onsdag 30 september 2015

lång dags resa mot...

Som ensamstående mamma på heltid är det minsann trixigt att få ihop författarlivet där det inte handlar om själva skrivandet. Nyss hemkommen från bokmässan, som löste sig med hjälp av mor och syster, styr jag idag kosan mot Borlänge (från Jönköping) för att föreläsa på biblioteket. Med barnen i bilen. Vi ska kombinera det hela med övernattning/besök hos min favoritfaster, som även föll barnen i smaken när de träffade henne på morfars 70-årsfest. Jag kommer aldrig att be om ledigt från skolan för utlandssemester, vilket gör att jag med gott samvete offrar en av dagens skoldagar för detta. Men lite trixigt, det är det som sagt. Hoppas det kommer folk och lyssnar så det är värt resan. Det arrangeras av epilepsiföreningen men är en öppen föreläsning. Önska mig lycka till. Och välkommen!

tisdag 29 september 2015

krya på mig

Att drabbas av en praktfull dunderförkylning efter bokmässan är inte helt ovanligt. Igår var jag på jobbet, men idag stannade jag hemma. Tillbringade fem timmar i soffan, sovande, efter att barnen lämnats till skolan.

Det känns nästan syndigt att vara hemma från jobbet, även om man är sjuk. Men jösses så skönt set var. På eftermiddagen var Jönköpingsposten hit och intervjuade mig om Tro hopp och kärlek. Jag ska få läsa texten innan de publicerar den, vilket känns tryggt.

Under bokmässan blev det ett himla tjat om THK. Mängder av människor kände igen mig och ville prata. Till sist lessnade jag nästan, för jag ville ju prata om mina böcker istället.

Om jag är piggare imorgon ska jag berätta mer om bokmässan, för set hände mycket roligt där.

Till dess önskar jag mig själv ett stort krya på mig.

onsdag 23 september 2015

Tro hopp och kärlek del 4 - längre versionen

Så.
Nu kan jag pusta ut. Det känns rätt skönt att inte vara med på tåget längre. Även om det har varit vansinnigt roligt alltihop, så finns det baksidor. Värst är att bli så ensidigt skildrad. Även om jag bjussar på det😀 Det är nog ingen som efter att ha sett mig här kan tro att jag skriver högst seriösa existentiella romaner.

Nåja. David. Avsked. Ratad. Blev jag det?

För min del hade jag mer och mer börjat ifrågasätta om David var nåt för mig. Jag kände ingen kemi alls, men vet också att det ibland kan ta tid. Därför tänkte jag ge att jag borde ge det ett par dagar till.

Samtidigt fanns det så mycket annat som inte stämde mellan oss. Det här med församlingsliv t ex. För 20 år sen hade jag tyckt jättemycket om att gifta mig med en präst, men jag är inte samma person idag. Jag tänker, känner och pysslar med saker som jag inte tror passar i formen. Jag tror jag skulle känt mig instängd.

Han tyckte inte heller så mycket om musik. Långt mindre att dansa, och vad vore livet utan det kan jag tycka, även om det så klart inte är nåt fel på dem som inte tycker så. Men Jag tycker om det. Mer än jag kom ihåg upptäckte jag i somras. Då var jag nämligen iväg  jag på dans för första gången på många år (P g a barnen) och hade vansinnigt roligt. Då undrade jag hur jag egentligen tänkte när jag dejtade David. Svaret på det är väl att jag har haft destruktiva relationer och att jag tänkte att jag skulle ge en helt annan typ av kille en chans. En kille som i min ungdom skulle ha varit en dröm, en kille som i egenskap av andlig ledare symboliserar nån sorts trygghet. En trygghet som jag under tiden där nere kände inte var den trygghet jag behöver. 

Vi matchade  helt enkelt inte alls varandra. Hur trevligt vi än hade ihop. För det hade vi!

Själv lyckades jag ändå inte ta beslutet att åka hem. Förutom tanken att jag borde ge det en chans till, hade jag för roligt där helt enkelt. Hela grejen var en spännande upplevelse och där fanns roliga tjejer att hänga med, och roliga  tv-människor att prata med när tillfälle gavs. När då David gjorde valet åt mig, var det inget snack om saken. Klart jag skulle hem. Det var dessutom tydligt att tjejerna som var kvar var mer seriöst intresserade och då var det inte mer än rätt att ge dem mer tid. Hade det gått en eller två dagar till, hade jag själv tagit steget och åkt hem. 

Det som visas av vårt avsked är väl hyfsat. Vi hade ett toppensamtal utanför kameran, men sen under inspelningen tyckte jag inte alls det blev lika bra. Det blir verkligen inte övertydligt att jag också hade gjort ett val att åka hem, vilket producenten sa att de skulle visa.  Jag hade velat få mer utrymme att säga vad jag kände och tänkte. Överhuvudtaget har mina tankar inte fått nån plats direkt. 

Nåja. Det får jag leva med. Vad bryr jag mig om vilken bild 1 miljon tittare får av mig och vad som hände😍 (dessutom var jag ju inte huvudpersonen! Andra bullar blir det när jag kör Ensam mamma söker😜)

Det viktiga är att jag vet att David och jag skiljdes som goda vänner. Genom inspelningen har jag också fått vänner som jag tror kommer att finnas kvar länge. 

Och intrigerna som man kunde ans och som enligt trailer tätnade efter att jag lämnade; dem var det skönt att slippa....😈 jag tänker inte skriva nåt om det, för jag vill fokusera på det trevliga vi alla hade tillsammans!!

tisdag 22 september 2015

ratad? Tro hopp och kärlek del 4

Jag kommer att skrica ner  tankar om kvällens avsnitt, dock inte ikväll. Det visades annat som tog min uppmärksamhet om man säger så...

Men. Jag måste ändå berätta att jag är Så nöjd med hur det blev. Hade inte David tagit beslutet stt  skicka hem mig, skulle jag själv valt att lämna efter en eller två dagar. Vi håller i alla fall kontakten lite grand så inga hårda känslor på nåt sätt! Det var ingen som ratades.

Nu måste jag sluta tänka på THK och sova. Imorgon är det ju dags för Bokmässa!

Ses vi månne där? Kom fram och hälsa i så fall. Jag finns i A- hallen.

vill inte kvävas på kuppen

Imorgon drar jag till Göteborg och Bokmässan!

När jag väl är på plats kommer det säkert att bli jättebra, men det är så mycket fix innan att jag blir lite lätt stressad. Fel. Helstressad. Det mesta jobbet är att få ihop det med barnen. Deras pappa finns inte med i bilden på så sätt att de kan vara där hela tiden. Istället kommer min mamma åkande 11 mil några dagar, min syster rycker in en natt och slutligen tar pappan dem lördag-söndag. Barnen tycker det ska bli roligt med både mormor och moster. Själv blir jag alltså stressad. Jag måste förbereda kläder och packning i förväg till allt detta.

Jag kan bli avundsjuk på andra som så mycket smidigare kan ägna sig åt det de brinner för. Kanske jag når dit jag också en dag. Till dess kämpar jag på. Pusslar och trixar. Försöker få till det så barnen inte drabbas men att jag heller inte kvävs på kuppen.

Jag hoppas bokmässan kommer att vara värd allt slit. Det vet jag dock först på söndag kväll. Till dess kan jag leva på hoppet. Tron, hoppet och kärleken:)

lördag 19 september 2015

Tappar vi ungdomarnas intresse?

Vi har fått ett nytt fint bibliotek i Bankeryd. De har börjat ha lördagsöppet och kommer att ha en hel del program för barn. Idag gick jag och min sexåring och såg en härlig föreställning som heter Jag och min lilla cykel. Den var för barn upp till åtta år, men det var mest mycket yngre barn där.

Det fick mig att fundera. Är föräldrar till lite äldre barn inte intresserade av att ta med barnen eller är de helt enkelt inte vana vid utbudet?

Det finns rätt mycket kultur för barn mellan 3-6 år. Det är fantastiskt!!!

Men vad finns det för barn som är äldre? Inte så mycket där jag bor iallafall. Finns det inte därmed en stor risk att vi tappar ungdomars intresse för kultur innan de är gamla nog att ta del av vuxenutbudet?

Jag önskar verkligen att någon satsar även på den åldersgruppen för jag vill fortsätta kunna erbjuda mina barn teaterupplevelser även när de blir äldre.

Kanske det blir Du som gör det?

Mer tokigheter åt folket

Konstaterar så här i efterhand att folk som känner mig ser humorn i det som visades på tv av min dejt med David. Jag vet ju att producenten.  Mathias Barnekow också gjorde det. Jag struntar helt enkelt i de andra nästan en miljon människor som tror jag är galen;) Mer Kalle och tokigheter åt folket:) 

Detta är skrivet med självdistans och glimten i ögat.

Ha en fin lördag alla!

fredag 18 september 2015

Att dö för att se Gud

Jag pratar ytterst sällan om Gud med barnen, har inte så stor kläm själv på hen numera, ändå tänker de uppenbart mycket:
"Jag vill dö så jag får se om Gud finns"
Mitt svar på det var att det väl är bättre att söka Gud rmedan man är i livet. I det är jag dessvärre ett dåligt föredöme.

Hur har ni det med ett sökande efter det gudomliga?



Bättre upp nästa gång

Jag skriver för Kyrknyckeln. Det är en tidning som ges ut av svenska kyrkan där jag bor och delas ut till alla hushåll. Inget stort och märkvärdigt alls, med andra ord.

I somras hade jag fått i uppdrag att intervjua en äldre gentleman som tydligen är lite halvkänd inom kyrkans värld. Jag behandlade honom dock som vilken annan helst av dem jag intervjuade. 

Jag var tvungen att ha med sonen, vilket jag som ensamstående mamma  haft många gånger. Men. Låt mig säga så här. Den här gången blev det inte lyckat. Han lessnade efter ett tag. Började tjata. Jag är van vid det och tyckte att jag hade fokusen rätt bra ändå på intervjun. Det tyckte dock inte herr halvkändis. Han uttryckte gång på gång irritation över att jag inte kunde ha honom i fokus. Själv blev jag mer stressad över hans reaktion än över sonen. Dessutom svarade han inte då bra på de frågor som jag tyckte var intressantast. Det gjorde mig helnervös för jag tyckte inte jag fick ihop nåt bra material.

Jag kände mig rätt misslyckad när jag  åkte därifrån och inte blev det bättre när jag fick veta att han ringt till ansvarig för tidningen och beklagat sig. Förutom sonen, hade jag heller inte vetat vem han var. 

I efterhand inser jag at han är van att betraktas med oerhörd vördnad och respekt, vilken han inte fick av mig. Och att jag dessutom hade mage att ta med ett barn till intervjun, måste ha stört hans majestäts höghet enormt. Han är nog inte van vid sånt. Men jag är ju bara en liten amatörskribent för ett litet kyrkoblad.

Hur som helst har jag känt ett enormt obehag över detta sen dess. Verkligen känt mig dum och misslyckad. Han ville godkänna texten innan den trycktes, annars skulle "chefen" göra intervjun.

Nyligen fick jag veta att min text kom med, samt att mannen i fråga till och med varit imponerad av att jag lyckats få till den så bra.

Av detta har jag lärt mig två saker:

1, oroa dig inte i onödan
2. Lyssna till din inre röst. Min hade nämligen tydligt sagt ifrån att inte ta på mig den intervjun, men jag struntade totalt i den för att jag hade svårt att säga nej,

Bättre upp nästa gång!!!

torsdag 17 september 2015

om jag ser Mark ska jag säga hej

Idag har jag signerat igen. Det har känts trögt. Visserligen har jag sålt en del och som vanligt haft givande samtal med kända och okända människor, men jag är lite less på att sälja. Jag vet att det är ett nödvändigt ont för att nå ut, men kul är det inte. Ju mer jag pratar om böckerna destu tråkigare känns de. Åtminstone i mina öron. Dessutom har jag idag haft sån skrivlust. Faktum är att jag skrev ett par sidor i smyg.,,.

Det bådar inte gott inför bokmässan nästa vecka. Fyra dagar, 10 timmar om dagen. Vågar inte tänka på i vilket skick jag kommer att vara söndag kväll.

Men en hel del trevligheter blir det ju också förstås. Mingel med folk jag mest känner från olika författarfotum på FB, fest med vänner på Park hotell  där alla kändisar går. Förra året drack jag lite för mycket vin när jag var där minns jag och hade lite väl roligt. Det ska jag undvika i år. Måste ju orka jobba.

Kanske jag stöter på Mark Levengood i vimlet. Då ska jag heja och hälsa från Kalle Frågvis som faktiskt gav honom en puss mitt på munnen när de sågs. Tänk om en annan hade gjort det🎉

Ska ni gå på bokmässan?

Måste till slut bjuda på dagens bästa:

"jag känner igen dig? Har du varit med i Babel?" 
"Nej. i Tro hopp och kärlek".

Inte Riiiktigt samma genre:)) eller status heller för den delen:)

tisdag 15 september 2015

tro hopp och kärlek del 3

Det här avsnittet får mig att vrida mig i plågor. Bokstavligen. Jag är Så fruktansvärt ledsen över hur de har klippt det. Jag tycker att jag framstår som en sån oerhört märklig person, när inte sammanhanget skildras. Dessutom har de tagit bort allt av verkligt värde, såsom våra samtal om tro och vad som är viktigt för oss i en  relation. Vi hade alltså fullt normala, trevliga samtal!

Det här med att Kalle Frågvis är med, det beror från början på att David redan vid vår speeddate pratade om honom. Han hade nämligen sett ett foto på min facebooksida. Även vid nästa dejt kom han upp, då vi pratade om vilket engagemang han ville ha i församlingen av en framtida fru. Jag som inte är så förtjust i i församlingslivet av olika orsaker, frågade om det räckte att man hjälpte till i söndagsskolan med typ Kalle Frågvis, vilket han förstås tyckte var en utmärkt idé.

Självklart kom jag därmed att prata om Kalle även med TV-teamet.  Då frågade de om jag hade dockan med mig, vilket jag faktiskt hade eftersom jag efter inspelningen skulle iväg på ett jobb där han skulle vara med. Då föreslog producenten att jag skulle ta med Kalle på dejten. Först sa jag nej, tyckte att det skulle verka fånigt och bli pinsamt, men sen ändrade jag mig. Tänkte att David säkert skulle tycka att det var lite kul att träffa honom. I synken där jag pratar om att Kalle ska med och att ingen som inte kan ta honom är nåt för mig, framgår det i sin helhet att jag skojar mycket om detta, att jag säger att jag kanske måste hyssja lite på honom eftersom buktalardockar har en förmåga att säga sånt som man helst inte ska säga. Det är ju allmänt känt. När de sen sätter ihop detta med ett klipp på David där han pratar om att han kände sig trängd, får det mig att känna mig synnerligen bortgjort. Inte ett ord om nåt av det som jag med all säkerhet vet att han upplevde som positivt. Bara detta negativa. Folk utan humor lär ju ösa skit över det.

I Davids synk verkar han också tycka att det är lite märkligt att jag tar med honom på dejt till min pappa. Jag kommenterar det i en synk jag också, och säger att jag liksom inte tänkte att jag kom dit och presenterade en potential blivande äkta man (flörsiktigt nyfiken som jag var) Istället tänkte jag att det var som en kompis som jag ville lära känna lite mer genom att skapa med händerna i min pappas fina verkstad som råkar ligga precis i närheten.  Eftersom jag själv tycker väldigt mycket om att greja där, ville jag se om även han kunde tycka om det. Kreativa människor är nämligen väldigt attraktiva för mig.  Dessutom är det här med romantiska dejter inte riktigt min grej.  David spelar schack, så min tanke var att vi skulle göra ett schackspel i trä. Han kom på ett jättebra sätt att göra spelpjäserna, så jag var mer än nöjd, även om jag väl inte direkt kände av någon ljuv förälskelse. Det enda jag sa var att jag fortfarande kunde tänka mig att lära känna honom mer. Ibland kan det ta tid för känslorna att komma. Inget av detta märktes dock av i kvällens avsnitt, utan bara frågan om hur vanligt det är att ta med en dejt till sina föräldrar. Men hallå! Hur vanligt är det att dejta med en kamera i ansiktet? Inte ett dugg. 
I samband med det här avsnittet träffade jag även Mark Levengood. Jösses vilken trevlig karl! Och empatisk. Gissa hur det gick till när han skulle prata med mig? Jo, då ville han förstås också ha med Kalle Frågvis, ställa frågorna genom honom, vilket var fruktansvärt obekvämt för mig. Men man säger liksom inte nej till Mark;) Så jag satt där med dockan i knät och kände mig fånig. Det är både trist och skönt att inget av det kom med i programmet. Jag minns att han frågade om jag kunde tänka mig att bli prästfru. Jag tvekade på svaret ... sa att det beror på ... Mer än så vågar jag inte skriva, med risk att ge för mycket ledtrådar om hur det slutar ...

fredag 11 september 2015

Har jag blivit en linslus?

Idag har jag filmat. Igen. Börjar jag bli en liten linslus?

Jag hade förmånen att efter casting för ett tag sen bli utvald till att medverka i en reklamfilm för Folkuniversitetet och då prata om stand upkomedikursen jag gick.

Jag vet inte vad som händer i dessa kreativa sammanhang, men jag lever upp. Jag tycker att det är så spännande människor och jag själv fylls av sån härlig energi. Jag märker att de gillar mig också. Det är vad jag tror i alla fall. Säker kan man ju aldrig vara säker på...

Hur som helst var det så pass kul att jag t o m lät mig övertalas att dra något av mina skämt. Inför kameran. De skrattade, men det är då ingen garanti att jag inte kommer att tycka det blir fånigt i efterhand...

Jag ville verkligen göra reklam för den kursen då den gav mig så mycket. Anna, intervjuaren, blev sugen på att gå en standupkurs, så jag lyckades åtminstone inspirera henne. Därmed får jag vara nöjd.

Efter inspelningen körde jag till Frihamnen och Jarowskij där jag hade bestämt träff med Mathias, producenten för Tro hopp och kärlek. Jag gillade verkligen honom så det var kul att se honom igen. 

Han visade mig runt där. I ett stort kontorslandskap trängs en massa människor som jobbar med alla deras olika produktioner. Det var spännande att se. Han visade mig också några klipp på kommande avsnitt... Hm.., hm... Jag har minsann lite åsikter om klippningen här... Men vad kan jag göra åt det? Inget. 

Ikväll känner jag att jag längtar efter att skriva. Att komma in i min egen kreativa process. Får se om jag kan komma till ro tillräckligt för det, efter den här roliga och innehållsrika dagen.

Hur har din dag varit? 
I

torsdag 10 september 2015

Tro hopp och kärlek del 2


Egentligen borde jag väl ha skrivit det här inlägget i tisdags, direkt efter programmet. Men med barn som ska läggas och därefter en massa snack på chatten med de andra medverkande tjejerna, hann det bli för sent. Sen har jag haft intensivt på jobbet, och .... Ja, inte hunnit.

 Men nu. Nu ska jag försöka reflektera lite över senaste avsnittet.

 Jag har varit rätt nervös inför det här avsnittet. Anledningen till det är att jag grät under halva gudstjänsten. Det bara kom. Hela tiden kände jag kameran i fejset på mig och förstod att det skulle komma frågor om det efteråt. Mycket riktigt. Jag hann inte ens gå till kaffet innan de högg mig och sa att de ville ha en synk om det. Då svamlade jag om nåt, vet knappt om vad. När nu ingenting alls av detta kom med, har det ju varit helt onödigt att oroa sig. Kanske en lärdom för livet i övrigt också: oroa dig inte för eventuella problem som kan uppstå!


 Hur som helst.

 Det blir allt tydligare hur producenten, Mathias, valt att fokusera på vissa bitar och utelämna andra. För vår del, vi som träffade David, kom det t ex att handla nästan bara om detta med barn. Hur han ser på att vi har barn och förhållanden sen tidigare. Jag vidrörde också det i min dejt med honom, det är ett viktigt ämne, men det var långt ifrån det enda vi pratade om. Vi pratade om vad han förväntar sig för engagemang i församlingen av en fru … och om varför jag har en ganska negativ bild av kristna människor i mina romaner … Samt att han inte tycker så mycket om att bara sitta och äta när han dejtar, att han hellre pysslar med något. Jag berättade också något väldigt personligt för honom, en svår sak, som fick mig att börja gråta. En stor eloge för Mathias som genast sa att det inte skulle komma med, och som också höll det. Då fick jag förtroende för honom och tänkte att de vill göra ett seriöst program,

Mer om känslorna för David..,, Jag minns att jag var väldigt medveten om att detta verkligen inte bara var ett val för David, utan minst lika mycket för mig. För så är det hu i kärlek; It takes Two to tango😜 

I morgon ska jag till Stockholm. Då ska jag passa på att hälsa på Mathias, producenten. Det ska bli riktigt kul. Samtidigt ska jag visst få tjuvkika lite på kommande avsnitt....


måndag 7 september 2015

gudinna på SVT

I morse kom jag till jobbet som vanligt. Hade laddat rejält psykiskt eftersom jag skulle ha två klasser som jag sen tidigare vet att jag kan ha det rätt kämpigt med. De vet hur man testar en vikarie, om man säger så ... Det är många goa ungdomar, men i rollen som vikarie är jag inte mycket värd i mångas ögon, även om jag träffar dem ofta.

Redan när jag gick i korridoren kände jag att nåt vibrerade, men förstod inte av vad... Efter en stund hörde jag viskningarna ... "magdans"... "Tro hopp och kärlek" ...

Det visade sig att dessa ungdomar helt otippat hade sett mig på TV. Jag trodde ärligt inte att ungdomar såg på sådana program, men där hade jag alltså helt fel.

Oj, oj, oj. Om jag nu hade trott att de viskade med varandra och tänkte att jag var töntig som var med där, så hade jag också fel. De var mycket imponerade. Inte bara av själva grejen att jag var med på tv, även om det så klart var mycket stort för dem, utan också över att de fick reda på att jag var författare och dessutom kunde dansa magdans. De tyckte definitivt att jag skulle vara med och uppträda på deras fredagsunderhållning. Det var en stor komplimang, men jag avböjde artigt. Där har jag min gräns;) Jag råkade nämna att jag kommer att ha med min buktalardocka, vilket syns i en trailer, och då fick jag ännu mer beundran. Särskilt efter att ha gett ett smakprov på hur det låter när han snackar.

De var alla helt saliga av att ha sett nån de Kände på tv. Jag skojade med dem och sa att det ju var särskilt kul när det var en vikarie som de Alltid hade älskat. Då flinade de lite och fattade vad jag menade, för de har ju inte gillat mig nåt vidare.

Det var faktiskt riktigt kul att få prata om upplevelsen med dem. Jag kunde berätta att man aldrig riktigt ska lita på det man ser på tv. Det man ser visar bara en liten del av verkligheten.

Vi pratade också om hur man gärna vill visa sig snygg, men att det ibland ändå räcker att vara precis sig själv. När jag frågade dem om jag hade gjort bort mig i första avsnittet, var de alla helt överens. Nej! En kille gick t o m så långt att han utnämnde mig till Gudinna på SVT. Det var inte illa för att komma från en femtonåring.

Jag hoppas att stjärnglansen inte svalnar p g a nåt jag gör i morgondagens avsnitt;)

Det bästa av detta hoppas jag kommer att bli att jag från och med nu kommer att vara något mer än den trista vikarien i deras ögon, så jag lättare kan bygga relationer till dem. För med goda relationer, är lärarjobbet så mycket roligare. Även som vikarie.

söndag 6 september 2015

Kan jag tvinga henne att tala?



I våras började jag teckna porträtt. Jag var nästan som besatt. Tecknade hela tiden. När jag tittade på ett av porträtten, som jag bara tecknat helt fritt utan att ha nån modell, insåg jag att det var hon som var huvudpersonen i min nya roman.

På porträttet sitter hon och läser något. Jag tror att hon sitter vid datorn och läser om huset hon bor i, och om människorna som tidigare bott där. De har nämligen börjat ta kontakt med henne på olika sätt så hon vill ta reda på så mycket som möjligt om dem.

Jag vet mycket väl hur allt ska sluta, och ungefär vad som händer längs vägen. Det är en spännande historia. Ändå har gnistan inom mig slocknat. När jag skriver upplever jag det som torrt fnöske. Visserligen vet jag att resultatet inte behöver blir sämre på grund av det, men det är så klart mycket roligare för mig som författare om jag känner hur det lever inom mig när jag skriver. 

Därför har jag bestämt mig för att börja titta på det här porträttet. Försöka få henne att tala till mig. Inspirera mig till att verkligen vilja skriva ner berättelsen. Självklart går det inte att tvinga, nån, inte ens ett dött porträtt, men försöka går ju.  Alla sätt är bra, utom de dåliga, brukar man ju säga:) 

Hur brukar du göra för att få tillbaka inspirationen?

lördag 5 september 2015

Tredje gången gillt, eller är det bara början?

Trots att jag redan har varit ute och föreläst en del i olika sammanhang, blir jag fortfarande förvånad när jag ser mitt eget namn i en annons. Den första oktober ska jag till Borlänge och föreläsa om Fisken i snön med hälsning från hospitalet, inbjuden av epilepsiföreningen där. Det är tredje gången jag föreläser om den i ett sådant sammanhang och jag är så glad och tacksam för det. Det innebär att jag har gjort ett bra jobb vid tidigare tillfällen, om ryktet går så att säga och jag får fler bokningar. `Självklart hoppas jag på fler föreläsningar framöver! Den här gången känns det extra spännande eftersom det är en öppen föreläsning på biblioteket. Här kan ni läsa lite mer om det.

Bor ni i närheten av Borlänge, är ni välkomna att komma förbi och lyssna och säga hej!

fredag 4 september 2015

Är det din novell som blir film?

Jag hittade nyss en spännande novelltävling. Förutom att jag blir sugen på att testa själv, tänkte jag att det kanske finns någon av mina läsare på bloggen som har lust att pröva lyckan!

Kulturama söker noveller som ska göras om till kortfilmer. Förutom äran att få novellen omgjord till film, så kan man vinna 4000 kronor. Visst låter det lockande?

Läs mer om tävlingen här.

Lycka till!

Tankar kring Tro hopp och kärlek del 1

Jag sitter och funderar på min upplevelse av Tro hopp och kärlek. Jag tänkte att jag skulle försöka blogga om det, även om det är lite knivigt eftersom jag inte får skriva nåt som på minsta sätt kan antyda hur det hela slutade. Det enda jag kan göra är att reflektera över det som hände i samband med varje avsnitt som sänds.

Jag anlände till Tyringe rätt sent en kväll, stressad av att leverera barnen hos deras pappa och katt med ungar hos min mamma 12 mil bort. Då var nästan hela filmteamet där, samt alla tjejer utom två. De satt alla samlade runt matsalsbordet och hade precis avslutat sin middag/kvällsmat. Jag minns att jag genast tänkte att de i filmteamet verkade så spännande. Jag gillar såna där kreativa och skapande människor, så i den skaran trivdes jag, med en gång.

Att ställas öga mot öga med fem andra damer som ska dejta samma man ... Hur känns det?

Man kan säga så här, att det första jag gjorde var att konstatera att herregud, vilken udda skara damer vi är. Udda på så sätt att vi verkligen alla verkade så olika. Var fanns den gemensamma punkten, som hade fått David att vilja träffa oss? Eller var det just spridningen, att vi alla hade tilltalat honom på olika sätt?

Eftersom mitt intresse för David vid ankomsten var relativt löst, bara en öppen nyfikenhet, kände jag inte minsta lilla konkurrens från nån av dem. Annars hade det varit lätt att redan från början spekulera i vem han skulle gilla bättre än mig. Å andra sidan är smaken som baken, så hur skulle jag redan då kunna veta vem han ev skulle föredra?

Jag gick in i det hela med inställningen att jag om inte annat skulle få en sjutusan till rolig upplevelse. Och det hade jag, både framför och bakom kameran. Vi skrattade så mycket tillsammans, vi tjejer. Skojade. Skämtade. Ibland rätt ekivokt, vilket kanske inte passar när man ska dejta en präst ... Dessutom tänkte jag att det skulle bli intressant att fundera lite mer på var jag egentligen står kring tro och kyrktillhörighet. Det fick jag också möjlighet att göra.

Att sitta i synk (intervju) med filmteamet var också roligt. De kommenterade att det märktes att jag var författare, för jag var talför, fann orden lätt. I efterhand kan jag tänka att jag fann dem lite för lätt. Kanske jag borde ha tänkt mig för lite också innan jag svarade ibland ...

Ända sen inspelningen har jag funderat över hur jag kommer att te mig i bild ... Varit lite orolig faktiskt, med min noja över att jag tycker att jag är så ful;) Det jag kan konstatera är att jag i första avsnittet inte hade nåt att oroa mig för. Jag tycker nog att jag såg rätt normal ut. Sa inget dumt heller. Jag hann inte göra det. Det var så lite tid jag fick i rutan, om man jämför med all tid som man egentligen filmades.

På min dejt med David t ex ... De tog med biten när jag berättar om att jag har dansat orientalisk dans i kyrkor. De tyckte väl att det stack ut, profilerade mig på nåt sätt, i jämförelse med de andra. Vi pratade om en hel massa andra saker.

Det är väl så det kommer att bli i fortsättningen också. Att det som visas inte visar den fulla sanningen om det som egentligen hände.

Mer än så här vågar jag nog inte skriva om det hela. På tisdag visas avsnitt nummer två. Efter det kan jag komma med fler reflektioner. Det är spännande att se de andra prästernas dejter också, ska tilläggas.

Har du sett programmet?

torsdag 3 september 2015

Jaha. Marknadsföring igen. Orka.

Det är en balansgång, detta att dela med sig av sin glädje över saker som går bra, och risken att folk ska tänka att man bara skryter.

Jag delade mitt blogginlägg om signeringen idag på facebook. En vän till mig kommenterade då: "marknadsföring igen. Orka". Med det antar jag att hon menade att hon var less på mina inlägg som hon bara tyckte var marknadsföring.

Varför kan man inte få vara glad över saker, oavsett om det råkar handla om att folk tycker att det jag gör är bra? Särskilt när så mycket annat i livet är så negativt.

,I mitt facebookflöde är det fullt av diverse uppdateringar om kreativa processer och länkar till diverse tidningsartiklar, radioinslag. Ibland orkar jag inte läsa eller lyssna, men jag gläder mig ändå över mina författarvänners framgångar. Eller musikervänners framgångar.

 Därför tänker jag fortsätta att vara glad. Och berätta om det. På samma sätt som jag delar med mig av min frustration över det som inte går vägen.

Om det är så att någon inte vill läsa, är det bara att strunta i det. Valet är fritt.

I folkvimlet på Ica Maxi

Idag har jag varit på Ica Maxi i Jönköping och signerat böcker. Det var inte med några höga förväntningar jag åkte dit, utan jag tänkte att "ja, ja, jag får väl testa detta också."

Förutom att jag redan efter 10 minuter sålde första boken och därefter sålde mer än jag nånsin hade hoppats, så var det många saker som hände som jag vill dela med mig av.

Det kom förbi en utländsk familj, muslimer antog jag p g a kvinnans slöja. Jag frågade dem om de läste böcker. Det gjorde de, sa de och berättade att deras favoriter var Astrid Lindgrens böcker. De ville gärna läsa sånt som lärde dem om svenska seder och historia. Då presenterade jag ungdomsboken Kyrkan brinner för dem som ju handlar om Sveriges första civila krig, där danskarna brände ner kyrkor och hela byar där de drog fram genom Småland. De tyckte den verkade oerhört spännande och köpte den av mig. Vilken förmån att kunna hjälpa till att sprida kunskap om en viktig med relativt glömd del av vår historia till en familj från Irak.

När jag berättade om När minnen får liv för folk, var det flera stycken som sa "Den har jag hört om. Har du inte pratat om den i radio?" Jodå, visst har jag gjort det, för sisådär 2.5 år sen. Tänk att folk fortfarande minns det. Det är rätt fantastiskt ändå. Gjorde jag ett sånt starkt intryck, eller kanske det är så att radiolyssnare har gott minne överlag? Jag lyssnar tyvärr själv sällan på radio, så jag vet inte.

En dam som var där och köpte en roman, tittade på alla böckerna, även dem för barn och öste beröm över dem. "Vilka fantastiskt fina böcker du skriver". Det värmde mig i hjärtat, för jag önskar ju verkligen att mina böcker ska göra skillnad.

Tre människor av alla jag träffade idag påpekade att de hade sett mig i tv, varav två till och med mycket väl visste var och när. Alla dessa tre var män, i övre medelåldern. Ingen av dem hade jag förväntat mig skulle titta på ett sådant program. Tänk så fel man kan ha om folk ibland.Man ska helt enkelt aldrig döma hundar efter håret:)

Ja, så ni ser att jag hade en rätt rolig dag idag, i folkvimlet på Ica Maxi. Nästa torsdag ska jag dit igen. Vad månne hända då?

tisdag 1 september 2015

jag hann inte göra bort mig i alla fall

Så mycket tid jag har ägnat mig åt att våndas över Tro hopp och kärlek, programmet jag medverkar i. Funderat över hur jag kommer att framstå.

Ikväll var premiären.

Hur mycket tid fick jag i tv-rutan? Kanske en halv minut:) Fördelen med det är att jag inte hann göra bort mig redan från början i alla fall. Så våndan kvarstår till nästa avsnitt om en vecka.

Kattmamman firar min tv-premiär med att ta in en levande mus i lägenheten. Jag hör dem utanför min stängda sovrumsdörr. Stackars, stackars mus.

Kommer jag att kunna somna med deras "lek" i öronen?