tisdag 31 januari 2017

Kan en mumie inspirera?



Vad har den här bilden på en egyptisk mumie att göra i min blogg?
Jo. Den har en viss roll i min nya barnbok om Vätterndeckarna Karla och Robin.
Jag samlar på bilder för att veta vad det är jag skriver om.
Trots att jag har skrivit sex böcker vid det här laget, tycks det som om förmågan att skriva och få ihop en berättelse totalt har försvunnit. Detta är andra delen i serien. Den första, Leksakstjuven, kom ut i höstas. Eftersom det är böcker för barn känner jag att nästa del måste komma ut detta året, Annars riskerar jag att missa läsarna som har gillat den första och spänt väntar på nästa.
Även om jag inte längre tror och hoppas på ett stort genombrott som författare, så är det roligt att fullfölja det jag planerat.
Därför försöker jag skriva, även om förmågan känns som ett minne blott. Inspiration bryr jag mig inte så mycket om. Jag vet att det går att skriva ändå. När jag till exempel skrev Kyrkan brinner (en ungdomsroman byggd på verkliga händelser under nordiska sjuårskriget), så var det på beställning av svenska kyrkan, så då gällde jobb. Bara jobb. Ibland gnistrade till med inspiration, men oftast fick jag skriva ändå, eftersom den också var tvungen att bli färdig på tid.
Alltså sitter jag här på min lediga dag och skriver några ord i taget. Det går mycket långsamt framåt. Barnen är hemma från skolan, krassliga, så ljudet av deras filmtittande och spelande susar i bakgrunden. För att över huvud taget får något gjort, tillåter jag mig att skriva riktigt dåligt. Det är bättre med en dålig sida, än ingen alls. Det går alltid att redigera i efterhand. Det är själva grunden jag vill få klar nu. Strukturen. Dramaturgin.
När jag sitter och tittar på bilder på mumier och annat spännande från Egypten får jag nästan lust att låta mina vätterndeckare göra en tidsresa till det forntida Egypten. Det är en spännande värld, tycker jag, men talar strängt till mig själv att det inte vore någon bra idé. Visserligen innehåller mina böcker ett visst mått av magi, men det där vore att avvika alltför mycket från första boken.
Jag gläds ändå över tanken.
Det visar att jag inte helt har tappat intresset och glöden för att komma på intriger till en bok.
Det finns nog hopp om fler, trots allt.


Var det Trump han profeterade om?

Tidigare i mitt liv var jag engagerad i kristna församlingar. Det innebar ibland att lyssna till profeter som profeterade om framtiden.
Inget konstigt med det. Framtiden sias av såväl kristna profeter som spåkvinnor- och gubbar av alla de slag.
Man får tro vad man vill om sådana budskap. Jag minns inte längre mycket av det jag då hörde, det är så längesedan.
Ett budskap satte sig dock i mitt minne. Jag kommer ihåg hur "profeten" såg ut, men inte vad han hette. Jag är ganska säker på att vi befann oss på en sommarkonferens ordnad av EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) i Timmernabben, norr om Kalmar.
Detta var några år innan milleniumskiftet. Folk var oroliga för framtiden. Det gick många rykten om datorsystem som skulle krascha till exempel.
Mannen började profetera över det nya årtusendet. Kanske han profeterade över många saker. Det minns jag inte.
Jag vet bara att han pratade om USA.
Han berättade att hemska saker skulle hända där.
Dollarn skulle falla.
Landet skulle hamna i en ekonomisk kris.
USA-s roll som världens ledande nation skulle falla.
Än värre saker målade han upp för oss häpna och kanske tvivlande åhörare. Inte skulle väl något sådant kunna hända?
Det gjorde det inte heller.
Det blev 2000 och livet lunkade vidare, både hemma och i USA. Inga kraschade datorer och ingen kraschad ekonomi i USA.
Kanske han faktiskt hade fel, den där profeten?
Men hans ord har dröjt sig kvar i mitt minne.
När jag nu ser vad som sker i USA, med Trump som president, återkommer det än starkare.
Är det nu det sker, det som den där mannen profeterade om för ca 20 år sedan?
Jag vet inte. Ingen vet. Men förvånad över vad som händer, är jag egentligen inte. Jag har varit beredd på det i många år.
Det innebär inte att jag tycker om det.
Inte alls.

måndag 30 januari 2017

"Varför målar du så många nakna rumpor?"

Visst är det märkligt.
Jag kontaktar själv olika gallerier och hör mig för om jag skulle kunna få ställa ut där. När jag sedan får positivt svar blir jag ändå helt paff. 
Va? Tycker de att det jag målar är något att ha?
Dessutom känner jag nästan att jag vill springa och gömma mig och glömma allt vad utställningar heter. Det är så läskigt, att blotta sig för besökarna. På ett sätt värre än att skriva böcker som blir lästa av okända människor.
Det är verkligen motsägelsefullt. 
Jag borde ju tvärtom jubla över att de vill ta emot min konst. 
Självklart är jag glad. Väldigt glad! Och lite stolt också. Okej. Ganska mycket stolt. Även om det inte är några stora och kända gallerier, är det en bekräftelse på att det jag skapar är okej. Kanske till och med lite spännande.
Galleriet jag nu har fått grönt ljus ifrån heter Korpens lustgård och ligger i Alingsås. Utställningen kommer att ske under tre veckor nästa år. Vad jag kommer att ställa ut är därmed ännu inte klart. Kanske det blir helt nya verk. Urvalet är alltid svårt!
Till dess fortsätter jag ställa ut mina såväl lyckade som mindre lyckade försök här hemma. Ibland blir jag ifrågasatt av barnen. De här bilderna t ex, som jag gjorde på en krokikurs, har väckt en och annan fråga. (de är målade på 20-30 minuter vardera, i olika tekniker som jag skulle kunna skriva om vid annat tillfälle)







”Mamma, varför målar du så många nakna rumpor?”

När jag förklarade att man måste måla en naken människa för att tydligt se hur kroppen ser ut, med armar och barn, förstod de poängen. Men att jag själv även har stått krokimodell har de haft svårare att förståJ

söndag 29 januari 2017

En barnledig helg var allt som behövdes

Jag hade verkligen bestämt mig för att satsa på mitt kommunala arbete och vara nöjd med det. Alla tankar på att bygga en egen verksamhet skulle få vila. Så var min tanke.
Två dagar utan barn  (för första gången på tre veckor) och så vansinnigt trött att jag nästan bokstavligen har sovit bort tiden, har tydligen gett min hjärna fritt utrymme att börja tänka annorlunda.
Därför sitter jag nu här och formulerar utskick  till länets PRO-föreningar. Vad det gäller håller jag lite för mig själv tills vidare.
Jag har även tagit tag i att skicka bilder av min konst till ett galleri i Alingsås som är lite intresserade av det jag gör och eventuellt låter mig ställa ut där nästa år. Jag har varit för trött för att komma mig för att göra det tidigare, men idag gjorde jag ett ryck. Nu blir det spännande att se vad de ger för respons.
Förutom att sova har jag också åkt till Österängens konsthall. Där har jag hämtat hem porträtt i svartvitt som jag har målat på en gammal plastmatta. De har hängt där på en samlingsutställning sedan i början av december.
Det är intressant med just dem, för jag fick av en bekant höra att de påminde om gamla fresker som hittades i Pompeij. Det är en serie med tre porträtt och jag är så barnsligt förtjust i dem alla tre och gläder mig åt att åter ha dem på plats i mitt eget hem. De blir som vänner;)

Fotot är från den första advent, ifall någon undrar över julstämningen i bilden:)


lördag 28 januari 2017

Stjärnorna är döda strutsar på himlen

Igår kom jag över en bok som hette Pojken som levde med strutsar, skriven av Monica Zak.
Den handlade om en pojke som vid två års ålder kom bort från sin mor under en sandstorm i Saharas öken.Alla trodde givetvis att han var död. Det var han inte, utan han hittades av en strutshona och hennes hane. De tog hand om honom som sin egen unge i cirka tio år, då han hittades av människor och faktiskt återbördades till sin ursprungliga familj. Under hela sitt liv hade han haft vaga minnen av sina två första år som människa och nu kände han igen sig och förstod att det var härifrån han kom. Så småningom träffade han även en flicka som han blev kär i och gifte sig med. Ändå var det inte självklart för honom att överge livet som struts.
Jag blev fast direkt.
Jag skummade på ett sätt jag aldrig tidigare har gjort för att snabbt läsa ut den.
Mitt hjärta grät över pojken som lärde sig att älska sin strutsmamma som sin sanna mamma, och som åt och levde som de gjorde, men som samtidigt alltid kände sig annorlunda.
Jag kände så starkt med strutsmammans kärlek till detta barn, så olikt hennes egna biologiska, och hur rädd hon var att han skulle försvinna.
Boken skildrade så fint kärleken mellan djur och människor, kärleken mellan "varelser" som egentligen inte skulle ha något med varandra att göra på det viset.
Det stod på omslaget att den byggde på verkliga händelser. Där fanns ett foto på Monica där hon sitter och dricker te med en man som sägs vara den här pojkens son. Det var han som berättade allt för henne.
Det får vara som det vill med sanningshalten. Jag blev ändå djupt gripen av boken, på ett sätt jag inte kan begripa. Och igår när jag tittade upp mot stjärnhimlen var jag helt säker på att det var döda strutsar som lyste där uppe. Det hade strutspojken lärt sig av sin strutsfamilj.

torsdag 26 januari 2017

Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller?

Jag lånade en film på bibblan; I gryningens timmar. Det är en film baserad på deportationen av 13000 judar i Paris 1942. 
Enligt eftertexten överlevde 25 vuxna, men inga barn. Google säger däremot att INGA överlevde. Det får vara hur det vill med det. Det är ändå fasansfullt många vid ett och samma tillfälle.
Den snart 9-årige sonen var med och tittade lite också, men fick blunda bitvis. Faktum är att jag själv heller inte klarade av att titta på allt. Trots att det inte är något nytt. Jag har sett många liknande filmer på temat. Ändå gör det så fruktansvärt ont fortfarande. Kanske mer än någonsin faktiskt, med tanke på hur världen nu ser ut. 
Tillsammans har sonen och jag gråtit över människans ondska. Vi har pratat om vikten av att se var samma ondska försöker ta över makten i vår tid. Han förstod precis vad jag menade, när jag gav exempel.
Han frågade om jag skulle ta hand om ett föräldralöst barn som flytt, så som en kvinna i filmen gjorde. Jag svarade ja. I tanken skulle jag det. Så klart.
Men samtidigt tänkte för mig själv. 
Att jag ju faktiskt inte gör nånting. Jo, hjälper mina syrianska grannar med svenskan, men det är inte så mycket egentligen. utan bara en självklarhet.
Kanske det är därför de här filmerna från andra världskriget berör mig ännu mer idag. För att jag så tydligt kan se likheten mellan då och nu. Jag tvingas fundera över vem jag hade varit då. Vad hade jag gjort för att förhindra det som skedde? 
Vilket leder mig till idag. 
Vem är jag idag? Vad gör jag för att göra denna världen bättre? Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller? Kommer jag att våga arbeta i en motståndsrörelse?
Jag hoppas det. Jag hoppas att mina barn också har det. Att se på och prata om en film som den vi såg på ikväll, är en bra start.
Kanske någon tycker att han är för liten för det. Det tycker inte jag. Inte med tanke på att han för ett par år sedan hade lärt sig en fruktansvärd sång om små dumma judar. Inte visste han då vad det var han sjöng. Men redan då såg jag en anledning att presentera lite historia för honom. Hitler har ända sedan dess regelbundet kommit på tal i vårt hem, som den där elake mannen som dödade en massa människor.
Genom filmen blev det tydligt för honom, att det faktiskt verkligen bara var människor, helt vanliga människor som dog. Det tog honom hårt, precis som när vi pratar om det som händer i världen idag.
Jag hoppas, hoppas, att jag kommer att få se en modig motståndsman växa upp. För det kan komma att behövas. På ett eller annat sätt.

onsdag 25 januari 2017

Jag är fattig, men inte på riktigt


Den här månaden och ett tag framöver är jag fattig. Fattig på riktigt. En redan ansträngd ekonomi efter jul och nyår fick en rejäl stöt av en bilreparation på över 6000 kronor¨,
ombesiktning, köp av nya vinterdäck samt bilbatteri. För en ensamstående deltidsarbetande mamma är det Mycket pengar, särskilt på en gång. Jag har klarat av mina räkningar genom sparade pengar, men hela februari kommer att bli tight. Om jag nu inte har turen och säljer en massa böcker nästa helg när jag medverkar på en bokmässa. Det kan bli min räddning. Säker kan jag inte vara.
Det är en otäckt känsla, att ha så ont om pengar att man blir irriterad när barnen frågar om de får ladda ner ett spel för 10 kronor och när man tycker att man är rik som hittar två skrynkliga tjugolappar i väskan som man kan handla frukt för. Äter gör man av det som finns i skåpen, även om det kanske inte är den mest lyckade kombinationen.
Jag är lyckligt lottad som vet att det bara är tillfälligt. Att jag kommer att komma ikapp mig igen, så småningom. Ja, jag kan till och med välja att jobba 100%, om jag vill. Den här fattigdomen är alltså ytterst tillfällig och delvis självvald, då jag själv bestämt att jag bara vill arbeta deltid. Det går egentligen ingen riktig nöd på varken mig eller barnen.
Ändå.
Stressen här och nu är äkta.
Jag tänker på hur det hade varit om jag faktiskt inte hade haft möjlighet att komma ikapp? Om jag hade haft det precis lika knapert nästa månad, och månaden därefter, och därefter.
Jag hyser en enorm respekt (!!)  för alla som har det knapert, ekonomiskt, på riktigt.
Det finns så mycket som bara tas för givet och som av andra inte ses som någon större kostnad, men för dem som inte har några pengar kan orsaka sömnlösa nätter. När jag tänker på det, drabbas jag nästan av panik för deras skull, och undrar vad jag kan göra för att ändra villkoren i samhället.
Under tiden, i trygg förvissning att jag bara är tillfälligt fattig, försöker jag hitta någon slags charm med att försöka leva på av i princip ingenting. Jag är rätt bra på det, trots allt.

tisdag 24 januari 2017

Arbetslöshet kan leda till depression

Att vara arbetslös och inte få något jobb, kan säkert leda till depression.
Men att ha ett jobb man inte trivs med och inte få något nytt jobb, trots att man söker, kan sannerligen leda till detsamma.
Visst. Jag har ett jobb, och jag är tacksam för det. Ingen självklarhet i dessa dagar. Men trivs. Det gör jag inte särskilt bra.

Jag söker återkommande andra jobb, utan att få något. Nu har jag återigen sökt två jobb, som jag räknar med att inte få. Det finns människor som tror att man avgör sitt eget öde, genom tankekraft. Kanske de menar att det är mina tankar och förväntningar som avgör om jag får jobben eller inte.
Det tror jag inte på.
Jag duger helt enkelt inte. Hur nedslående det än är att inse det, så måste det ju vara så. 
Jag har många styrkor. Det finns mycket jag är riktigt, riktigt bra på. Vill man till exempel ha en medarbetare som är kreativ och driftig långt utöver det vanliga, passar jag utmärkt. Dessvärre har jag också många brister, vilka jag är plågsamt medveten om. Att inte ens bli kallad på intervju till de nya jobben jag söker, förstärker min medvetenhet om dem.
Jag vacklar mellan längtan efter att kunna försörja mig på mitt egna skapande, och att ha en trygg anställning. Det är en knepig ekvation, att å ena sidan behöva tid för att kunna utveckla en verksamhet som går runt, men å andra sidan samtidigt behöva en inkomst som betalar räkningarna under tiden. Jag får viss inkomst som författare och konstnär, men långt ifrån tillräcklig för att kunna försörja vare sig mig eller barnen. Alltså behöver jag även ett lönejobb. Ibland känns det till och med som om det skulle vara en vila att släppa strävan efter egen försörjning,  och bara vara ett tag. I nuet och jobbet.
Men för min egen överlevnad skulle jag behöva ett arbeta jag trivs bättre med.
Så jag fortsätter leta. Fortsätter att söka. Fortsätter hoppas att någon ska vilja ha mig. Att någon ska se mina styrkor.
Och under tiden, ja, då får jag försöka fånga de stunder då jag trots allt hinner och orkar sätta mig ner med mitt skapande.

onsdag 18 januari 2017

Jag har nog aldrig träffat gud

För ett tag sedan träffade jag en man för första gången. Mannen i fråga är gift med en tjej som jag känner. Eller kände kanske är mer sant, även om vi nu följer varandra på facebook. Hon och jag lärde känna varandra under den svunna tid då jag studerade teologi och var aktiv i en kristen församling.


Nästan det första mannen frågade var om jag var med i någon kyrka. Faktum är att det egentligen var den enda frågan han hade till mig. Inget intresse alls över vad jag jobbar med, mina barn eller något annat som annars brukar höra till att man frågar om, tycker jag. När svaret på hans enda fråga var nekande så kom följdfrågorna varför jag inte var det och jag lovar att det låg något klandrande i den frågan. Det finns många svar på det men inga som jag hade lust att delge honom. "Jag står inte ut med såna som du", kändes till exempel inte så lämpligt, med tanke på att han är gift med en gammal kompis till mig.


Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag kände av hans frågor. Uppenbarligen fanns det ett rätt och fel här, och mitt svar var så klart fel. Mitt svar gjorde mig till avfälling.


Det vore intressant att veta om han går på så här med alla människor han möter för första gången, eller om det bara var med mig. Kanske tog han sig rätten att kartlägga min andliga hemvist på grund av att hans  fru genom mina uppdateringar på sociala medier förstått att jag inte längre är aktiv kristen utan tvärtom står rätt långt bort ifrån allt sådant numera.


Säkert tyckte han att hans kallelse som kristen var att få mig på rätta vägar igen.


Han lyckades inte alls med det.


Tvärtom.


Det fick mig att känna både olust, skrattlust och irritation. Han förstärkte känslan av att jag definitivt inte vill tillhöra någon församling.


Under många år var jag själv en väldigt fanatisk kristen. Numera är det med skam som jag tänker tillbaka på mycket av den tiden. Jag tänker att risken finns att jag gjorde mig skyldig till liknande saker i min iver.


Det är intressant att se hur livet tar sig olika vägar från tid till tid och för person till person. Många av mina vänner från den här tiden är fortfarande aktiva inom någon församling. Det känns så främmande för mig. Ibland känns det som om de stagnerat. Mitt liv och mitt inre har hittat nya vägar. Det är så det ska vara, tänker jag, att vara människa.


Men kanske jag tänker fel.  Kanske jag är en avfälling. Men i så fall är det nog helt enkelt så att jag aldrig har träffat gud. Det får vara som det vill med det. Tillbaka till församlingslivet vill jag inte, varken med eller utan hjälp av den okände mannen.

måndag 16 januari 2017

Vem är jag om jag inte är författare?

Det fanns en tid då jag tillbringade väldigt mycket tid med marknadsföring av mina böcker. Det fanns ingen hejd på alla idéer jag hade och jag skickade mejl och kontaktade tidningar och föreningar i en fart som många förundrades över. Faktum är att jag blev lite halvkänd inom vissa skrivarkretsar på facebook för att vara så duktig just på marknadsföring.

När jag nu ser tillbaka på den tiden blir jag själv förvånad. Jag förstår inte hur jag orkade. Även om jag numera skulle haft tid att göra likadant, så orkar jag inte. Idéer saknas inte, för huvudet har inte slutat fungera utan kommer hela tiden på bra saker, men orken. Den saknas. Jag lyckas helt enkelt inte gå från idé till handling.

Kanske beror det på att jag inte lika helhjärtat ägnar mig åt skrivandet i sig längre. Att sälja böckerna blir då inte heller lika viktigt. Numera målar jag ju också och lägger en del energi på det. Kanske beror det även på att barnens aktiviteter kräver mer av mig nu än då.

Vad det än kan beror på, denna svacka i ork, lust och energi vad gäller att marknadsföra mitt författarskap, så kan jag sakna den. Inte marknadsföringen i sig, utan den passionen och det fokus jag hade i mitt liv. Jag skulle skriva och sälja mina böcker. Så var det bara. Det var min identitet.

Nu är det inte längre lika viktigt. Å ena sidan känns det skönt och befriande. Å andra sidan känner jag inte längre igen mig själv.

Det kanske är någon sorts livskris jag måste gå igenom. Vem är jag om jag inte är författare? Vem är jag om jag inte är konstnär? Vem är jag när jag bara är?

Men.

Går det över huvud taget att skilja mellan den jag är och det jag gör?

Hur tänker ni kring det? Vem är ni om ni skalar bort alla yttre attribut i era liv?

söndag 15 januari 2017

Är det känsligt att fråga om människors yrken?

Idag har jag för första gången fått ett inlägg i en grupp på Facebook borttaget. Det känns så nytt och ovant att jag nästan känner olust.


Så här var det.


Generellt sett upplever jag att människor tycker att det är okej att raljera över dansband. Många av mina bekanta har fördomar om vilka som dansar,  vilka samhällsklasser de kommer ifrån och vad de jobbar med och så vidare. För egen del tycker jag att det kan vara härligt att inte veta det här om dem jag dansar, eftersom det inte är det som är viktigt, utan att det är dansen som är i fokus. Ändå kan de här attityderna från människor i min omgivning få mig att ibland undra hur det egentligen ser ut på dansgolvet.


Därför la jag ut en fråga i en dansgrupp på facebook jag är med i om det. Jag motiverade frågan  med detta, att jag så ofta möter fördomar om oss som dansar. Jag var också tydlig med att vi inte ÄR det vi jobbar med, men att det ändå är spännande att se variationen.


Det drösade in svar. Jag fick veta att folk var undersköterskor, chefer, lokalvårdare, kemister, journalister. poliser, lastbildschaufförer, arbetsförmedlare och en massa annat. Det var riktigt häftigt faktiskt att se vilket bredd rent yrkesmässigt det finns ute på dansgolvet. Det var inte utan att jag själv blev konfronterad med egna fördomar och blev förvånad. En nyttig erfarenhet.


En och annan ifrågasatte frågan och undrade vad den hade med dans att göra, men några av de andra svarade då att eftersom så många svarat så var det nog många som tyckte det var intressant att veta. De skrev också att ingen troligtvis skulle anteckna namn och yrke för att använda i något annat sammanhang.


I min värld var detta en helt oskyldig men ganska intressant fråga. Jag la ingen värdering i den. Jag tvingade ingen att svara.


På samma sätt frågas det ibland i mina författargrupper vad folk jobbar med, förutom skrivandet. Det är lika spännande där att se bredden. Dock finns det inte lika många förutfattade meningar om skrivande människor som om oss som gillar bugg och fox vilket gör att frågan (för mig) inte är riktigt lika intressant.


Hur som helst. Efter en stund märkte jag att mitt inlägg var borttaget. Det måste ha varit någon som rapporterade det till administratören för gruppen och därefter togs det bort.


Det är ingen big deal egentligen. De tyckte kanske helt enkelt inte att det passade in i gruppen. Men jag tycker alltid det är så jobbigt om nån tycker att jag har gjort fel. Trots att minst 60 svarade på min fråga, går jag med känslan att jag har gjort bort mig. Jag hoppas att det inte upplevdes som att jag "trampade någon på tårna", för det var inte min avsikt.


Nåväl. Lika lite som jag kommer ihåg namnen på dem som svarade på inlägget, lika lite kommer kanske de ihåg att det var jag som ställde frågan. Så viktig är jag ju inte:)


Men utifrån den här erfarenheten ställer jag en fråga till er.


Tycker ni att det är känsligt att fråga om människors yrken?



lördag 14 januari 2017

Att kombinera jobb och familjeliv



Jag tycker om när jag kan kombinera mitt "jobb" med saker som är roliga för oss som familj.
Den här helgen lyckades jag med det.
Jag skulle åka till Norrköping och hänga konst på My Art Factory, ett nyöppnat galleri, samt medverka en stund på vernissage. Eftersom jag inte kunde byta helg med pappan var jag tvungen att ta med barnen. 
Det råkar vara så att jag har en hel del kompisar i Norrköping, så vi övernattade där. Kompisen har två pojkar i samma ålder som mina och de har träffats några gånger förr, men det var ett par år sedan nu. Ändå dröjde det inte länge förrän de hade riktigt roligt tillsammans. Jag och mina vän Maija kunde ha våra härliga givande samtal precis som förr. Det kändes varmt i hjärtat att vi har återtagit kontakten med varandra efter den här lite längre pausen, både för min och barnens skull.
Utställningen blev också väldigt fin och lyckad. Galleriet ligger i det gamla, mysiga området i Norrköping. Mina "konstgardiner" gjorde sig väldigt bra där tycker jag. Det gladde mig att jag fick en del positiv respons.
Har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska göra ett besök där. Väl värt det!
Hemma har jag nu dragit igång ett projekt ommöblering som jag redan ångrar. Jag önskar er en trevlig och lugnare kväll än jag har:)

onsdag 11 januari 2017

kampen om flashigaste biljardbordet

Efter sonens krokidoltårar igår över att ingen i skolan tycker om honom, skulle han idag leka med en kompis. "Tyvärr" bestämde jag och kompisens mamma att de skulle leka här. Detta passade honom inte alls.


"Vad ska vi leka med då?" var hans fråga.


Tja. Jag medger att vi inte har en massa flashiga tekniska prylar. Vi har inte precis varenda playstation, nitendo, Xbox och allt vad det heter. Jag köper inte hundratals leksaker som kräver batterier eller trumset med blinkande lampor.


Tydligen har alla andra kompisar alla dessa prylar. Det är därför det är så mycket roligare att leka hemma hos dem, tycker sonen.


Jag vill inte att mina barn ska behöva känna sig som ufon. Det känns dock ofta som om jag i egenskap av ensamstående mamma inte har råd och möjlighet att ge barnen något som får dem att känna att de är med i "gänget". Kompisar lyckas ibland genom små kommentarer få mina barn att känna att det de har inte duger. När den yngste sonen fyllde sju år t ex, fick han två presenter av mig. Självklart fick han även av pappan och hans nya tjej och från mormor och morfar, moster osv, men från mig blev det två. Två saker han hade önskat. Två saker efter min ekonomiska förmåga just då, varav en ganska dyr. När han berättade för kompisen vad han hade fått, frågade han "Fick du bara det?".


Jag måste erkänna att jag blev ledsen. Jag måste erkänna att jag faktiskt även blev lite arg. Helt ärligt måste jag erkänna att jag nog lät lite skarp i rösten när jag sa att det väl inte var "bara" två presenter.


Å andra sidan, även om jag hade haft bättre ekonomi är jag inte mycket för denna hysteri kring prylar och leksaker. Förutom att de hela tiden kommer en massa nya småprylar, pokemonkort, beyblades och jag vet inte allt, kan jag till exempel nämna att barnen genom åren har fått många radiostyrda bilar i olika sammanhang. De har inte varit roliga att leka med särskilt länge. Dessutom ha de tenderat att gå sönder, för mina barn är inte särskilt aktsamma om saker dessvärre. Därför är det inte roligt att köpa en massa leksaker till dem. Särskilt bra för miljön är det ju heller inte.


Kanske tycker kompisarna att vårt hem är tråkigt, som inte har allt det där de är vana vid hemifrån. Å andra sidan har vi så mycket annat, som de uppenbarligen inte är vana vid. Bland annat verkar de flesta kompisarna faktiskt tycka att det är roligt att spela på vårt piano när de är här, eftersom de inte själva har något hemma. De plingar dessutom gärna på mina gitarrer. Många gånger är jag med och leker kurragömma med dem och får då höra att jag har så bra gömställen:) Fantasilekar är väldigt vanliga här och jag är glad när deras kompisar också vill vara med på sådant. Trots alla tillrättalagda saker de matas med, finns fortfarande ett behov av fantasi.


Den här gången tillbringades en hel del tid ihop med kompisen i köket tillsammans med mig. Vi bakade sockerkaka och kladdkaka. Därefter spelade de på biljardspelet som köptes för en mycket billig peng på Erikshjälpen till julklapp. Det var mycket större, finare och roligare än det nya som kompisen hade spelat på hemma hos en annan kompis tidigare i veckan.


Så nog duger det med ett hem som inte är fyllt av allt annat man "måste" ha. Nu råkade vi ju visserligen vinna i kampen om häftigaste biljardbordet, men det var bara en slump;)










tisdag 10 januari 2017

Att vara utan kompisar eller styra sin egen tid

När jag skulle lämna min son till skolan i morse efter jullovet var det näst intill omöjligt att få iväg honom. Han hade ont i kroppen. Han hade ont i benet. Det var det ena och det andra. Tålmodigt lirkade jag med honom, så länge det fortfarande fanns tid för sådant, för jag märkte att han inte var sjuk. Ju senare vi blev, desto mer försvann mitt tålamod. Måste man gå, så måste man ju liksom gå. Så är det bara.
Då brast det för honom. Han storgrät. Ingen tyckte om honom. Ingen skulle bli glad att han kom till skolan. Alla hatade honom.
Mitt modershjärta höll på att brista över hans olycka. Samtidigt undrade jag vad som i all sin dar får honom att känna så, med tanke på att jag tycker att det verkar som om han trivs bra i skolan och har kompisar.
Nåväl, jag lyckades få iväg honom något försenat med löfte om att jag skulle stanna en stund. Som tur är arbetar jag hemifrån på tisdagar med mitt författande och skapande, så ingen annan blev lidande av detta.
Det tog bara en timme, sen viskade han till mig att jag kunde gå. När jag hämtade på eftermiddagen var det en helt vanlig glad kille som mötte mig.
Hur kan det svänga så, från ena stunden till en annan? Hans olycka i morse var kanske ett uttryck av oro efter att inte ha varit där på några veckor. Något annat kan jag inte komma på.
Det hoppas jag att det är i alla fall. Att känna en sådan där vånda varje dag inför att gå till skolan är ju fruktansvärd, oavsett om man är barn eller vuxen. N
är jag tänker på mig själv så känner jag ungefär samma sak inför att återvända till mitt kommunala arbete imorgon efter lika många veckors lov som sonen.
Ingen tycker om mig där. Ingen har saknat mig.
Ärligt talat är det nästan så att jag skulle vilja lägga mig under täcket och gråta precis likadant. För vem vill inte vara omtyckt och saknad på sin arbetsplats?
Jag njuter av att arbeta hemifrån. Styra min egen tid, min egen arbetsplats. Ligga i sängen och skriva. Sitta i fåtöljen framför teven och måla illustrationer till min bok. Sitta vid köksbordet och skulptera samtidigt som jag tittar på roliga youtubeklipp. Det är verkligen underbart.
Men att ha arbetskamrater som man trivs med är minst lika viktigt. Både barn och vuxna behöver känna att de är omgivna av människor som tycker om dem om dagarna.
Jag hoppas att jag kommer att vara lika glad imorgon när jag går hem från jobbet som min son var idag när jag hämtade honom på skolan. Jag måste hoppas att min oro också bara är ett uttryck av för många veckors ledighet. Annars får jag ta ett djupt andetag och vänta in nästa tisdag då jag återigen visserligen är utan arbetskompisar, men åtminstone styr över mig själv.

måndag 9 januari 2017

Offentliga rum

I Bankeryd där jag bor fick vi för ett par år sedan ett nytt bibliotek. Nytt såtillvida att de bytte lokaler.
Resultatet blev ett fantastiskt mysigt, hemtrevligt och inbjudande bibliotek som verkligen lockar till långa besök. Man vill gärna hänga där, läsa tidningen, spela spel, kolla runt i bokhyllorna, ta en kopp kaffe.


Besöksstatistiken har ökat och även utlånen. En orsak, förutom att det är så fint så klart, är att de har något som kallas för meröppet. Det innebär att alla över 18 år med lånekort har möjlighet att komma in dit i stort sett dygnet runt. Även när det inte är bemannat. Vilken tid på dygnet jag än kommer dit i något ärende, brukar det vara någon mer där. Någon som sitter och bläddrar i en tidning i en fåtölj. Någon som sitter vid bordet och studerar. Någon som lämnar tillbaka böcker.


Jag älskar sådana här offentliga samlingsplatser där man kan få lite social kontakt, utan att för den skulle behöva känna någon. När jag är där känner jag mig aldrig ensam utan som en del av en osynlig gemenskap.


En annan sak de har börjat med på det nya biblioteket är att de har en konstvägg. Där får lokala konstnärer hänga sina verk månadsvis. Min kompis dotter som är 11 år har till och med visat sina fantastiskt vackra fotografier där. Det är spännande att från gång till gång se vad som hänger på väggen. Vilken enorm skaparglädje det finns runt om i stugorna, tänker jag. Jag har en grannpojken som också är 11-årsåldern som är fantastiskt duktig på att teckna. Honom har jag uppmuntrat att fråga om han får ställa ut sina bilder. Tänk att vara så ung och få chansen att visa upp det man gör. Det kan verkligen ge de unga den bekräftelse de behöver för att våga välja efter hjärtat när de blir äldre och ska göra yrkesval.


Nu i januari är det min tur att visa lite av min konst. Sedan jag började måla och skapa för ett år sedan har jag hunnit måla Mycket. Det är ibland svårt att välja vad man ska ha med. Jag vill att det på något vis ska hänga ihop, bilda en enhet. Den här gången valde jag några akvareller som är tämligen abstrakta, en lek med färgen. Jag tänkte att det kunde passa på ett bibliotek där många av besökarna är barn.


Det finns många sådan här offentliga samlingsplatser och som tur är finns det väl något som passar oss alla på ett eller annat sätt. För visst är det trevligt att komma ut och se folk, även om man inte bestämt personlig träff med någon?


Vilka tilltalas ni mest av? Krogen? Kaféer? Gymet? Eller kanske ett bibliotek, precis som jag.


söndag 8 januari 2017

Lite saknad gjorde susen

Mina barn har varit hos sin pappa sedan i torsdags kväll. Det var längesedan de var där så länge. Ena sonen ringde  till mig.  Det hördes att han längtade hem.



Saknaden känns bra. Både hans. Och min. För jag har också saknat. 

I all varagsturbulens med trots och annat stök hinner jag sällan sakna dem. Känner ofta ett behov av att få vara ifred.


Men jag älskar ju dem. Därför var det skönt med några fler dagar på egen hand så jag hann komma ifatt mig själv och börja sakna.


Dessutom har jag träffat vänner. Det händer sällan numera, tycker jag. Det gjorde mig gott!


En av mina vänner, författarkollegan Maria Bielke von Sydow, satt modell när jag försökte skulptera hennes huvud. Ett roligt, spännande, men svårt projekt. Jag hann bara göra grunden när hon var här, men fortsätter finliret utifrån fotografier. Det är nytt för mig, att jobba med lera. Jag njuter av det. Känslan att mejsla fram något ur den är fantastisk. Det är så härligt att se ett ansikte t ex börja komma till liv under mina händer.








Jag har även försökt göra klart några målningar som ska på utställning i Norrköping på fredag.  Det är två gardinlängder av målarduk. Jag har målat en tidigare som mina vänner beställde. Nu testar jag att göra två i samma färgskala, men olika eftersom jag målar intuitivt. Till det har jag brett ut mig i vardagsrummet. Det är en frihet att kunna bre ut sig precis hur mycket man vill.






Summa summarum av helgen;

Jag mår bra av lite mer barnfri tid så jag hinner sakna dem
Jag mår bra av att träffa vänner
Jag mår bra av att skapa


Hoppas ni har fått göra saker i helgen som ni mår bra av.
(de hopplöst fula radbrytningarna  i mina inlägg är nåt som jag inte lyckas styra över själv)

fredag 6 januari 2017

tröttheten - ägget eller hönan?

Jag måste erkänna att jag är trött.




Jag -  är - TRÖTT.




Trött på att fixa bilar som går sönder.
Trött på att  ständigt laga hål på barnens kläder.
Trött på att köpa nya vantar, igen.
Trött på att installera program på datorn.
Trött på att ladda ner program och spel på datorn.
Trött på att hålla reda på gympapåsar.
Trött på att stångas med trotsiga barn.
Trött på att försöka laga vettig mat åt barnen.
Trött på att försöka komma ihåg alla lösenord till allt och inget.
Trött på att vara tvungen att frakta skräp till sortergården utan var sig dragkrok eller bilsläp.
Trött på att alltid göra saker ensam.
Trött på att vantrivas på kommunala arbetet, utan möjlighet till annat jobb (som det har verkat hittills).
Trött på att ha så svårt för relationer till andra människor.
Trött på att ständigt vara en katastrof.
Trött på ...




Ja, listan kan göras lång. Tyvärr är mycket av det jag är trött på sådant som ingår i livet.




Är det kanske rent av detta som är livet? I så fall måste jag lära mig att uthärda det, för det mesta är sådant som inte går att välja bort.




Dessvärre är jag allra, allra mest trött på mig själv.




Trött på mig själv för att jag har så förbenat svårt att klara allt detta som så många andra till synes verkar hantera utan att gå under av stress och ångest. Hur har ni det med min tröttlista? Finns det några punkter ni känner igen er i eller tillhör ni den lyckliga skaran som klarar av livet utan att tröttas ut totalt?




Ja. Så går mina tankar ikväll, denna välsignade barnlediga kväll.


Välkomna till min blogg igen, ska jag väl säga förresten. Efter att ha varit utelåst från den i nästan ett år lyckades idioten som är jag äntligen lista ut att jag tydligen har två olika login till bloggkontot.


Det blir som en nystart för min blogg. Jag vet ännu inte riktigt vilken riktning den kommer att ta framöver. Någon "författarblogg" kommer det inte att vara, även om jag tänkte från början att det skulle vara det. Det finns alldeles för många andra som gör det så mycket bättre än jag. Då skriver jag nog hellre om livet som det är för mig. Barnen. Kampen Mina drömmar och glädjeämnen. Depressionen som lurar bakom dörren. Igen. En återkommande oinbjuden gäst i mitt liv. Kanske är det den som gör mig så trött. Eller tröttheten som gör mig deprimerad. Vad som orsakar vad är inte alltid lätt att veta. Det är som med ägget och hönan ni vet, vad kom först?


Jag trevar mig framåt och skriver om det som kommer för mig i stunden och känns intressant att diskutera i tystnad med er.


I vilket fall som helst, välkomna att fortsätta följa min blogg. Kanske kan vi hjälpas åt att hitta något som leder oss vidare i livet mot hopp och tillförsikt!