torsdag 23 mars 2017

Är man inte hösttrött, är man vårtrött

Jag ser på min statistik att jag har en hel del besökare till min blogg, även när jag inte skriver något. Jag antar att det är hedrande.
Att det finns människor som är intresserade av vad jag går omkring och tänker på.


Jag är nyfiken på er också. Eller intresserad av kanske är ett bättre ord. Vilka är ni som besöker mig här, i mitt egna rum på internet?


De senaste veckorna har jag mest gått och tänkt på saker som jag inte ska skriva för mycket om. Som att jag inte riktigt trivs på jobbet till exempel. Sånt bör man hålla inom en mycket liten skara, har jag förstått, trots att vi är många, många, som av olika skäl inte trivs på våra arbetsplatser.


Därför har jag inte haft nån lust att skriva. Jag har varit, och är, så vansinnigt trött. Att gå omkring och inte trivas, fundera på vad man ska göra istället och försöka ta kliv åt nya  håll, det tär på en. Jag har varit på ett par intervjuer, det är i alla fall ingen hemlighet. Hoppet vändes till djup besvikelse när jag inte fick något av dem, trots att jag under båda intervjuerna fick oerhört positiv respons som gjorde mig glad.


Det hjälper inte. Inte nu.


Så jag måste gilla läget. Min tanke på att mer fokusera på lönejobb och lämna mina egna idéer åt sidan ett tag har därmed fått omvärderas. Kan jag inte komma riktigt till min rätt på lönejobbet så måste jag försöka göra det på annat sätt.


Därför har jag anmält mig till att uppträda i stand up på Jönköping Undercover Comedy Club.
Jag håller på och förbereder för fullt inför Skånes Fria Konstrunda.
Jag ska åka på salsakryssning till Åbo.
Mitt instagramkonto med min konst har fått ett uppsving på sista tiden med hopp om att nya vägar öppnas.
Jag utvecklas i mitt krokitecknande.
Jag håller på och fixar en utomhusutställning i min trädgård.


Det är några exempel på vad jag lägger min energi på (förutom barnen givetvis!!!).


Men riktigt glad är jag ändå inte. Att ta itu med större projekt känns jobbigt. Till och med de små, som att tvätta och ta itu med disken, är små berg som måste bestigas.


Allt som oftast sitter jag bara och glor. Kanske det är vårtrötthet. Man kan ju skylla på såväl höst som vår för trötthet, eller hur?


Damen som nu pryder en vägg i min trädgård är i alla fall inte trött. Om hon är nöjd eller inte, vet jag inte. Vad tror ni?





måndag 13 mars 2017

Ett sista farväl

Så vacker du är
speglar solen, likt månen
Han smeker handen...



Fryser du, känns kall
Han omsluter hennes hand
med sin varma



Dags nu för farval
Han snörvlar i rockärmen
Det är dags nu



Kramar hennes hand
stänger kistans lock
Fullmånen lyser

fredag 24 februari 2017

Hur det misslyckade kan bli mer intressant

Idag på förmiddagen skulle jag fått besök av en god vän. Tyvärr fick vi ställa in det eftersom hon hade upptäckt löss i barnens hår och var tvungen att åka till apoteket och fixa lusmedel istället. Livet kom emellan helt enkelt.
Istället tillbringade jag min förmiddag framför teven. Jag tycker om att titta på Nyhetsmorgon och Malou efter tio.
Idag handlade det om kreativitet. Bland diskuterade de förhållandet mellan galenskap och kreativitet.
Vad tycker ni om det?
 
En av Malous gäster var hotellmagnaten Petter Stordalen. De pratade om hur mycket han hade vågat satsa genom sitt liv och nått enorm framgång. Han påtalade att han också hade gjort många, många misstag.
"Den som aldrig gör några misstag gör nog aldrig något över huvud taget", sa han.
Åh, vad det träffade mig!
Så skönt och befriande att höra!
Jag ska inte vara ledsen över saker som går fel i mitt liv.
Det betyder ju bara att jag faktiskt gör saker.
Jag utmanar mig själv.
Jag testar nya saker.
Jag håller mig inte bara till det trygga, invanda.
Bland alla saker som går snett, finns det ju också väldigt, väldigt mycket som blir bra!
Det behövde jag bli påmind om idag.


Samtidigt som jag tittade på teve, målade jag. Min son råkade ta ett kort på sig själv med min mobil och på något konstigt sätt blev det helt fel. Men detta misslyckade foto är så läckert att jag inte kunde låta bli att försöka måla av det. Det är ett bra exempel på hur det misslyckade ibland faktiskt blir mer intressant än det lyckade. Han har tagit en hel serie, med några skillnader sinsemellan. Jag tänker att jag ska göra en svit med dem, tre olika men ändå lika tavlor.

Det blev en härlig förmiddag, med vilande och skapande i en perfekt blandning. Tavlan är inte färdig ännu, ska jag väl tillägga.

Fikat med vännen får jag ta en annan gång.









torsdag 23 februari 2017

Sockerkaka är det som gäller

Jag har tidigare bloggat om att min yngste son (sju år) helst vill leka hemma hos andra. Han tycker inte det finns  något att göra här. När han därför för några veckor sedan ville leka med en kompis, frågade jag uttryckligen om det gick bra att de lekte hemma hos dem. Annars hade kompisen givetvis varit välkommen hit.
När jag hämtade sonen kom mamman där och jag att prata om detta. Hon sa att hon tyckte det var så bra att jag var ärlig med att sonen ville leka där. Hon berättade att hennes son var likadan och helst ville leka hemma hos andra, men hon kunde inte med att "bjuda hem" sonen till kompisar utan sa alltid att det måste vara de  som bjöd hem.
Det samtalet var bra på många sätt.
Dels för att jag fick bekräftat att den kompisen jättegärna kommer hem till oss och leker, vad än min son tycker om det hela. Men också för att vi kom fram till att det är helt okej att göra som jag gjorde, särskilt om man samtidigt öppnar upp sitt eget hem om det inte fungerar hos den andra.
Därför kommer den här pojken att följa med hem hit efter skolan. Jag träffade mamman igår och pratade om det. "Det är roligt för honom att komma iväg", sa hon och undrade om de kunde leka här. Och självklart får han det.
"Ja", jublade han. "Vi bakar sockerkaka."
Det gjorde vi förra gången han var här och trots att han tröttnade halvvägs igenom baket så har det tydligen satt så pass stora spår i honom att han vill göra om det.
Så i eftermiddag vet jag vad som gäller.
Det blir en härlig eftermiddag. Jag är så glad när de har kompisar med sig hem. Det är roligt att lära känna dem.
Storebror däremot följer den här gången med en kompis hem och ska sova över där. Det känns också bra i mammahjärtat. Jag kan stå ut med mycket för egen del, så länge barnen har kompisar och mår bra.
Just idag får jag dock själv besök nu på förmiddagen.  En god vän kommer och dricker kaffe och försöker muntra upp mig i lite tråkigheter som hänt i veckan. Då blir det semlor. Men dem köper jag. Om inte kompisen insisterar på att vi ska baka dem tillsammans:)

onsdag 22 februari 2017

Jag tackar min skyddsängel


Kanske det var min skyddsängel som började prata med mig häromdagen och gav mig inspiration till ett annat blogginlägg än det där vassa om kommunen som jag hade tänkt. Det är nog inte så uppskattat att skriva arga, upprörda inlägg om ens arbetsgivare.


Därför tänker jag inte göra det idag heller.


Istället lägger jag bara ut min senaste bild som jag målade på akvarellkursen. Det var vintertema med ganska fritt målande. Någon liten detalj fick vi själva välja att lägga in, och då valde jag att måla en häst. Jag har riktigt svårt att själv avgöra om det jag gör är bra eller inte, men jag kan säga att jag i alla fall tycker om den.



Det är tur att jag går akvarellkursen, annars hade det nog inte blivit så mycket målat med den färgen numera. Förra året höll jag på helt maniskt vid den här tiden. Jag blir helt matt bara jag tänker på det.
Har ni något som ni kan gå totalt upp i under vissa perioder?

 





tisdag 21 februari 2017

Konsten att missa en kund

På lördag ska jag provläsa ur min nya barnbok om Vätterndeckarna på stadsbiblioteket i Jönköping. Idag åkte jag in till en skola för att dela ut infoblad om det. På bussen satt jag och formulerade ett blogginlägg i mitt inre. Det var ett vasst sådant, om mina erfarenheter av att jobba inom Jönköpings kommun. Vid bussbyte kom jag att snacka med en tjej, vilket blev ett samtal som fick mig att nu skriva ett helt annat inlägg.

Hon började prata om att moderna bilar är så breda. Det blir trångt när de parkeras. Jag höll med, för det har jag själv ofta tänkt på. Sen skrattade jag och sa att min bil inte är särskilt bred. Jag berättade om den gången när jag skulle till en utställning och inte fick plats med tavlorna i bilen utan fick släpa de stora åbäkena på buss istället.

Hon frågade vad jag målade för något och jag berättade. Vi pratade en stund om hur det var i "min bransch", om utställningar jag har haft och om det var svårt att sälja osv. Hon sa att hon hade tänkt att hon ville ha nåt stort med en massa färger. Jag trodde hon menade att hon ville testa att måla själv, så när vi skiljdes åt sa jag "lycka till nu med tavlan", varpå hon svarade att hon menade att jag skulle måla den. Sen var hon tvungen att kliva av och jag hann aldrig be henne kika in på min FB-sida där jag visar en del av vad jag gör, samt har kontaktuppgifter(!)

Så lag hade alltså en potentiell kund på kroken, utan att ens fatta det. Jag släppte henne utan vidare. Så dumt. Men så roligt också att ett samtal på busshållplatsen kan ta sådana oväntade vägar.

Nästa gång det händer (för visst kan jag hoppas på fler?) tänker jag vara mer uppmärksam. Den här gången blev det ingen försäljning, men ett blogginlägg blev det i alla fall.

Och mina tankar om kommunen. Ja, dem tar jag en annan gång.

måndag 20 februari 2017

Varför krockar jag så ofta?

I flera veckor, ja, kanske till och med månader, har jag haft regelbundna återkommande drömmar om att jag kör bil. I drömmen råkar jag alltid ut för någon sorts olycka. Antingen kör jag av vägen eller krockar.
Faktiskt riktigt obehagliga drömmar.
Nu kan ju drömmarna komma av att jag har bilen avställd fram till våren, pga att jag inte hade råd att köpa vinterdäck. Sådant kan så klart påverka. Att köra bil på ishala vägar med sommardäck är ju en skräckupplevelse på riktigt.
Men när jag dels tänker själv och även läser om vad bilar symboliserar i en dröm, så känner jag att det ligger väldigt mycket i det.


Att köra bil i drömmen visar ganska självklart på att styra livet, i den mån det går att styras. Att jag då drabbas av olika olyckor visar på en rädsla att förlora kontrollen. Det behöver inte vara negativt, för även positiva förändringar kan ju innebära att man för en period inte "styr" själv över livet.


Det är precis detta jag känner så starkt numera, att det är så många förändringar på gång i mitt liv, att jag inte riktigt hinner med. Det är både yttre och inre förändringar. Till det yttre hör bl a att jag håller på och byter jobb. Jag har ännu inte fått något, men jag är i alla fall kallad på en intervju (önska mig lycka till) och har även sökt några andra som jag hoppas på. Även om jag vet att jag verkligen behöver göra det, känns det lite otäckt innan det nya har "satt sig" i systemet. Likaså är det förändringar kring hur jag definierar mig själv i förhållande till mitt skrivande och skapande. Ekonomin har varit fasansfullt knagglig i vinter vilket jag skrivit om tidigare. Jag tycker att jag har tappat kontrollen över mitt hem och allt som krävs för att vardagen ska fungera, vilket får mig att känna mig helt misslyckad som människa i allmänhet och mamma i synnerhet. Stressdrömmar som hör ihop med detta är definitivt inget att förvånas över.


Ja, det finns mycket mer att fundera kring de här drömmarna om bilolyckor.


Jag är så fascinerad över hur drömmar så tydligt, men på ett symboliskt språk, kan visa var vi står i livet. Och för min del, mitt i alla dessa stressdrömmar, så klingar en strof från en gammal psalm i mitt huvud.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder.


Malin. Andas lugnt. Ta en dag i taget. Överlev den.
Det kommer en dag då du i drömmen kommer att sitta vid ratten till en Jaguar. Då kommer du att sjunga en annan psalm:




Då brister själen ut i lovsångsljud, tack store Gud, tack store Gud.


Se där. Nu kom det fram, referensen till det som finns inom den kristna tron. Och nog finns den där, även om den för all del blandas ihop med lite annat hokus pokus också;)