trodde kärringarna i handelsboden att han var en av rallarna som byggde räls till Krösatåget. Nu tänker jag att det inte kan vara så. I stället måste han ha tjänst i någon av verkstäderna i Korrö, annars skulle männen här ha varit främmande för honom.
Han försvinner in bland träden. Ibland snubblar han till över någon rot och är nära att falla. Hur gärna vill jag inte skynda fram, ta honom under armen och hjälpa honom återfå balansen. Så som han gjort så många gånger under dansen. Han klarar det själv och fortsätter mot festplatsen.
Det är tydligt att där är fler flickor än karlar. Skaran av flickor som står och väntar på sin tur att få dansa fyller hela långsidan av dansbanan. Inte så många lediga karlar ser jag. Några står en bit bort och skickar en flaska mellan sig. Resten är uppe på dansbanen, svänger flickorna så våldsamt att de ömsom flämtar, ömsom skrattar.
Ett fruntimmer äldre än både jag själv och de andra flickorna lösgör sig från den väntande skocken och går åt Frans håll. Jag tycker att hon vinglar en aning och tänker att hon måste gå och tömma sig, att hon inte kan hålla balansen på grund av att hon är nödig. Trots de vinglande stegen är hennes gång bestämt och munnen plutar. Jag anar ett leende på läpparna.
”Jaså, han kom ändå, till sist”, säger hon och är i samma stund nära att ramla.
”God afton Stina”, säger Frans och lägger armen om hennes midja så hon står stadigt igen. ”Är hon ensam här ikväll eller har karln din gjort dig sällskap hit?”
Hon fnyser och jag märker att hon är äldre än vad jag till och med tyckte från början. Det är inte långt ifrån att hon kan vara i mors ålder. Ful är hon också, med de plutande läpparna som får henne att likna änderna på sjön.
Hon behöver inte längre Frans stöd, men gör ingen antydan att dra sig undan hans arm.
”Han kunde lika gärna ha stannat hemma, vad mig anbelangar, men han ska då alltid vara med överallt och glo. Till och med gudstjänsterna i Linneryd springer han till, vad nu det ska vara bra för, en hedning som han är. Det är väl för att få en skymt av henne. Efter alla år tror hon fortfarande att hon kan bli något mer än hans simpla hora. Ha. Blev hon det inte då, blir hon det väl inte nu heller, när han är bliven som han är.”
Frans skratt bullrar och får henne också att falla in i ett ljudlöst skratt.
”Men vem tar hand om dig då, på dansbanan, om han är på det viset?”

”Nämen, är det inte Märtas dotter som vågat sig hit.”
Rösten tvingar mig att vända uppmärksamheten från Frans och det okända fruntimret. Jag vänder mig om och bakom mig, alldeles nära, står Kråkjohan. Han svajar en aning där han står, men rösten är stadig och han tittar stint på mig. Jag vill inte prata med honom, men inte heller törs jag åta bli att svara. Vad druckna män kan ta sig förnär de inte får vad de vill, är ingenting jag vill ta reda på ikväll.
”Jo, nog är det Elin”, säger jag alltså och försöker återgå till att följa Frans förehavanden. Nu har han släppt det andliknande fruntimret.
”Hon är så grann så man tror att hon nästan är överjordisk”, säger han och får mig att vända blicken och titta på honom. Han har aldrig gett något sken av att hålla ordning på himmelska ting. Fast varför inte. Trots allt så går han ju i högmässan varje vecka. Något av prostens predikningar kan ha fastnat i hans rusiga sinne. Ändå måste jag tillrättavisa honom när han jämför mig vid dessa väsen.
”Vad då?” Han ser helt nykter ut när han frågar, förstår på allvar inte vad jag menar.
”Ja”, säger jag och ser i ögonvrån hur Frans och det okända fruntimret fortfarande är i samspråk. ”Vacker är jag inte.”
”Nej, nej, nej, nu förstår du fel. Ja, inte beror det på att du är … en smula märklig. Ja, det har man ju hört om. Det finns ingen i socknen som inte känner till det. Med en mor som din kan man inte bli ställd till doms av varken Gud eller människa, hur det än är ställt med en.
Han säger detsamma som Anna sa, och som både Ida och Magdalena har sagt. Deras ord har gett mig en känsla av frihet och lätthet, men Kråkjohans ord kletar sig fast vid mig och får mig att vilja stryka med handen över både ansiktet och kläderna. Han ska inte tycka något om mig över huvud taget. Inte om mor heller, för den delen. Hans åsikt om mig är som en objuden smekning av min kind.
Jag ryser och tittar bort mot Frans, önskar att han ska komma och rädda mig undan Kråkjohan. Nu har han äntligen lämnat kvinnan och gått bort till karlarna med flaskan.
”Det är annat med den där”, säger Kråkjohan och rör sig mot kvinnan som står ensam kvar där Frans nyss gjort henne sällskap. ”Nog för att hon är vacker, vackrare än vad ett stackars fattighjon förtjänar, men någon värme har hon inte. Det går inte att jämföra. Men en får vara glad att en har nån som håller en sällskap på ålderns höst. Det var längesedan min egen ängel ville ha mig.”
”Vad är det ni båda står och skvallrar om?”
Frans kommer bakifrån och lägger armarna om mig. I handen har han sin lilla flaska och han sätter den mot munnen. Först sin egen och sedan mot min.
”Inte lika god som den andra, men med kärlek går den ner.”
Jag låter munnen fyllas av drycken, sväljer allt i ett svep. Genom drycken som bränner känner jag närheten till Frans som fyller sin gom med densamma. Det är nästan som att på nytt känna hans läppar mot mina. När jag tar ett steg närmre honom vacklar jag till, känner hur det snurrar i huvudet, men hans hand är där och håller mig på benen.
”Jag såg nog att käringa min hade ett gott öga åt dig, blind är jag inte, även om jag är gammal. Men heder åt dig som inte tog´na utan är trogen din egen jänta. Och vilken jänta sen. Glad ska du vara att ha en sådan. Go´afton.”
Kråkjohan höjer handen och vinglar iväg mot den som jag nu förstår är hans kvinna. På något sätt hänger de ihop, även om hon är okänd för mig. Hon väntar inte på honom, utan har försvunnit ur synhåll. Han verkar inte bli ledsen för det, för jag ser hur han i stället tar sikte mot skaran av flickor som väntar på att bli uppvaktade. Vad han säger till dem vill jag tänka lika lite som det han sa till mig. Jag tar flaskan från Frans och tar en ny djup klunk.
”Han pratar bara en massa strunt den där”, säger jag. ”Inget skvaller som är värt namnet ens en gång.”
Frans skrattar och vänder mig mot sitt håll och lyfter upp min haka med fingrarna. ”Jaså, det säger du. Och vad är det för skvaller som skulle vara värt att prata om då? Följ med mig så ska jag se till att Korröborna och hela socknen får något att skvallra om.”

Med skratt och vilda krumsprång springer vi hand i hand bort från olusten som Kråkjohan gav mig och jag välkomnar lusten som stiger inom mig. Inte ens att jag tycker mig ana en skymt av Hulda längre in bland träden släcker branden inom mig. Det måste vara en synvilla, sprungen ur suparna som jag tagit emot av Frans.
På rygg, liggande på sommarens egen bädd, med ängsklockor som kudde låter jag honom kyssa mig som jag aldrig har blivit kysst förut. Som ett dibarn suger jag tag i hans tunga och släpper den inte förrän jag av nöd måste när jag inte har någon luft kvar. Flämtande tumlar vi runt i gräset och skrattar och kysser varandra om vartannat.

Pirret i kroppen avslöjar att anfallet varade länge. Ögonen, liksom kroppen, är tunga och vill inte riktigt vakna tillsammans med mig. Inte undra på att Frans sover vid min sida, med högljudda snarkningar. Han tröttnade väl på mig, när jag utan vidare försvann från det vi gjorde. Jag rodnar och känner med handen mot läpparna. De är ömma. Smaken av honom dröjer sig kvar där och jag slickar med tungan. Försiktigt reser jag mig upp, tänker att jag ska låta honom sova vidare. Kjolen har åkt upp under den vilda leken och jag ser på låren att min månadsblödning har kommit, trots att jag inte väntar den ännu på ett tag. Skötet ömmar och det är som om det hemliga innehållet där innanför är på väg att tränga sig ut. Det måste vara brännvinet som har runnit rakt genom kroppen och bränt mig där nere också. Jag hade tagit både två och tre supar ur Frans plunta. Tyngden i huvudet beror heller inte bara på mitt anfall. Så mycket begriper jag. Jag rättar till kläderna så gott jag kan, trots att jag säkert inte kommer att möta någon under min vandring hem.

Med en lätt smekning av hans kind, kyssa törs jag inte göra när han sover, säger jag farväl och vänder åter hem till mor och mormor.

Dagen då ...

Dagen då sommaren kom, låg jag och drömde om soliga dagar
Dagen då sommaren försvann, vaknade jag och undrade vart värmen tog vägen.

Dagen då kärleken kom, låg jag och drömde om den rätte mannen
Dagen då kärleken försvann, vaknade jag och sörjde min ensamhet

Dagen då livet kom till mig, låg jag och drömde om allt jag ville göra
Dagen då livet försvann, ja, då var det bara försvunnet.


torsdag 18 juni 2015

monterplatsen klar: Bokmässan i Göteborg

Jag har en gång tidigare ställt ut på Bokmässan i Göteborg. Då gjorde jag det tillsammans med ca 30 andra författare, som var med i föreningen Egenutgivarna. Även om det inte blev så dyrt på det viset, gillade jag inte konceptet. Jag vill ha större möjlighet att påverka det hela.

Därför har jag i år bokat en egen monter, den allra minsta och billigaste; en s k budgetmonter. Den är bara 2x2 kvm, men det räcker gott och väl för mig. Min största fasa inför det hela, är ändå att jag måste stå där Helt själv; i fyra dagar. Hur ska jag hinna gå på toaletten? Äta?

Jag håller på och försöker ragga vänner som kan komma och avlösa mig nån liten stund varje dag, för att jag ska kunna få lite paus. Det ser ut som om jag får ihop det, tack och lov.

Idag fick jag min monterplats mejlad till mig. Det ser ut som om jag bara montergranne på ena sidan, och luftigt vid den andra. Det känns bra, för då är det nog smidigare att snabbt smita iväg en sväng, om det behövs. Dessutom kan jag kanske lättare håva in folk till min monter;)

VIlken plats är det då ni måste besöka i september? Jo, A04:64. Dit hittar ni väl alla;) Välkomna!

söndag 14 juni 2015

som en vindpust

Det finns stunder i livet jag vill återuppleva 
om och om igen. 
Små, korta ögonblick, 
borta som en vindpust, men 
som lämnar kvar löften 
om lycka.

Hemma gör de ingen nytta

Bokmässan Andra världar vänder sig främst till författare (och läsare så klart) av fantasy och sci/fi. Därför var det inte helt oväntat att jag inte sålde några mängder av böcker under gårdagen. Dock var det precis som jag trodde ändå roligt att träffa så många nygamla bekanta.

Jag hade gott sällskap bredvid mitt bord av författaren Eva Holmquist som skriver ungdomsböcker av precis rätt genre. Jag tror det gick rätt bra för henne.

Nåväl. Jag fick i alla fall visa upp mina böcker, och det är ju värt en hel del det också. Hemma i sina lådor gör de definitivt ingen nytta.


fredag 12 juni 2015

Andra världar

Det har varit väldigt mycket på gång nu, sista tiden. Födelsedagskalas, skolavslutningar, karnevaler, kattungar och en del halvhemliga grejer. Faktiskt har det varit så mycket att jag knappt hunnit reflektera över att jag imorgon ska åka till Ljungby och delta på Andra världars bokmässa där.

Nu börjar jag känna att det ska bli roligt. Förut fanns den där mässan bara som ett stressande spöke i mitt medvetande - "åh, nej, inte det också" - men nu ser jag mycket fram emot det.

De flesta utställarna på den mässan skriver fantasy eller sci/fi. Min huvudgenre är ju inte alls det, men min ungdomsroman Kyrkan brinner passar väl ändå rätt bra in, genom att den handlar om en flicka som hamnar i 1500-talet genom ett datorspel.

Hur som helst, jag känner flera av utställarna. En del har jag träffat förr på mässan, andra har jag hittills bara sett på olika forum på FB. Det är alltid spännande att träffa människor i verkliga livet, som man hittills bara pratat med på det sättet. Men väldigt roligt.

 Mässan sker i samarbete med berättarfestivalen, och om jag har tur, kommer jag att hinna se och höra lite av det övriga utbudet också.

Har du varit där någon gång? Om inte, passa på den här gången, och kom och hälsa på mig samtidigt:)

Stor i orden, men liten på jorden

Jag har en stark tro på det andliga, på budskap av olika slag. Man må kalla det profetior, spådomar eller mediala budskap, det gör detsamma. Det är något jag tror på. I princip. Självklart finns det oseriösa utövare av dessa konster också, som bara pratar strunt eller som ser budskap i allt och inget, men det förtar ju inte sanningen hos dem som faktiskt har förmågan att se och höra.

Jag är själv en av dem som i viss mån kan göra det, men, som med så mycket annat, krävs det övning för att utveckla den gåvan/förmågan. Numera är jag därför väldigt otränad i det, men tänker att jag nån gång ska ta tag i det. Tyvärr är det svårt, tycker jag i alla fall, att känna in budskap som gäller en själv. Det är svårt att tömma sitt sinne helt på sin egen vilja och önskemål, för att helt opartiskt ta in vägledningen i ens liv.

Jag har en god vän som har en stark medial gåva. Han tillhör inte en av de där flummarna som jag kallar dem, som ser tecken och budskap i allt, utan är en helt vanlig, jordnära kille. Alldeles nyligen sa han saker till mig som gjorde mig jätteglad. Det var saker som jag ville höra, saker som bekräftade sånt jag själv känt och som stärkte mig. Han sa "go for it". Ändå sitter jag här nu och törs inte riktigt tro på det. Det är visst lättare att ta till sig sådana där allmänna, vida tilltal, än konkreta, här och nu. Det känns som om jag plötsligt bara är "stor i orden, men liten på jorden".

Uppenbarligen prövas jag nu i min tro på de där andliga budskapen som vill guida oss genom livet. Här har jag alltså ett val; strunta i vad han säger och välj den säkra vägen och ingenting riskera - med följden att jag kommer ångra att jag aldrig försökte, eller lyssna till honom - med följden att det kan gå jättejättebra, alt att jag kanske kommer att känna mig lite dum om det går åt skogen (samt att min tro på detta med budskap får sig en liten törn på vägen).

Hur skulle ni ha gjort?

(jag valde att ta risken ...)

torsdag 11 juni 2015

Som en tjuv om natten

Det sägs i Bibeln att Jesus komma att vända åter till jorden som en tjuv om natten, dvs alla kommer att bli överrumplade och liksom tagna på sängen. Mellan raderna tycker jag mig ana att det finns en och annan som kommer att känna fruktan den dagen.

Ungefär samma känsla fick jag idag när sommaren helt oväntat slog ner som en värmebomb. Jag var definitivt inte beredd. Under hela försommaren har jag lyckats gömma mina fetbleka ben tack vare kylan som hållit dem säkert inhysta i byxor och långa tights. Nu började de plötsligt ropa på befrielse och hälsade värmen med jublande förväntan.

Här kom jag i konflikt med mig själv. Skulle jag ge efter för deras krav på frihet? Det var inte självklart. Jag är inte den mest fåfänga kvinnan i världen, men blekfeta ben vill jag inte gärna visa upp i första taget. Därför var det inte med odelad förtjusning jag hälsade den plötsliga värmen.

Jag tror att tanken i Bibeln är att Jesus kommer att försvinna lika fort igen som han kom. Min förhoppning är att liknelsen därmed tar slut, och att sommaren faktiskt har kommit för att stanna. På så sätt kommer jag att få tid att vänja både mina ben och mitt sinne vid att det äntligen är Sommar, så jag bit för bit vågar klä av mig och njuta av den, utan att skämmas. 

För nog är det härligt, att äntligen få sjunga:

"Den blomstertid nu kommer, med LUST och fägring stor"


onsdag 10 juni 2015

Var han verkligen snygg, Kalle?

Jag har en kompis som heter Kalle Frågvis. Faktum är att jag har skrivit två barnböcker till hans ära: Det är alla andra som ljuger och Äntligen fredag.

Ibland är Kalle och jag ute på bibliotek och andra evenemang och pratar med barn. Faktum är att det finns en och annan vuxen som också roas av honom. Det blev jag särskilt varse häromveckan när vi var ute i ett mycket speciellt, men ännu lite hemligt, sammanhang.

Vid det tillfället hade Kalle inte på sig sin snygga scarf, utan fick låna en annan av mig. Det fick mig att undra om han kanske inte blev så snygg som han förtjänar, för den var alldeles för stor och klumpig.

Är det lite väl fåfängt, tycker ni, att tänka på hur en tygdocka ter sig i bild;)
(för ja, det var en kamera inblandad)

Ska jag blir slottsägarinna?

Inför min nya roman, ännu utan ens en arbetstitel, har jag gjort en del research om Huskvarna och dess historia. Det har handlat mycket om fabriken där, som har haft stort inflytande på ortens utveckling. En av dess mer kända ledare är Wilhelm Tham som lät bygga den stora Slottsvillan, som de sista åren har tjänat som något slags vandrarhem.

Häromdagen såg jag att Slottsvillan nu är till salu. När jag såg det, var det som om jag kände ödet röra vid mig, för aldrig tidigare har jag ägnat huset några tankar, förutom nu då när jag skriver om det.

Kan det vara så, att ödet vill att jag ska köpa stället? I så fall får ödet vara så god och skänka mig de 15 miljoner som köpet går loss på. I så fall ... varför inte?

Mitt egna galleri

Sedan jag började teckna porträtt i blyerts tidigare i våras, har det hunnit bli en hel del . Jag har många av dem upphängda runt om på dörrarna i lägenheten. Det är inte helt fel, faktiskt. för jag har varje dag en hel del besökare till mitt alldeles egna lilla galleri, nämligen barnens kompisar.

Och vad säger de om min konst?

"Åh, så fint, vad duktig du är."

Inte behöver jag mer bekräftelse än så, för att känna mig riktigt nöjd.