onsdag 28 oktober 2015

Ingen tv-medverkan den här gången

Jag har berättat att jag tidigare i höstas fick frågan från en tv-redaktion om jag ville medverka och prata om panikångest. Det skulle bli en torsdag vilket passar mig bra då jag jobbar med mitt företag då och är fri att själv disponera tiden. 

Förra veckan ringde de och undrade om det gick bra att ev komma tisdagen den tredje november istället eftersom en annan medverkande bara kunde då. Det visade sig att de står för inkomstbortfall, vilket gjorde att det kunde funka, även om jag arbetar kommunalt på tisdagar. Problemet var att barnen har en konsert i skolan just den dagen, vilket gjorde att jag inte ville ta med dem till Stockholm, utan låta dem gå till skolan. Därför har jag slagit knut på hjärnan för att försöka hitta någon som kan hjälpa mig med dem. Det brukar lösa sig, men stresspåslaget är stort.

Jag skulle fått besked igår om hur det blev, men fick vänta till idag då redaktören var sjuk.

Så hur blir det då?

Ingenting. Inte den här gången. De fick inte ihop det med den andra gästen. Däremot undrade de om de i framtiden fick höra av sig igen. Självklart får de det. Ämnet är viktigt. 

Men. Ändå.

Jag begriper ju att det kan bli så här, det som trots det stör mig lite är att jag fick besked med så kort varsel. Jag bor 35 mil bort från Stockholm, är ensam med två barn. Jag behöver viss framförhållning, vilket jag har framfört varje gång jag pratat med dem. Visst hade jag kunnat låta bli att fundera över barnen tills jag säkert visste, men hur skulle jag då ha hunnit fixa med det? Och om jag hade behövt ordna vikarie till mitt jobb, hur skulle jag då gjort med så kort varsel?

Vad gäller medverkan i rena nyhetsprogram begriper jag ju att det är snabba bud som gäller, men annars tycker jag att det borde gå att planera bättre. Eller så utgår redaktionen från att alla gäster bor i Stockholm..? Då är man ju mer flexibel.

Nåväl. Jag lägger det hela i högen bland projekt som det inte blivit något av. Det är ingen skräphög utan det kan gott och väl plockas fram vid annat tillfälle. Kanske omständigheterna den gången till och med är bättre. 

Det gäller att tänka positivt🎉

söndag 11 oktober 2015

Böckerna får stå på egna ben

Jag läste nyss ett gammalt inlägg jag har skrivit. Jösses. Där uttrycker jag mig på ett sätt som möjligtvis kan tolkas som om jag medverkade i Tro hopp och kärlek enbart för att få synas och kanske få sälja fler böcker.

Så var det verkligen inte.

Däremot så fick jag i efterhand tanken att det ev skulle kunna påverka försäljningen, eftersom de under inspelningen lät mig framstå som den författare jag är. Med facit i hand, vet jag att så inte är fallet, men det gör ju inte att jag ångrar min medverkan i programmet eller känner mig besviken. Huvudsyftet var ju att ta reda på om jag kunde hitta kärleken, och svaret jag gick på det var jag också så nöjd med.

Nej. Mina böcker får jag fortsätta sälja på deras egna meriter s à s. De är tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben. Vad jag pysslar med, är inte lika intressant.

torsdag 8 oktober 2015

tupperware eller litteratur?

Igår kväll var jag på litterär ÀW hemma hos en f d arbetskamrat. Det är ett koncept jag själv hittat på, inspirerat av tupperwarepartyn, där hon bjöd in väninnor på lite att äta och dricka och jag var med som gäst och berättade om mig och mitt författarskap. Hon hade bett mig ta med Kalle Frågvis också och självklart stal han som vanligt showen😀

Förutom att det var allmänt trevligt, sålde jag åtta böcker också. Det tål alltså att upprepas, om det finns fler som vill agera värdinna vill säga.. 

Kanske jag dessutom inspirerade dem till att skriva ?

fredag 2 oktober 2015

plötsligt händer det?

Plötsligt händer det... Eller?
Det tycks som om min fortsatta medverkan i tv inte heller kommer att vara förknippat med mitt författarskap. Men det gör ingenting.

Så här är det. I våras intervjuades jag av Expressen hälsomagasin om panikångest. Idag ringde en kvinna från en av landets tv-redaktioner och berättade att hon hade läst det och nu undrade om jag ville ställa upp i ett program och prata om det. De planerade nämligen att ev ha just panikångest som tema en gång och hon tyckte att jag verkade vara en lämplig gäst.

Vad säger man om det?

En av mina hemliga drömmar har varit att få gästa just det programmet som författare, men att få göra det på det här viset, känns nära nog som en drömuppfyllelse. Det känns stort om jag kan få berätta om allt jag  kan pyssla med, trots att jag ibland lider av ångestattacker. Förhoppningsvis kan det hjälpa många andra! Även mina böcker har nämligen en önskan att få människor att tänka till lite om livet.

Nu ska jag väl egentligen inte ropa hej redan nu, för jag är ännu inte över bäcken. Kanske det inte blir nåt av det. Men jag blev så glad att jag ville dela glädjen med er.

För övrigt har jag haft ett fantastiskt dygn i Dalarna ihop med barnen. Jag föreläste på biblioteket i Borlänge om Fisken i snön, vilket jag tror blev lyckat. Vi bodde hos min faster så vi hann gosa/leka med hunden, klättra i träd (inte jag) och spela en massa kort. Jag blir så hjärtans glad när jag lyckas kombinera jobb med trevligheter för oss alla. Att både vi och fastern var lite krassliga, förtog inte trevligheten.

Nu är vi halvvägs på vägen hem. Barnen rusar av sig på en lekplats och jag hinner göra ett snabbt blogginlägg innan vi laddar för de sista restimmarna.

Ha en.fin fredag alla!