tisdag 28 juli 2015

jag tolkar tarotkorten på mitt sätt

Jag vet inte om det för att skjuta upp skrivandet, eller om det är för att jag verkligen tycker det är så roligt att måla ... hur som helst har jag blivit som besatt  att göra just det. Tidigare i sommar målade jag akvarell, men idag plockade jag fram akrylfärgerna.

Eftersom jag i sommar även har börjat tränga in i tarotkortens symboliska värld, bestämde jag mig för att försöka tolka ett av korten i en egen målning.

Här är resultatet. Det är sannerligen inte någon stor konst, men roligt var det. Om ni lyckas gissa vilket kort det är, är ni riktigt duktiga.




Får jag höra en gissning?

måndag 27 juli 2015

vår sommar i symboler

Jag fick för mig att måla en akvarell med symboler för vad jag och barnen har gjort i sommar. Just nu är symbolerna väldigt tydliga och jag förstår precis vad de står för.

Det blir spännande att se om jag gör det lika tydligt om fem år.

Hur som helst var det ett roligt sätt att dokumentera det vi har varit med om.

Hur gör ni med era minnen? Är ni duktiga på att göra fina scrapbooks, skriver ni dagbok, eller sparar ni dem bara i era hjärtan?

lördag 25 juli 2015

Risken finns att jag försöker igen. Och igen.

I måndags var jag i Göteborg och körde ett stand upnummer på 2långgatan comedy club. Det är nästan omöjligt att själv avgöra hur det gick, mer än att det kändes rätt okej.

Som tur är fanns där en tjej som själv brukar uppträda, som jag nu i efterhand har frågat för att få ett litet omdöme. Så här svarade hon:

Jag är ju inget proffs, men några reflektioner jag har är att du skulle kunna göra dina punchlines lite tydligare. Jobba mer med pauser och tempo i ditt berättande. Du hade några riktigt solida skämt som verkligen håller för att bygga vidare på! Ibland kände jag att du tappade publikkontakten, men det är JÄTTEVANLIGT bland nybörjare, och eftersom det här var typ nästan första gången du körde så tycker jag ändå att du hanterade scenen bra!
En sak du gjorde bra var att du inte verkade bli distraherad. Ibland har jag sett folk gå upp och helt komma av sig så fort publiken ger minsta ljud ifrån sig, men det hanterade du bra.
Jag tycker att du var bra! Jag hoppas verkligen att du har lust att komma tillbaka och även att du fortsätter på andra scener, för det mesta som man kunde invända mot i ditt framförande är ju sånt som övas upp genom att man bara kör på. Som sagt, dina skämt var det inget fel på! Jag tror att många blev förvånade att en nästan-pastor som dessutom hade med sig sina barn, skämtade om snusk, så där fick du nog många pluspoäng hos publiken! Du kan absolut fila på fraseringen i skämten och även, som sagt, göra punchlinesen tydligare, men överlag är du riktigt duktig! smile emoticon

Risken finns att jag kommer att testa igen. Och igen. Och igen. 


lördag 18 juli 2015

Inte kan jag väl skylla på Gud

Jag kan knappast klandra Gud. Det är väl knappast ens församlingsmedlemmarnas fel, inte mina bibellärares fel.

Eller?

Det jag funderar på allt mer är att jag nu först runt 40 gör så mycket av det jag alltid drömde om som ung, men som det aldrig blev något av då. På gymnasiet började jag en teaterlinje på Katedralskolan i Växjö. Då hade jag siktet inställt på en skådespelarkarriär, eller nåt annat inom teatern. Författare låg väl på listen av drömmar också. Under den tiden kom jag i kontakt med karismatisk kristendom, kristendom på gränsen till den som Livets ord stod för. På ungdomars sätt blev jag rätt uppslukad av det där. Man kan tycka att där Gud finns, skaparens Gud, där förändras människor så att de lever upp och verkligen blir de sanna, äkta människor de är tänkta att vara. Så blev det inte för mig. Tvärtom.

Jag minns att en av mina klasskompisar påpekade vid ett tillfälle att jag blev så förändrad. Negativt förändrad. "Din livsglädje är borta", sa hon. Så drastiskt tycker jag inte att det var, men lite rätt hade hon. Det kan jag se nu. Under åren som följde dog jag. dvs det som är Jag. Min personlighet. Mina intressen. Jag slutade spela teater. Slutade drömma om en teaterkarriär.

Jag blev som en andligt uppblåst ballong. Ett tomt skal. Det var som om jag gömde mig bakom den där andligheten, inte vågade upptäcka världen där utanför, bli den jag verkligen var. Inte hade jag egentligen någon kontakt med Gud heller, utan hade en dogmatisk tro.

Under åren har jag gått bibelskola. Jag har läst teologi. Arbetat som missionär. Under de perioderna har jag känt mig  torr. Tom. Det är först när jag vandrat min egen väg, fri från dessa sammanhang som jag blommat upp. Kunnat ägna mig åt det som verkligen är Jag. Som fått mig att känna att jag lever.

Jag har tävlat i bugg. Tränat och uppträtt med orientalisk dans. Skrivit böcker. Börjat uppträda som stand upkomiker. Medverkat i (än så länge hemlig) tv-serie. Ska snart spela in kortfilm.

Vad det beror på att jag inte kunnat göra allt det här  under åren med församlingen, vet jag inte. Beror det måhända på att jag ibland fått höra att jag släppt in demoner i mitt liv genom att dansa salsa? Att människor blivit besvikna på mig när de hört att jag dansar magdans? Jag vet inte. Kanske det till viss del har med allmän mognad att göra. Att jag först vid 40 har den mognad och det självförtroende som krävs för att våga pröva mina vingar.

Hur som helst.. Jag kan väl  som sagt knappast klandra Gud för att det tog så lång tid för mig att veckla ut mina vingar och flyga. Jag skyller inte heller på församlingen och bibelskolorna.

Men tacksam är jag . Att jag idag är fri att vara den jag är. Utan någon annans åsikt.

fredag 17 juli 2015

drömmar som slår in

Tidigare i somras stod jag i ett visst sammanhang inför tv-kameror (vilket ni kommer att bli varse så småningom, men ännu så länge lite hemligt). Då fick jag mersmak av det där, minns att jag tänkte att det vore kul att göra nåt mer filmaktigt, kanske agera i en film. Och nu ska jag göra det. Visserligen bara i en scen i en liten okänd kortfilm. Men ändå. Tänk att "drömmarna" kan slå in så snabbt.

Vad har ni för drömmar, stort som smått?



onsdag 15 juli 2015

Bullmamma




Bullmamma är det som gäller i trendiga mammakretsar,
det har jag sett i alla forum jag helst undviker
eftersom dom bara påminner mig om vilken misslyckad mamma jag är
som bara bakar vanliga kanelbullar, när
barnen tigger om nåt sött och gott
men kanelbullar ska man inte baka, har jag förstått
för det är lika ute som att titta på en tjocktv,
det vet jag nog, trots mitt skrala tekniska cv.

Det är cupcakes man ska göra
för att barnen verkligen förföra,
muffins i stora formar med rosa hjärtan på,
dekorerade med silverkulor och färgad grädde så
dom liknar små konstverk
och gör dem till mer än vanliga bakverk
Det är därför man kan kalla dem för cupcapes istället för muffins som vi sa när jag var liten
och som faktiskt precis lika bra tillfredsställde aptiten

Jag letar upp bakformerna i butiken, men dom stora med rosa hjärtan på är slut
så jag hittar några med gula och blå stjärnor som ser nästan likadana ut

Ja, bullmamma är det som gäller i trendiga mammakretsar,
men jag struntar i formarna, i allt som mig bara hetsar
Jag lägger ner en påse mjöl i vagnen bland mjölk, bröd, frukt och rotsaker
innan jag tar min plats längst bak i kön med alla mina saker

Knullmamma ska man också vara,
tänker jag, det har jag minsann fått erfara
och jag kommer att tänka på vad jag läste i Expressen
att par som hånglar och rör vid varandra minskar stressen.
Man får inte glömma bort sin partner bara för att man fått smått
det leder aldrig till något gott
det kan också leda till skilsmässa, på grund av att man slutat gulla
och vem vill förresten leva utan en karl som hela tiden vill knulla.

Det verkar som om kvinnorna ändå har lättare än männen att glömma detta
för männnens snoppar vill lika mycket som förr, vill samma sak, med samma hetta
och det påminner om att man verkligen borde vilja låta honom ta i en
och klokt är det ju för utan att knulla spricker relationen sen
och stressen blir också högre om man inte gör det,
så det är bäst att aldrig nånsin säga njet.

Ja, knullmamma ska man också vara,
tänker jag och känner runt hjärtat en snara
när ett paket kondomer åker ner
(måtte det aldrig blir några småbarn mer)
för i vagnen sitter redan en unge med överfylld blöja
och minsann har han även en nerspyad tröja

Ja, blöjmamma är vad jag faktiskt är
det må vara hur det vill med stress och det där
Till barnens behov jag alltid först måste se
sen får det som sker mellan lakanen ske om det sker
Lagom framme vid kassan ser jag att jag har glömt
att fylla på blöjlagret som där hemma är tömt
Jag lämnar min plats längst fram i kön,
går bort bland hyllorna och försöker dölja mitt stön
samtidigt som jag slänger ner fem paket blöjor till ljudet
av sonens skrik

Det gömmer både bullbak och erotik

tisdag 14 juli 2015

Nu blir det film också

Nu har jag gjort det igen. Hoppat på något smått galet, bara för att jag inte kan låta bli. Igår var jag i Växjö på casting inför en kortfilm som ska produceras av filmbolaget Laterna Magica film. Jag gjorde det mest för att det är spännande att se hur en sån där casting går till.

Vi var inte många där, de flesta andra var väldigt unga, men det spelade ingen roll för mig. De började med att låta oss alla få framföra en egenvald text. Själv valde jag en av dikterna jag läste på poetry slam och det visade sig tydligt att den gjorde sig mycket bättre som monolog. Jag fick göra den flera gånger utifrån diverse direktiv från regissören i gänget. Bl a skulle jag göra den som något salongsberusad. Det var svårt, men roligt och utmanande.

Därefter fick vi göra improvisationer tillsammans i olika gruppkonstellationer. En gick ut på att vi inte fick använda riktiga ord, utan bara agera med kroppen och prata gibberish. Det blev så himla bra scener i sin enkelhet.

Att få spela teater igen på det här sättet var så längesedan och jag kände att jag levde upp. Tyckte att det var genuint roligt. Tyckte nog att jag gjorde det bättre än när jag höll på med det som ung. Är mer trygg nu. 

Teamet skulle efter castingen diskutera om vi fick vara med och snarast möjligt höra av sig till oss. 

Idag fick jag mejl. De vill gärna att jag medverkar i filmen. Förutom att det blir roligt att vara med i filmen känns det riktigt roligt att få bekräftelse på att jag inte var helt kass under castingen. Visserligen sa 7-årige sonen att "du suger ju inte i alla fall", men att få bekräftelse även från de som "kan", det kändes riktigt roligt. 

Så nu vänner; nu läggs även filmskådis till min lista av erfarenheter!

Ses vi på filmpremiären?

Jag har snöat in mig lite på träd

Jag har tidigare skrivit om hur sugen jag blev på att försöka skriva och illustrera en saga om en liten trädgubbe. Eftersom jag är en handlingskraftig kvinna som lätt snöar in mig på olika små projekt, så har jag nu målat träd på löpande band.

Behöver jag säga att jag tycker att det är såååå himla rooooligt! Jag kan inte hejda mig. Penslar och papper ligger framme på köksbordet hela tiden, så jag kan fatta tag i en när helst lusten faller på.

Här har ni den elaka granen som är på Trädgubben hela tiden och retas och sticker honom.


söndag 12 juli 2015

De ständigt förvånade läsarna

Häromdagen träffade jag en av mina bästa vänner. Hon berättade att hon först nu har kommit sig för med att börja läsa min debutroman När minnen får liv.

"Jag är grymt imponerad av dig", sa hon och fortsatte att säga att hon inte hade trott att jag skulle skriva så bra.

Det där är något jag ofta möter. Människor jag känner blir förvånade när de läser mina böcker. Det är som om de inte riktigt tror att jag verkligen är en författare. Att jag kan skriva.

På ett sätt kan det kännas lite sårande. Å andra sidan kan jag tänka som så att deras beröm verkligen är äkta, när det sedan kommer.

Något liknande var det för nån vecka sen när en bekant till mig skrev på FB att hon nu läst Fisken i snön. Hon skrev att hon alltid var nervös när hon läste en bok som nån bekant hade skrivit, för vad skulle hon säga om hon inte gillade den?

Som tur var tyckte hon mycket om min, så hon rekommenderade den varmt och tackade mig för läsupplevelsen. Det värmde!

Jag hoppas att ingen av dem blir besvikna när de läser mina andra böcker. Blir du nyfiken på mina böcker, så hittar du dem på Adlibris genom att klicka på bilderna till vänster.

Ha en trevlig dag!

fredag 10 juli 2015

Det måste få kosta

Idag ringde det en man ifrån Tingsryd som var med i nån slags förening där. De hade hört talas om min roman Fisken i snön som till stor del utspelas i den kommunen under 1860-talet. Nu ville de att jag skulle komma dit och föreläsa om den, vilket jag så klart väldigt gärna skulle göra.

Självklart undrade han vad jag skulle ta för arvode, och när han hörde summan (som definitivt inte är överpris) blev han mycket fundersam. Han sa inte blankt nej, men bad att få återkomma efter att ha pratat med styrelsen. I det läget skulle jag förstås ha kunnat pruta på priset, men jag gjorde inte det. Anledningen till det är att det är De som vill att jag ska komma, det är på Deras initiativ jag skulle åka dit. Då tycker jag att de får betala det som det faktiskt kostar, annars får det vara. Det tar mig en hel massa tid både att ta mig dit och att förbereda det hela, så jag kan inte göra det gratis.

Det här med föreläsningar och arvode är en svår sak, tycker jag. Om jag är billig får jag kanske fler chanser att föreläsa, å andra sidan förstör jag för alla andra inom branschen som följer rekommendationerna från författarförbundet. Ändå har jag så så svår för just det, ta betalt.

I somras lyssnade jag på en föreläsning under lägret jag och barnen var på. Det var ingen dålig sådan, men heller inget särskilt märkvärdigt. Jag satt och funderade på vad de fick för arvode. Tänkte att jag definitivt inte behöver skämmas för mig, att jag föreläser och tar betalt. Det jag gör är minst lika bra som det de gjorde. Om inte bättre. Om jag nu ska våga säga som det är. Åtminstone när jag föreläser om mitt författarskap och mina böcker så gör jag det väldigt bra.

Och därmed är vi tillbaka där vi började. Att mina föredrag faktiskt måste få kosta.

Hur känner ni kring det här med att ta betalt för tjänster av olika som ni utför?

onsdag 8 juli 2015

Jag har tagit språnget; får se var jag landar

Ibland krävs det inte så mycket för att man ska våga ta språnget och göra saker man inte trodde man skulle klara. Eller våga. Som att sätta igång och skriva en saga om en Trädgubbe t ex, samt skissa på illustrationer.

Igår skrev jag om min misslyckade akvarellmålning som blev en sån charmig Trädgubbe istället, och att jag hade velat göra en bilderbok om honom med en saga till. Om jag hade klarat av det. Jag skrev detsamma i en författargrupp på FB som jag är med i, och vet ni vad som hände då?

Jo, en barnboksförfattare uppmuntrade mig å det varmaste att göra precis det. Hon tyckte att min illustration var så fin i sin enkelhet, och att jag med enkla medel skulle kunna sätta gubben i olika situationer och sinnesstämningar.

De orden av uppmuntran räckte för att jag skulle känna att jag faktiskt åtminstone ville försöka.

Jag älskar den där känslan; när det tänder till inom mig och jag vet att Nu har jag något spännande på gång. Nu ger jag mig in i ett projekt som jag faktiskt skulle kunna slutföra och bli nöjd med.

Vad krävs för att du ska våga ta dig för saker som du inte trodde du skulle våga?

tisdag 7 juli 2015

Den lilla trädgubben

Att jag inte har bloggat på länge är ett tecken på att jag verkligen har haft semester. Jag och barnen har varit och besökt min mamma som skulle vara kattvakt när vi åkte till vårt årliga familjeläger, och direkt efter det åkte vi och hälsade på goda vänner i deras sommarhus.

Behöver jag säga att vi har haft det ljuvligt?

Jag tror att alla i hela Sverige kände av hur sommaren plötsligt bara kom, med all sin prakt och härlighet. Då krävs inte så mycket mer än bad, bad och åter bad.

Vi var som sagt på familjeläger, för fjärde året i rad. Det är ett läger för ensamstående föräldrar och det ordnas aktiviteter för såväl barn som föräldrar och är hur mysigt som helst.

I år fick vi tillfälle att pröva på att måla akvarell. Jag gjorde en målning av utsikten, med sjön och alla vackra träd. Den blev rent anskrämligt ful. Jag erkänner det villigt. Det som ändå var roligt var att ett av träden faktiskt helt på egen hand blev en liten gubbe. Jag behövde bara förstärka ögonen en aning, så var han redo.  Faktum är att jag började fantisera om att skriva en saga om honom och illustrera den själv. Fast jag tror inte att jag skulle klara av att upprepa honom igen, tyvärr.

Men ramat in honom har jag gjort, som ett fint minne av en härlig målardag i solen sommaren 2015.

Vad har ni för goda sommarminnen, så här långt?