torsdag 23 mars 2017

Är man inte hösttrött, är man vårtrött

Jag ser på min statistik att jag har en hel del besökare till min blogg, även när jag inte skriver något. Jag antar att det är hedrande.
Att det finns människor som är intresserade av vad jag går omkring och tänker på.


Jag är nyfiken på er också. Eller intresserad av kanske är ett bättre ord. Vilka är ni som besöker mig här, i mitt egna rum på internet?


De senaste veckorna har jag mest gått och tänkt på saker som jag inte ska skriva för mycket om. Som att jag inte riktigt trivs på jobbet till exempel. Sånt bör man hålla inom en mycket liten skara, har jag förstått, trots att vi är många, många, som av olika skäl inte trivs på våra arbetsplatser.


Därför har jag inte haft nån lust att skriva. Jag har varit, och är, så vansinnigt trött. Att gå omkring och inte trivas, fundera på vad man ska göra istället och försöka ta kliv åt nya  håll, det tär på en. Jag har varit på ett par intervjuer, det är i alla fall ingen hemlighet. Hoppet vändes till djup besvikelse när jag inte fick något av dem, trots att jag under båda intervjuerna fick oerhört positiv respons som gjorde mig glad.


Det hjälper inte. Inte nu.


Så jag måste gilla läget. Min tanke på att mer fokusera på lönejobb och lämna mina egna idéer åt sidan ett tag har därmed fått omvärderas. Kan jag inte komma riktigt till min rätt på lönejobbet så måste jag försöka göra det på annat sätt.


Därför har jag anmält mig till att uppträda i stand up på Jönköping Undercover Comedy Club.
Jag håller på och förbereder för fullt inför Skånes Fria Konstrunda.
Jag ska åka på salsakryssning till Åbo.
Mitt instagramkonto med min konst har fått ett uppsving på sista tiden med hopp om att nya vägar öppnas.
Jag utvecklas i mitt krokitecknande.
Jag håller på och fixar en utomhusutställning i min trädgård.


Det är några exempel på vad jag lägger min energi på (förutom barnen givetvis!!!).


Men riktigt glad är jag ändå inte. Att ta itu med större projekt känns jobbigt. Till och med de små, som att tvätta och ta itu med disken, är små berg som måste bestigas.


Allt som oftast sitter jag bara och glor. Kanske det är vårtrötthet. Man kan ju skylla på såväl höst som vår för trötthet, eller hur?


Damen som nu pryder en vägg i min trädgård är i alla fall inte trött. Om hon är nöjd eller inte, vet jag inte. Vad tror ni?





måndag 13 mars 2017

Ett sista farväl

Så vacker du är
speglar solen, likt månen
Han smeker handen...



Fryser du, känns kall
Han omsluter hennes hand
med sin varma



Dags nu för farval
Han snörvlar i rockärmen
Det är dags nu



Kramar hennes hand
stänger kistans lock
Fullmånen lyser

fredag 24 februari 2017

Hur det misslyckade kan bli mer intressant

Idag på förmiddagen skulle jag fått besök av en god vän. Tyvärr fick vi ställa in det eftersom hon hade upptäckt löss i barnens hår och var tvungen att åka till apoteket och fixa lusmedel istället. Livet kom emellan helt enkelt.
Istället tillbringade jag min förmiddag framför teven. Jag tycker om att titta på Nyhetsmorgon och Malou efter tio.
Idag handlade det om kreativitet. Bland diskuterade de förhållandet mellan galenskap och kreativitet.
Vad tycker ni om det?
 
En av Malous gäster var hotellmagnaten Petter Stordalen. De pratade om hur mycket han hade vågat satsa genom sitt liv och nått enorm framgång. Han påtalade att han också hade gjort många, många misstag.
"Den som aldrig gör några misstag gör nog aldrig något över huvud taget", sa han.
Åh, vad det träffade mig!
Så skönt och befriande att höra!
Jag ska inte vara ledsen över saker som går fel i mitt liv.
Det betyder ju bara att jag faktiskt gör saker.
Jag utmanar mig själv.
Jag testar nya saker.
Jag håller mig inte bara till det trygga, invanda.
Bland alla saker som går snett, finns det ju också väldigt, väldigt mycket som blir bra!
Det behövde jag bli påmind om idag.


Samtidigt som jag tittade på teve, målade jag. Min son råkade ta ett kort på sig själv med min mobil och på något konstigt sätt blev det helt fel. Men detta misslyckade foto är så läckert att jag inte kunde låta bli att försöka måla av det. Det är ett bra exempel på hur det misslyckade ibland faktiskt blir mer intressant än det lyckade. Han har tagit en hel serie, med några skillnader sinsemellan. Jag tänker att jag ska göra en svit med dem, tre olika men ändå lika tavlor.

Det blev en härlig förmiddag, med vilande och skapande i en perfekt blandning. Tavlan är inte färdig ännu, ska jag väl tillägga.

Fikat med vännen får jag ta en annan gång.









torsdag 23 februari 2017

Sockerkaka är det som gäller

Jag har tidigare bloggat om att min yngste son (sju år) helst vill leka hemma hos andra. Han tycker inte det finns  något att göra här. När han därför för några veckor sedan ville leka med en kompis, frågade jag uttryckligen om det gick bra att de lekte hemma hos dem. Annars hade kompisen givetvis varit välkommen hit.
När jag hämtade sonen kom mamman där och jag att prata om detta. Hon sa att hon tyckte det var så bra att jag var ärlig med att sonen ville leka där. Hon berättade att hennes son var likadan och helst ville leka hemma hos andra, men hon kunde inte med att "bjuda hem" sonen till kompisar utan sa alltid att det måste vara de  som bjöd hem.
Det samtalet var bra på många sätt.
Dels för att jag fick bekräftat att den kompisen jättegärna kommer hem till oss och leker, vad än min son tycker om det hela. Men också för att vi kom fram till att det är helt okej att göra som jag gjorde, särskilt om man samtidigt öppnar upp sitt eget hem om det inte fungerar hos den andra.
Därför kommer den här pojken att följa med hem hit efter skolan. Jag träffade mamman igår och pratade om det. "Det är roligt för honom att komma iväg", sa hon och undrade om de kunde leka här. Och självklart får han det.
"Ja", jublade han. "Vi bakar sockerkaka."
Det gjorde vi förra gången han var här och trots att han tröttnade halvvägs igenom baket så har det tydligen satt så pass stora spår i honom att han vill göra om det.
Så i eftermiddag vet jag vad som gäller.
Det blir en härlig eftermiddag. Jag är så glad när de har kompisar med sig hem. Det är roligt att lära känna dem.
Storebror däremot följer den här gången med en kompis hem och ska sova över där. Det känns också bra i mammahjärtat. Jag kan stå ut med mycket för egen del, så länge barnen har kompisar och mår bra.
Just idag får jag dock själv besök nu på förmiddagen.  En god vän kommer och dricker kaffe och försöker muntra upp mig i lite tråkigheter som hänt i veckan. Då blir det semlor. Men dem köper jag. Om inte kompisen insisterar på att vi ska baka dem tillsammans:)

onsdag 22 februari 2017

Jag tackar min skyddsängel


Kanske det var min skyddsängel som började prata med mig häromdagen och gav mig inspiration till ett annat blogginlägg än det där vassa om kommunen som jag hade tänkt. Det är nog inte så uppskattat att skriva arga, upprörda inlägg om ens arbetsgivare.


Därför tänker jag inte göra det idag heller.


Istället lägger jag bara ut min senaste bild som jag målade på akvarellkursen. Det var vintertema med ganska fritt målande. Någon liten detalj fick vi själva välja att lägga in, och då valde jag att måla en häst. Jag har riktigt svårt att själv avgöra om det jag gör är bra eller inte, men jag kan säga att jag i alla fall tycker om den.



Det är tur att jag går akvarellkursen, annars hade det nog inte blivit så mycket målat med den färgen numera. Förra året höll jag på helt maniskt vid den här tiden. Jag blir helt matt bara jag tänker på det.
Har ni något som ni kan gå totalt upp i under vissa perioder?

 





tisdag 21 februari 2017

Konsten att missa en kund

På lördag ska jag provläsa ur min nya barnbok om Vätterndeckarna på stadsbiblioteket i Jönköping. Idag åkte jag in till en skola för att dela ut infoblad om det. På bussen satt jag och formulerade ett blogginlägg i mitt inre. Det var ett vasst sådant, om mina erfarenheter av att jobba inom Jönköpings kommun. Vid bussbyte kom jag att snacka med en tjej, vilket blev ett samtal som fick mig att nu skriva ett helt annat inlägg.

Hon började prata om att moderna bilar är så breda. Det blir trångt när de parkeras. Jag höll med, för det har jag själv ofta tänkt på. Sen skrattade jag och sa att min bil inte är särskilt bred. Jag berättade om den gången när jag skulle till en utställning och inte fick plats med tavlorna i bilen utan fick släpa de stora åbäkena på buss istället.

Hon frågade vad jag målade för något och jag berättade. Vi pratade en stund om hur det var i "min bransch", om utställningar jag har haft och om det var svårt att sälja osv. Hon sa att hon hade tänkt att hon ville ha nåt stort med en massa färger. Jag trodde hon menade att hon ville testa att måla själv, så när vi skiljdes åt sa jag "lycka till nu med tavlan", varpå hon svarade att hon menade att jag skulle måla den. Sen var hon tvungen att kliva av och jag hann aldrig be henne kika in på min FB-sida där jag visar en del av vad jag gör, samt har kontaktuppgifter(!)

Så lag hade alltså en potentiell kund på kroken, utan att ens fatta det. Jag släppte henne utan vidare. Så dumt. Men så roligt också att ett samtal på busshållplatsen kan ta sådana oväntade vägar.

Nästa gång det händer (för visst kan jag hoppas på fler?) tänker jag vara mer uppmärksam. Den här gången blev det ingen försäljning, men ett blogginlägg blev det i alla fall.

Och mina tankar om kommunen. Ja, dem tar jag en annan gång.

måndag 20 februari 2017

Varför krockar jag så ofta?

I flera veckor, ja, kanske till och med månader, har jag haft regelbundna återkommande drömmar om att jag kör bil. I drömmen råkar jag alltid ut för någon sorts olycka. Antingen kör jag av vägen eller krockar.
Faktiskt riktigt obehagliga drömmar.
Nu kan ju drömmarna komma av att jag har bilen avställd fram till våren, pga att jag inte hade råd att köpa vinterdäck. Sådant kan så klart påverka. Att köra bil på ishala vägar med sommardäck är ju en skräckupplevelse på riktigt.
Men när jag dels tänker själv och även läser om vad bilar symboliserar i en dröm, så känner jag att det ligger väldigt mycket i det.


Att köra bil i drömmen visar ganska självklart på att styra livet, i den mån det går att styras. Att jag då drabbas av olika olyckor visar på en rädsla att förlora kontrollen. Det behöver inte vara negativt, för även positiva förändringar kan ju innebära att man för en period inte "styr" själv över livet.


Det är precis detta jag känner så starkt numera, att det är så många förändringar på gång i mitt liv, att jag inte riktigt hinner med. Det är både yttre och inre förändringar. Till det yttre hör bl a att jag håller på och byter jobb. Jag har ännu inte fått något, men jag är i alla fall kallad på en intervju (önska mig lycka till) och har även sökt några andra som jag hoppas på. Även om jag vet att jag verkligen behöver göra det, känns det lite otäckt innan det nya har "satt sig" i systemet. Likaså är det förändringar kring hur jag definierar mig själv i förhållande till mitt skrivande och skapande. Ekonomin har varit fasansfullt knagglig i vinter vilket jag skrivit om tidigare. Jag tycker att jag har tappat kontrollen över mitt hem och allt som krävs för att vardagen ska fungera, vilket får mig att känna mig helt misslyckad som människa i allmänhet och mamma i synnerhet. Stressdrömmar som hör ihop med detta är definitivt inget att förvånas över.


Ja, det finns mycket mer att fundera kring de här drömmarna om bilolyckor.


Jag är så fascinerad över hur drömmar så tydligt, men på ett symboliskt språk, kan visa var vi står i livet. Och för min del, mitt i alla dessa stressdrömmar, så klingar en strof från en gammal psalm i mitt huvud.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder.


Malin. Andas lugnt. Ta en dag i taget. Överlev den.
Det kommer en dag då du i drömmen kommer att sitta vid ratten till en Jaguar. Då kommer du att sjunga en annan psalm:




Då brister själen ut i lovsångsljud, tack store Gud, tack store Gud.


Se där. Nu kom det fram, referensen till det som finns inom den kristna tron. Och nog finns den där, även om den för all del blandas ihop med lite annat hokus pokus också;)









söndag 19 februari 2017

Det här med nakna människor

Idag har jag varit på en riktig happening.
Öppen kroki på Länsmuseet i Jönköping.
Under ett par intensiva timmar var min fulla fokus på att teckna, teckna och åter teckna. I höstas när jag gick en helgkurs i kroki tyckte jag att jag började få lite koll på det hela, men det här med kroki är sannerligen en färskvara, så nu kände jag mig som nybörjare igen. Dessutom var poserna inte längre än MAX fem minuter i taget, vilket Inte är mycket, åtminstone inte för en nybörjare. Som om inte den korta tiden var nog, så poserade de hälften av tiden tillsammans. Man skulle alltså hinna få med två människor i bilden på två(!)-fem minuter. Ibland var deras poser så komplicerade att jag skrattade högt åt mina egna taffliga försök.
Det var alltså vansinnigt svårt, men också en fantastisk upplevelse, för de hade en sådan härlig energi mellan sig som var spännande att försöka fånga. De poserade till musik, med en pose per låt, så det blev nästan som en stum teaterföreställning. Jag tyckte om att det blev en sådan sensuell och nästan erotisk känsla i deras poser.
Ibland var de nakna och ibland hade kläder på sig. Min kompis hade sin 11-åriga dotter med sig. Först tyckte hon det var pinsamt att de var nakna, men efter en stund tänkte hon inte på det. Det är ju så, att man är helt fokuserad bara på att hitta rätt linjer och skuggor. Det är svårare med kläder, för då  måste man ta hänsyn till färger på ett annat sätt, samt rynkor och veck.
De arrangerar sådant här fyra gånger per termin, så i vår blir det tre gånger till. Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna gå de andra gångerna också, för jag räknar med att bli bättre för varje gång. Bli snabbare och modigare med att testa nya sätt att teckna.
Jag väljer att lägga undan min prestige och vilja att vara duktig och lägger ut mina bilder här, även om de flesta av dem är rätt kassa(!!) Det kanske kan inspirera någon annan att våga försöka sig på kroki, men som tror att de inte kan.
Alla kan!
Det kanske bara inte blir så himla bra till en början:)
Nästa gång blir det bättre (hoppas jag)





 















söndag 12 februari 2017

Vad har Roger Pontare med Ryssland att göra?

Igår kväll tittade jag och barnen på Mello. Jag är inget jättefan av det hela, men de är det desto mer. I år är det i alla fall lite extra roligt att titta eftersom jag köpte biljetter till Andra chansen i julklapp åt oss. Därför är det spännande att följa och se vilka artister vi kommer att få se live.
Mina barn röstar, som de flesta barn gör. För att inte vara orättvisa och göra någon ledsen, får alla tävlande minst ett hjärta. Det tycker jag är fint av dem, att de tänker så.


När tävlingen var avslutad och det stod klart att Roger Pontare åkte ut blev min åttaårige son väldigt bekymrad. Inte för att han hade velat att han vann, utan för att Roger själv måste ha blivit jättebesviken.


"Tänk själv, att först gå vidare och hoppas att man ska vinna, och sen vara den ende som åker ut. Då hade det varit bättre att inte gå vidare alls. Han måste undra vad det är för fel på honom, varför ingen röstade på honom. Det skulle jag gjort", sa min och började nästan gråta.


Nu är ju reglarna som de är. Alla är införstådda med hur det är. Men jag kan förstå hur min son tänker. Framför allt är jag väldigt, väldigt stolt över att han känner en sådan empati, med den som "åker ut".
Det är en empati som behövs mer än någonsin, i den tid och värld vi nu lever i.


Det saknas empati och respekt på alldeles för många håll.


Jag läste till exempel ett inlägg på facebook om den nya lagen som gjort det lagligt för ryska män att slå sina fruar. Min kompis som delade inlägget är just nu i Ryssland och skrev att hon önskade att hon kunde skriva att det inte alls var så där farligt. Men hon kunde inte det, för under de dagarna hon varit där har hon fått höra sådana fruktansvärt hemska kommentarer från män att hon flera gånger faktiskt har börjat gråta. Det är inte Putin som är den farligaste mannen i Ryssland. Nej, det är de vanliga männen. De som tycker att de har rätt att slå sina fruar och ropa fula ord åt kvinnor ute på gatan.


Män. Helt vanliga män, kan man tro. Vill man tro. De är "inte ens muslimer", vilka i vårt land tyvärr (!!!!) ofta görs som de enda bovarna i alla sammanhang. Det här är män som till det yttre är så lika oss svenskar, men som ändå förvandlas till svin. Hur går det till? När går de över gränsen från att vara män som man kan umgås med och tycka om, till att bli män som man både är rädd för och föraktar på samma gång? Kan även våra vanliga svenska män förvandlas till monster? Vilka är varningstecknen man ska vara uppmärksam på, i mötet med nya manliga bekantskaper?


Hur många av papporna till barnens kompisar skulle kunna förvandlas till svin?
Hur många av dem jag dansar med när jag är ute på dansbanan är i hemlighet potentiella svin?


Än så länge är majoriteten av männen i Sverige tack och lov helt okej, men man hör ju också tillräckligt mycket om hemska, sjuka mail som skickas till kvinnliga offentliga personer för att begripa att ingenting är omöjligt här heller.  Och då menar jag bland svenska män som växt upp med våra svenska värderingar och normer, där det borde vara självklart med respekt och empati. Uppenbarligen kan det sjuka, respektlösa och oempatiska smyga sig in även här och ta över mentaliteten och synen på kvinnor. Det finns ingen skarp gräns mellan "vi och dem". Kan Ryssland sjunka så lågt i sin syn på kvinnor, kan även Sverige göra det.


Om vi inte vaktar på det som är rätt och försöker se till att vår närmsta omgivning lär sig känna empati och respekt.
Det är därför jag är så väldigt glad över min son. Att han faktiskt blev så där ledsen för Roger Pontares skull.


Det bådar gott för hans framtid i alla fall. Att han kommer att möta alla med respekt och empati.


(självklart jämför jag inte kvinnor med Roger Pontare i egenskap av förlorare, några som åker ut, men det begriper ni nog. Å andra sidan blir de ju förlorare i den nya ryska lagen, så viss likhet finns det ju faktiskt)


torsdag 9 februari 2017

Glädjen över oväntade telefonsamtal

Döm om vår förvåning igår, när min kusin Linas son ringde och ville prata med min son V. För er som träffar era kusiner ofta, är det kanske inte så märkvärdigt, men Lina bor i Piteå och jag utanför Jönköping, så det går många, många år mellan varven vi ses.
I somras var ett sådant tillfälle, då vi sågs.
Faktum är att i princip hela släkten på min pappas sida sågs då. Vi samlades 80-90 personer i Ånn, en fantastisk by i västra Jämtland, där han och hans syskon är födda och uppvuxna.
Det blev härliga dagar. Dels för mig att träffa kusinerna och fastrar och farbröder, men också för barnen som plötsligt hade en hel drös med släktingar. De har bara en kusin, så detta med att ha så många treämänningar (sysslingar), tyckte de var väldigt spännande.
Det lektes dagarna i ända.

Efter det har vi inte haft någon direkt kontakt, varken barn eller vi vuxna, mer än det som skrivs på FB. Framför allt den äldste sonen, snart nio år, pratar dock rätt ofta om den där släktträffen, om hur roligt det var.

Det var därför vi blev så (glatt!!) överraskade igår, när Nemo ringde.
Vad ville han då?
Jo, han ville prata med min son om en server på Minecraft.
Det visade sig att han hade pratat med sin mamma om det, och hon erinrade sig då att jag hade skrivit nåt på fejjan om att min son på egen hand hade lyckats ladda ner en server där. Då hade hon föreslagit att han skulle ringa till honom och få hjälp.

Så då satt de där ett bra tag och pratade med varandra framför varsin dator, i helt olika ändar av landet, de två sysslingarna.

Min kusin berättade också att hon och hennes son hade läst min roman Kyrkan brinner under hösten.



De köpte den av mig i somras och jag var som alltid nervös när någon jag känner köper en av mina böcker. På något vis känns det viktigare att just de gillar det de läser, vilket omvänt innebär att det blir jobbigare om de Inte gör det.
Jag hade inte behövt oroa mig.
Både hon och sonen hade tyckt att det var spännande.

Det är märkligt med just den boken. Den skrevs för barn/ungdomar, och handlar om en 13-årig flicka. Ändå hör jag om precis lika många vuxna som läser den och tycker om den, som barn. Det visar att det här med åldersindelning av böcker verkligen inte är statiskt.

Vilka ungdomsböcker har ni läst som vuxna och tyckt om?


onsdag 8 februari 2017

En plats av kravlöshet

Igår när jag skulle iväg på akvarellkurs letade jag i mina högar efter omålat akvarellpapper. Då hittade jag en bild som är målad med torrpastellkritor. Jag hade faktiskt glömt bort den, men jag vet precis när jag gjorde den.
Det var förra året på ett läger för ensamstående föräldrar. Jag och mina barn har varit med där i fem år. Det brukar vara en härlig vecka, fylld av roligheter för både barn och vuxna och som (ensamstående) förälder är det rena lyxen att varje måltid få sätta sig vid dukat bord.

I år hade jag med mig mina pastellkritor dit. En varm, solig dag satt jag och en annan mamma ute i gräset och småpratade. Jag lekte med färgerna på ett papper, för jag tycker om att göra något med händerna, samtidigt som jag pratar. Jag kan gott förstå vitsen med syjuntor. Det är trevligt att pyssla med något tillsammans. Samtalen flyter på lättare och mer otvunget på något sätt. Den här gången var det extra trevligt, för den andra mamman var också intresserad av skapande. Det är roligt med likasinnade.

I somras tyckte jag att mina bilder bara blev kladd. Inget att spara på eller vara rädd om. Nu när jag ser den här bilden, ett porträtt, tänker jag annorlunda. Den är egentligen inte särskilt speciell. Men det spelar ingen roll. Jag tycker om den. Jag inser också, att det jag tycker är absolut roligast är att bara måla/rita fritt, utan tanke på hur det ska bli.

Kravlöst.

Det är ett härligt ord. Livet i stort är sällan kravlöst. Tvärtom. Det ställs så många krav att jag nästan kvävs av det ibland. Har svårt att sova på nätterna av alla krav jag inte kan leva upp till.

Men att låta handen leka med pennor, kritor eller penslar helt kravlöst. Det ger mig en stunds andrum. Precis som när jag vid sällsynta tillfällen sätter mig vid mitt ostämda piano och bara låter fingrarna röra sig över tangenterna i en egen improviserad melodi. Samma känsla av att kunna andas fritt får jag av att promenera ute i naturen.

Vi behöver alla någon plats där vi får känna den här kravlösheten. Vi har alla olika sätt att hitta dit, ingenting är rätt eller fel.
Den här skrynkliga lappen med ett porträtt hafsigt målat en varm, solig sommardag, får påminna mig om att aldrig tappa bort Min plats där jag finner kravlöshet.
(och heller aldrig göra målandet krafyllt!)





tisdag 7 februari 2017

När allt vänds upp och ner

Idag var det akvarellkurs igen. Jag har inte målat akvarell sedan senaste kurstillfället i höstas. Det kändes ovant. Nästan som att vara nybörjare.
Vi skulle måla vått i vått och använda riktigt mörka färger i kontrast till ljust.
Därmed skulle vi först grunda ett papper med två olika ljusa nyanser. Jag valde en gul och en rosa nyans.



Medan de fortfarande var lite blöta, skulle vi sedan välja någon riktigt mörk färg och försöka få till något molnliknande på den övre halvan (lyckades sådär) och därefter på mitten leka med färgen och tänka abstrakt natur. Vi blev tillsagda att låta färgen rinna lite hur som helst och lägga salt på för att skapa effekter. Tyvärr fick jag ett viktigt telefonsamtal mitt i, vilket gjorde att färgen hann torka för mycket, men jag skvätte på och sölade så gott det gick:)



Vi undrade alla vad det hela skulle bli i slutändan. "Det är så svårt att måla när man inte vet vad man målar", klagades det från ett och annat håll. Själv kan jag tycka att det är lite befriande, för då knyter jag inte mig själv. Då måste det inte bli på ett visst sätt utan det finns mer utrymme för bara målarglädje.
Döm om vår förvåning när läraren sa till oss att vända på våra bilder så de kom upp och ner. Utifrån de nya bilderna skulle vi sedan hitta motiv att förstärka och på så vis få en färdig målning.
Hm.
Nu kunde vi definitivt inte längre styra vårt motiv helt själv.

Jag är inte alls nöjd med resultatet, slarvade för mycket.
Men det är okej.
Alla bilder måste ju inte bli "färdiga" på så sätt att de duger att visa på utställning. Man målar ju för glädjen också, och för att lära sig. Nästa gång jag gör något liknande, blir det nog (kanske) bättre:)

Nu undrar ni säkert varför jag inte lägger in en bild på den färdiga målningen. "Vågar hon inte visa den, bara för att den inte blev bra", kanske ni tror.
Tja, jag har inga som helst problem att visa misslyckade målningar. Det var någon som sa att när det gäller akvarellmåleri, så slänger man minst 10 på en lyckad. Därför skäms jag inte när jag misslyckas:)
Men.
Blogger envisas med att radera just den bilden, så fort jag försöker lägga in den här. Mycket skumt, men helt sant.
Därför får ni leva i ovisshet om hur det blev:)

Jag kan dock rekommendera er att måla på det viset, dvs att göra en ganska fri bild med ett par färger och sedan vända den upp och ner för att se vad ni kan få ut av det hela. Ett utmärkt sätt att släppa krampen och kontrollbehovet kring målandet!









När jante sätter stopp

Det finns många i mina skrivarkretsar som håller skrivkurser. Faktum är att en och annan har börjat göra sig ett namn inom området. Det är dem väl unt. De gör det BRA!

Dessvärre har detta satt stopp för mina egna drömmar att göra detsamma. 
Varför ska jag, när de gör det så bra?
Varför ska jag konkurrera med dem?

Men nu har jag kommit på andra tankar. Jag ska inte låta  mig hindras i något jag vill göra, bara för att andra gör samma sak. I så fall skulle jag ju heller inte skriva och ut böcker, eller måla och ställa ut mina tavlor. Snacka om konkurrens i den branschen. 
Vi är alla unika. Vi har alla våra egna sätt att göra saker.
Därför har jag nu bestämt mig. Jag kommer att hålla en skrivkurs. Min älskade lilla sommarstuga som är min kombinerade skrivlya och ateljé, kommer att bli kurslokal. En fantastisk plats, med vätterutsikt på framsidan och trollskogen på baksidan.

Så här kommer det att stå på min reklamblad:


Drömmer du om att skriva en bok, men vet inte hur man gör?

Gå då en kurs för tips och inspiration!

Malin K Eriksson är författare och konstnär. Hon är också utbildad pedagog med många års erfarenhet av undervisning. I juni håller hon en intensiv kurs i sin kombinerade ateljé och skrivarlya i Trånghalla, Bankeryd. Lördagen den 10/6, 9.30-17 (ca)

Program
9.30-10        Välkomstfika med genomgång av dagens program
10-11           Hur bygger man egentligen en berättelse? Vi går igenom hur dramaturgin byggs upp för att fånga och hålla läsarnas intresse och har skrivövningar kring detta.
11.30-12.30 Hur skapar man karaktärer och miljöer som är intressanta och trovärdiga?    Teori och skrivövningar.
12.30.13.15 Lunch
13.15-14      Vi skapar vår huvudkaraktär och platsen för vår berättelse, inspirerade av olika bilder
14-15.30 Skrivtid
15.30- 16     Fika
16-17           Textuppläsning och respons

Kostnad: 995 kronor inkl. fika och lunch, minst fem deltagare

Anmälan och frågor till kursledaren Malin K Eriksson:0708-91 02 76 el.  info@bankerydbok.se

                                                             
                                                                      Välkomna!

måndag 6 februari 2017

Fördelen med att åka buss

I hela mitt liv har jag slukat böcker.
Nej. Nu ljög jag. I nästan hela mitt liv, har jag slukat böcker. När jag var barn gjorde jag det. När jag växte upp gjorde jag det också. Som vuxen har jag fortsatt att göra det.
Därför känner jag inte riktigt igen mig själv, när jag numera sällan läser över huvud taget. Även om jag har velat, har jag inte haft någon riktig ro att låta mig uppslukas så där som jag älskar med böcker.
Jag har haft lite dåligt samvete över det. Jag menar, jag skriver ju böcker och tycker det är roligt när andra läser dem. Då känns det dumt att själv inte vilja läsa. Mycket dumt.

Men nu har jag börjat läsa igen!

Det som fick mig att göra det var att jag har börjat åka buss till jobbet. 25 minuter enkel resa varje dag. Det är så tråkigt att bara sitta och glo, och mobilen tröttnar jag faktiskt på efter ett tag. Då är det helt perfekt att plocka upp en bok ur väskan. Nu håller jag till exempel på och betar av Anna Fredrikssons romaner.
Det är är underbart att åter gå in totalt i en annan människas värld, även om det är fiktion och ibland väldigt långt borta från ens egna liv. Kanske just därför.

Jag tänker på vad en läsare sa när hon läste min debutroman När minnen får liv, som handlar om en multihandikappad kvinna:

"Att läsa om Grace är som att tränga in under huden på någon som jag i vanliga livet inte skulle ha orkat lära känna."

Hon tillade också att det var fantastiskt att läsa och efter hand känna att de yttre hindren försvann och och blev oviktiga, och att  hon mer och mer bara såg det inre, som på så många sätt var detsamma som hennes eget.

Ja. Litteratur gör så mycket med oss. Jag bloggade för ett tag sedan om en bok jag hade råkat komma över och skummat; Pojken som växte upp med storkar.
När jag berättade om den för mina vänner, pratade jag om storkarna som om allt jag hade läst om dem var på riktigt.
"Mamman blev avundsjuk när  ..."
"Pappan ville inte ha honom ..."
Vi skrattade åt det. För jag förstår ju så klart att allt som stod om storkarnas känsloliv var påhittat av författaren, även om själva storyn sägs vara sann. Men jag hade levt mig in i berättelsen så pass att det blev verkligt för mig.
Alltihop.
Och jag fortsatte att tänka på vad jag hade läst, långt efteråt.

Det är det som är så underbart med skönlitteratur.

Läser ni? Vad tycker ni är bäst med att läsa?

söndag 5 februari 2017

Jag och mina gubbar

Lägg till bildtext
Hemma hos mig behöver jag aldrig känna mig ensam. Dygnet runt har jag sällskap av alla mina gubbar:) En  del människor är omgivna av "spöken", dvs människor som fastnat mellan detta livet och nästa, men inte jag. Sådant har jag aldrig känt av. Istället har jag mina gubbar. Och kanske en och annan dam. De är inte så vackra, någon av dem, men jag tycker om dem. Det fula ger dem karaktär, tänker jag. Både de målade porträtten på trä och mina lerporträtt. Faktum är att jag har sålt ett av dem målade på trä, och haft intresserade kunder till många. En gallerist uttryckte också intresse för dem, i all dess fulhet.

Barnen har en kompis som bor granne med oss. Han tycker väldigt mycket om att måla. När han är här kommenterar han mina tavlor som jag har på gång. Oftast öser han beröm över dem. 
Det är roligt att han är så engagerad. Det blir på något sätt som att han och jag får en egen relation, på helt egna villkor. I våra samtal om konst är han inte barnens kompis. utan en jämlike. 
Det betyder mycket för mig. Det är roligt att verkligen på riktigt lära känna några av barnens kompisar. Jag hoppas att det kan betyda en del för honom också. Jag tror det. Han är 11 år, och då kan det nog kännas fint att bli tagen på allvar. 

 Idag var  han här igen. Han såg mina träporträtt och var mycket imponerad över dem. Faktum är att jag blir precis lika glad över det, som om jag hade haft dem på utställning och fått beröm. Det krävs inte mycket, för att jag ska bli glad.

Då tänker jag på de här orden:
Om man blir glad för lite, har man mycket att vara glad över.

Jag och mina gubbar önskar er en glad kväll:)



lördag 4 februari 2017

Kan erotiska romaner vara ett lockbete?

Jag har åkt på många bokmässor och hantverksmässor etc med buss. Många boklådor har jag släpat på säckakärror. Oftast har jag inte ens reflekterat över hur jobbigt det var. Har man ingen bil, är det liksom naturligt att göra det. Drivkraften att vara ute och sälja var så stark att jag aldrig valde bort något för att det blev för jobbigt.
Annat är det numera. Nu har jag bil. Det är så bekvämt att kunna lasta in där och bara behöva bära de tunga boklådorna till och från den.
Men just nu är bilen bortvald ett tag, på grund av den knaggliga ekonomin jag skrev om tidigare. Därför var jag idag tvungen att återigen åka buss in till Stadsbiblioteket där Smålands egen bokmässa SmåLit gick av stapeln. Fördelen var att jag den här gången faktiskt skärpte till mig och packade ner en rimlig mängd böcker, till skillnad från den hysteriska mängd jag annars ibland släpar med mig.



SmåLit är verkligen ett väldigt trevligt arrangemang. Besökarna är glada och förväntansfulla, utställarna likaså. När man är författare och åker runt och säljer själv, som jag gör, träffar man på många andra som gör likadant. Det är alltid roligt att träffa dessa trevliga författarkollegor. Man sitter och pratar och skojar vid sina bord när det inte är några besökare där.
För mig som bor i stan (eller i trakten i alla fall), innebär SmåLit också att jag träffar många jag känner från olika sammanhang. Allt från kollegor, lärare från högskolan och gamla danskompisar till läsare som köpt mina böcker vid något annat tillfälle. Ofta får jag då höra vad de tyckte om boken, och till min glädje är det i stort sett bara positivt. Om de inte gillade dem, hade de nog inte sagt något;)

En reporter från Jönköpings-Posten kom förbi. Han sa att vi hade pratat med varandra förut, men jag kände inte igen honom.
"Förra året, på Spira, hade du en liten kompis med dig. Var är han?"
Han syftade på min buktalardocka Kalle Frågvis som jag brukade ha med mig förr. Jag blev paff att han alls kom ihåg det, men svarade att han ligger hemma i garderoben. Att jag börjar bli lite trött på honom:)


Ibland går människor förbi borden utan att ägna minsta uppmärksamhet åt böckerna. Då får jag nästan lust att brista ut:
"Och här har vi en erotisk roman om en 80-årig dam och hennes 20-årige älskare."
Det hade varit så spännande att se deras reaktioner:) Skaka om dem lite, få dem att åtminstone se åt vårt håll:) Kanske det visar sig vara ett riktigt bra lockbete;)

När det närmar sig stängning är det väldigt frestande att börja packa ihop och dra lite tidigare. Då är man så trött och vill bara hem. Man tror heller inte att man kommer att sälja något när det bara är några minuter kvar. Men där har man fel. Jag hade börjat packa ner, hade bara en bok av varje titel kvar på bordet, då det kom en man. Jag skojade och sa att det var allt jag hade kvar. Mina böcker hade gått som smör, så allt var slut, utom just de exemplaren. Då tog han upp en av dem och läste på baksidan och bestämde sig på stört att köpa den. Vilken tur att jag inte hade hunnit dra därifrån.

Jag måste berätta något spännande också. Min nya barndeckare utspelas på Länsmuseet som ligger vägg i vägg med Stadsbiblioteket där jag var idag. I boken pågår det en egyptenutställning, där och dyrbara saker försvinner... Den intrigen kom jag på för ungefär ett år sedan, samtidigt som jag började skriva Leksakstjuven. Då tänkte jag för mig själv att det var lite orealistiskt, inte har de sådana utställningar där. Men samtidigt har man ju full frihet som författare att hitta på vad som helst.
Döm då om min förvåning när jag tog mig en sväng runt om på museet idag och såg att de hade en utställning just med föremål från Egypten!!!!
Vad säger ni om det?
Är det min mediala förmåga som har varit framme, eller är det bara en väldigt, väldigt märklig slump?
Det får vara hur det vill med det. Festligt var det i alla fall.

Imorgon åker jag till Värnamo för att medverka på SmåLit där också. Det känns lite, lite motigt att sätta sig på tåget dit, men samtidigt har jag sett fram emot det eftersom Värnamo är min uppväxtstad. Jag har ingen familj kvar där, så det blir roligt att återse staden och kanske även möta någon gammal bekant.

Råkar ni bo i närheten, är ni välkomna dit, till Gummifabriken.


torsdag 2 februari 2017

Jag minns min första kärlek

När jag var åtta år blev jag förälskad för första gången. Föremålet för min kärlek hette Johan. Han var ett år yngre och gick på samma fritids som jag.
Åh, mina känslor för honom var så starka. Han var så söt. Och så snäll.
För att vara säker på att få sitta vid samma bord som han vid måltiderna hade jag ett knep. Någon vid varje bord var alltid tvungen att torka det efteråt. Jag anmälde mig alltid frivilligt till det. På så sätt ville alla sitta vid mitt bord, även han.
När jag, min syster och mamma var och badade en gång vid en sjö, var han där. Min syster påstod då att han tittade efter mig, som om han också var intresserad. Jag blev glad, men vågade ändå varken säga eller göra något.
Vid ett tillfälle skulle hela fritids iväg till en lägergård över natten. Jag såg fram emot det så mycket. Att få chans att träffa Johan så mycket var rena lyckan.
Besvikelsen blev därför stor när det visade sig att han inte skulle följa med. Hela lägerupplevelsen blev en besvikelse på grund av det.
När jag var nio år flyttade vi och jag började på ny skola. Då och då såg jag ändå Johan. Mina känslor fanns kvar. Det var honom jag var kär i. Faktum är att jag inte förrän i sexan blev kär i någon annan. Vad han hette kommer jag faktiskt inte ihåg, minns bara att känslorna för Johan svalnade.

När jag tänker på det så här i efterhand kan jag inte begripa att jag bara var åtta år. Åtta år! Jag gick i tvåan!
Min äldste son går i tvåan nu. Han har tjejer hit och dit i olika omgångar. Det är lätt att småle lite åt det. Så gulliga de är. Men när jag tänker på mig själv och mina känslor för Johan, så inser jag att det faktiskt är på riktigt.
Min son tycks kunna byta tjejer lite hur som helst. Jag försöker få honom förstå att han måste vara rädd om dem. Att de kan bli ledsna. Om hans tjejers känslor bara är hälften så starka som mina för Johan, är det här på liv och död. Det är inte bara något som vi vuxna tycker är lite smågulligt. Det är allvar.

Självklart är det inte på allvar på så sätt att deras relationer kommer att vara för alltid. Att de redan nu träffar någon som de sedan kommer att gifta sig och få barn. Men det är definitivt allvarligt nog för att de måste lära sig att visa varandra respekt och inte leka med känslorna.

Så tänker jag och undrar lite för mig själv hur mitt liv hade sett ut om jag faktiskt hade blivit ihop med Johan när jag var åtta år. Kanske vi idag hade varit lyckligt gifta och haft femton ungar:)

Minns ni er första kärlek?

onsdag 1 februari 2017

Herregud, så hopplös hon är

Jag är så vansinnigt snabb till att anmäla mig till en massa saker. Roliga saker. 
Det fanns en tid när jag faktiskt orkade göra allt det där roliga.
Så är det inte längre.
Till exempel har jag bestämt mig för att avboka barnens och min medverkan som statister på en filminspelning med Helena Bergström på tisdag. Hur spännande jag själv än tycker det vore att vara med, så inser jag att det är Mååånga timmar och dessutom en bit att åka.

Jag har också i rask takt avbokat två olika målarkurser. En i vår och en i sommar. Anledningen är dels att jag inte orkar, dels att jag troligtvis inte kommer att ha råd. Det var dyra kurser. Jag måste komma ikapp mig bättre först ekonomiskt, innan jag vågar anmäla mig till sådana dyra kurser igen.

Likaså har jag avbokat resan till Stockholm under sportlovet. Det var tänkt att barnen skulle åka till morfar på egen hand och därmed ge mig utrymme för en resa på egen hand. Då hade jag tänkt köra stand up på klubben Big Ben.Jag gick en kurs för  några år sedan och har uppträtt ett par gånger. Jag tycker det är Så Kul! Det är en kick att få en okänd publik att skratta. Dessvärre finns det inga tillfällen direkt att uppträda här där jag bor, och det är långt till Stockholm och lite halvlångt till Göteborg när man har barn, så det blir inte så ofta. Jag såg fram emot att få uppträda igen. Testa om jag fortfarande klarar av det.
Nu avbokade jag det också, eftersom barnen inte vågar åka ensamma till morfar. Varför de inte vågar det, när de har varit ensamma hos både moster och mormor begriper jag inte, men jag tvingar dem inte. Inte när det inte är alldeles nödvändigt. Istället åker vi ner dit alla tre.

En utställning till i Norrköping anmälde jag mig till, men lång sömnlös flera nätter av en obestämd oro inför den, så jag avbokade.Det kändes som en lättnad efteråt.

Nu har jag i alla fall anmält mig till ytterligare en sak. 
Herregud, vilken hopplös människa hon är, tänker ni väl nu. Vad hon håller på.
Och kanske har ni rätt. Jag är rätt hopplös. Men det här är något som har varit som en lite hemlig dröm ända sedan jag första gången jag själv besökte den. Konstrundan i nordvästra Skåne under påskhelgen. På den tiden målade jag inte ens själv, så då kändes drömmen orealistisk på många sätt.
Nu är det inte den "riktiga" konstrundan jag har anmält mig till, utan en alternativ sådan, för icke etablerade konstnärer. Man behöver inte ens vara bosatt i Skåne, men ska ha stark anknytning dit. Med både far och halva släkten där, tycker jag nog att jag har det. Skånes fria konstrunda heter den,
Jag kommer att få hänga min konst i ett gammalt stall på min vän Anna-Marias gamla skånegård från 1700-talet. Det blir perfekt miljö för min konst. Hon har ett kafé där, så kanske vi kommer att kunna sälja lite kaffe och fikabröd också. Liksom jag sjunger hon och är musiker, så vi skulle kunna erbjuda någon sorts musikprogram för besökarna. 
Ja, möjligheterna är många och jag bubblar av förväntan inför detta. Inte bara utställningen i sig känns rolig, utan även att på sätt och vis få göra det tillsammans med min vän.
Om jag nu kommer med. Det är inte alls säkert. Även om det inte är bara för etablerade konstnärer, så har de väl någon sorts gallring bland dem som vill vara med.
Så det är bara att vänta och se.




tisdag 31 januari 2017

Kan en mumie inspirera?



Vad har den här bilden på en egyptisk mumie att göra i min blogg?
Jo. Den har en viss roll i min nya barnbok om Vätterndeckarna Karla och Robin.
Jag samlar på bilder för att veta vad det är jag skriver om.
Trots att jag har skrivit sex böcker vid det här laget, tycks det som om förmågan att skriva och få ihop en berättelse totalt har försvunnit. Detta är andra delen i serien. Den första, Leksakstjuven, kom ut i höstas. Eftersom det är böcker för barn känner jag att nästa del måste komma ut detta året, Annars riskerar jag att missa läsarna som har gillat den första och spänt väntar på nästa.
Även om jag inte längre tror och hoppas på ett stort genombrott som författare, så är det roligt att fullfölja det jag planerat.
Därför försöker jag skriva, även om förmågan känns som ett minne blott. Inspiration bryr jag mig inte så mycket om. Jag vet att det går att skriva ändå. När jag till exempel skrev Kyrkan brinner (en ungdomsroman byggd på verkliga händelser under nordiska sjuårskriget), så var det på beställning av svenska kyrkan, så då gällde jobb. Bara jobb. Ibland gnistrade till med inspiration, men oftast fick jag skriva ändå, eftersom den också var tvungen att bli färdig på tid.
Alltså sitter jag här på min lediga dag och skriver några ord i taget. Det går mycket långsamt framåt. Barnen är hemma från skolan, krassliga, så ljudet av deras filmtittande och spelande susar i bakgrunden. För att över huvud taget får något gjort, tillåter jag mig att skriva riktigt dåligt. Det är bättre med en dålig sida, än ingen alls. Det går alltid att redigera i efterhand. Det är själva grunden jag vill få klar nu. Strukturen. Dramaturgin.
När jag sitter och tittar på bilder på mumier och annat spännande från Egypten får jag nästan lust att låta mina vätterndeckare göra en tidsresa till det forntida Egypten. Det är en spännande värld, tycker jag, men talar strängt till mig själv att det inte vore någon bra idé. Visserligen innehåller mina böcker ett visst mått av magi, men det där vore att avvika alltför mycket från första boken.
Jag gläds ändå över tanken.
Det visar att jag inte helt har tappat intresset och glöden för att komma på intriger till en bok.
Det finns nog hopp om fler, trots allt.


Var det Trump han profeterade om?

Tidigare i mitt liv var jag engagerad i kristna församlingar. Det innebar ibland att lyssna till profeter som profeterade om framtiden.
Inget konstigt med det. Framtiden sias av såväl kristna profeter som spåkvinnor- och gubbar av alla de slag.
Man får tro vad man vill om sådana budskap. Jag minns inte längre mycket av det jag då hörde, det är så längesedan.
Ett budskap satte sig dock i mitt minne. Jag kommer ihåg hur "profeten" såg ut, men inte vad han hette. Jag är ganska säker på att vi befann oss på en sommarkonferens ordnad av EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) i Timmernabben, norr om Kalmar.
Detta var några år innan milleniumskiftet. Folk var oroliga för framtiden. Det gick många rykten om datorsystem som skulle krascha till exempel.
Mannen började profetera över det nya årtusendet. Kanske han profeterade över många saker. Det minns jag inte.
Jag vet bara att han pratade om USA.
Han berättade att hemska saker skulle hända där.
Dollarn skulle falla.
Landet skulle hamna i en ekonomisk kris.
USA-s roll som världens ledande nation skulle falla.
Än värre saker målade han upp för oss häpna och kanske tvivlande åhörare. Inte skulle väl något sådant kunna hända?
Det gjorde det inte heller.
Det blev 2000 och livet lunkade vidare, både hemma och i USA. Inga kraschade datorer och ingen kraschad ekonomi i USA.
Kanske han faktiskt hade fel, den där profeten?
Men hans ord har dröjt sig kvar i mitt minne.
När jag nu ser vad som sker i USA, med Trump som president, återkommer det än starkare.
Är det nu det sker, det som den där mannen profeterade om för ca 20 år sedan?
Jag vet inte. Ingen vet. Men förvånad över vad som händer, är jag egentligen inte. Jag har varit beredd på det i många år.
Det innebär inte att jag tycker om det.
Inte alls.

måndag 30 januari 2017

"Varför målar du så många nakna rumpor?"

Visst är det märkligt.
Jag kontaktar själv olika gallerier och hör mig för om jag skulle kunna få ställa ut där. När jag sedan får positivt svar blir jag ändå helt paff. 
Va? Tycker de att det jag målar är något att ha?
Dessutom känner jag nästan att jag vill springa och gömma mig och glömma allt vad utställningar heter. Det är så läskigt, att blotta sig för besökarna. På ett sätt värre än att skriva böcker som blir lästa av okända människor.
Det är verkligen motsägelsefullt. 
Jag borde ju tvärtom jubla över att de vill ta emot min konst. 
Självklart är jag glad. Väldigt glad! Och lite stolt också. Okej. Ganska mycket stolt. Även om det inte är några stora och kända gallerier, är det en bekräftelse på att det jag skapar är okej. Kanske till och med lite spännande.
Galleriet jag nu har fått grönt ljus ifrån heter Korpens lustgård och ligger i Alingsås. Utställningen kommer att ske under tre veckor nästa år. Vad jag kommer att ställa ut är därmed ännu inte klart. Kanske det blir helt nya verk. Urvalet är alltid svårt!
Till dess fortsätter jag ställa ut mina såväl lyckade som mindre lyckade försök här hemma. Ibland blir jag ifrågasatt av barnen. De här bilderna t ex, som jag gjorde på en krokikurs, har väckt en och annan fråga. (de är målade på 20-30 minuter vardera, i olika tekniker som jag skulle kunna skriva om vid annat tillfälle)







”Mamma, varför målar du så många nakna rumpor?”

När jag förklarade att man måste måla en naken människa för att tydligt se hur kroppen ser ut, med armar och barn, förstod de poängen. Men att jag själv även har stått krokimodell har de haft svårare att förståJ

söndag 29 januari 2017

En barnledig helg var allt som behövdes

Jag hade verkligen bestämt mig för att satsa på mitt kommunala arbete och vara nöjd med det. Alla tankar på att bygga en egen verksamhet skulle få vila. Så var min tanke.
Två dagar utan barn  (för första gången på tre veckor) och så vansinnigt trött att jag nästan bokstavligen har sovit bort tiden, har tydligen gett min hjärna fritt utrymme att börja tänka annorlunda.
Därför sitter jag nu här och formulerar utskick  till länets PRO-föreningar. Vad det gäller håller jag lite för mig själv tills vidare.
Jag har även tagit tag i att skicka bilder av min konst till ett galleri i Alingsås som är lite intresserade av det jag gör och eventuellt låter mig ställa ut där nästa år. Jag har varit för trött för att komma mig för att göra det tidigare, men idag gjorde jag ett ryck. Nu blir det spännande att se vad de ger för respons.
Förutom att sova har jag också åkt till Österängens konsthall. Där har jag hämtat hem porträtt i svartvitt som jag har målat på en gammal plastmatta. De har hängt där på en samlingsutställning sedan i början av december.
Det är intressant med just dem, för jag fick av en bekant höra att de påminde om gamla fresker som hittades i Pompeij. Det är en serie med tre porträtt och jag är så barnsligt förtjust i dem alla tre och gläder mig åt att åter ha dem på plats i mitt eget hem. De blir som vänner;)

Fotot är från den första advent, ifall någon undrar över julstämningen i bilden:)


lördag 28 januari 2017

Stjärnorna är döda strutsar på himlen

Igår kom jag över en bok som hette Pojken som levde med strutsar, skriven av Monica Zak.
Den handlade om en pojke som vid två års ålder kom bort från sin mor under en sandstorm i Saharas öken.Alla trodde givetvis att han var död. Det var han inte, utan han hittades av en strutshona och hennes hane. De tog hand om honom som sin egen unge i cirka tio år, då han hittades av människor och faktiskt återbördades till sin ursprungliga familj. Under hela sitt liv hade han haft vaga minnen av sina två första år som människa och nu kände han igen sig och förstod att det var härifrån han kom. Så småningom träffade han även en flicka som han blev kär i och gifte sig med. Ändå var det inte självklart för honom att överge livet som struts.
Jag blev fast direkt.
Jag skummade på ett sätt jag aldrig tidigare har gjort för att snabbt läsa ut den.
Mitt hjärta grät över pojken som lärde sig att älska sin strutsmamma som sin sanna mamma, och som åt och levde som de gjorde, men som samtidigt alltid kände sig annorlunda.
Jag kände så starkt med strutsmammans kärlek till detta barn, så olikt hennes egna biologiska, och hur rädd hon var att han skulle försvinna.
Boken skildrade så fint kärleken mellan djur och människor, kärleken mellan "varelser" som egentligen inte skulle ha något med varandra att göra på det viset.
Det stod på omslaget att den byggde på verkliga händelser. Där fanns ett foto på Monica där hon sitter och dricker te med en man som sägs vara den här pojkens son. Det var han som berättade allt för henne.
Det får vara som det vill med sanningshalten. Jag blev ändå djupt gripen av boken, på ett sätt jag inte kan begripa. Och igår när jag tittade upp mot stjärnhimlen var jag helt säker på att det var döda strutsar som lyste där uppe. Det hade strutspojken lärt sig av sin strutsfamilj.

torsdag 26 januari 2017

Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller?

Jag lånade en film på bibblan; I gryningens timmar. Det är en film baserad på deportationen av 13000 judar i Paris 1942. 
Enligt eftertexten överlevde 25 vuxna, men inga barn. Google säger däremot att INGA överlevde. Det får vara hur det vill med det. Det är ändå fasansfullt många vid ett och samma tillfälle.
Den snart 9-årige sonen var med och tittade lite också, men fick blunda bitvis. Faktum är att jag själv heller inte klarade av att titta på allt. Trots att det inte är något nytt. Jag har sett många liknande filmer på temat. Ändå gör det så fruktansvärt ont fortfarande. Kanske mer än någonsin faktiskt, med tanke på hur världen nu ser ut. 
Tillsammans har sonen och jag gråtit över människans ondska. Vi har pratat om vikten av att se var samma ondska försöker ta över makten i vår tid. Han förstod precis vad jag menade, när jag gav exempel.
Han frågade om jag skulle ta hand om ett föräldralöst barn som flytt, så som en kvinna i filmen gjorde. Jag svarade ja. I tanken skulle jag det. Så klart.
Men samtidigt tänkte för mig själv. 
Att jag ju faktiskt inte gör nånting. Jo, hjälper mina syrianska grannar med svenskan, men det är inte så mycket egentligen. utan bara en självklarhet.
Kanske det är därför de här filmerna från andra världskriget berör mig ännu mer idag. För att jag så tydligt kan se likheten mellan då och nu. Jag tvingas fundera över vem jag hade varit då. Vad hade jag gjort för att förhindra det som skedde? 
Vilket leder mig till idag. 
Vem är jag idag? Vad gör jag för att göra denna världen bättre? Har jag det civilkurage som krävs, när det verkligen gäller? Kommer jag att våga arbeta i en motståndsrörelse?
Jag hoppas det. Jag hoppas att mina barn också har det. Att se på och prata om en film som den vi såg på ikväll, är en bra start.
Kanske någon tycker att han är för liten för det. Det tycker inte jag. Inte med tanke på att han för ett par år sedan hade lärt sig en fruktansvärd sång om små dumma judar. Inte visste han då vad det var han sjöng. Men redan då såg jag en anledning att presentera lite historia för honom. Hitler har ända sedan dess regelbundet kommit på tal i vårt hem, som den där elake mannen som dödade en massa människor.
Genom filmen blev det tydligt för honom, att det faktiskt verkligen bara var människor, helt vanliga människor som dog. Det tog honom hårt, precis som när vi pratar om det som händer i världen idag.
Jag hoppas, hoppas, att jag kommer att få se en modig motståndsman växa upp. För det kan komma att behövas. På ett eller annat sätt.

onsdag 25 januari 2017

Jag är fattig, men inte på riktigt


Den här månaden och ett tag framöver är jag fattig. Fattig på riktigt. En redan ansträngd ekonomi efter jul och nyår fick en rejäl stöt av en bilreparation på över 6000 kronor¨,
ombesiktning, köp av nya vinterdäck samt bilbatteri. För en ensamstående deltidsarbetande mamma är det Mycket pengar, särskilt på en gång. Jag har klarat av mina räkningar genom sparade pengar, men hela februari kommer att bli tight. Om jag nu inte har turen och säljer en massa böcker nästa helg när jag medverkar på en bokmässa. Det kan bli min räddning. Säker kan jag inte vara.
Det är en otäckt känsla, att ha så ont om pengar att man blir irriterad när barnen frågar om de får ladda ner ett spel för 10 kronor och när man tycker att man är rik som hittar två skrynkliga tjugolappar i väskan som man kan handla frukt för. Äter gör man av det som finns i skåpen, även om det kanske inte är den mest lyckade kombinationen.
Jag är lyckligt lottad som vet att det bara är tillfälligt. Att jag kommer att komma ikapp mig igen, så småningom. Ja, jag kan till och med välja att jobba 100%, om jag vill. Den här fattigdomen är alltså ytterst tillfällig och delvis självvald, då jag själv bestämt att jag bara vill arbeta deltid. Det går egentligen ingen riktig nöd på varken mig eller barnen.
Ändå.
Stressen här och nu är äkta.
Jag tänker på hur det hade varit om jag faktiskt inte hade haft möjlighet att komma ikapp? Om jag hade haft det precis lika knapert nästa månad, och månaden därefter, och därefter.
Jag hyser en enorm respekt (!!)  för alla som har det knapert, ekonomiskt, på riktigt.
Det finns så mycket som bara tas för givet och som av andra inte ses som någon större kostnad, men för dem som inte har några pengar kan orsaka sömnlösa nätter. När jag tänker på det, drabbas jag nästan av panik för deras skull, och undrar vad jag kan göra för att ändra villkoren i samhället.
Under tiden, i trygg förvissning att jag bara är tillfälligt fattig, försöker jag hitta någon slags charm med att försöka leva på av i princip ingenting. Jag är rätt bra på det, trots allt.

tisdag 24 januari 2017

Arbetslöshet kan leda till depression

Att vara arbetslös och inte få något jobb, kan säkert leda till depression.
Men att ha ett jobb man inte trivs med och inte få något nytt jobb, trots att man söker, kan sannerligen leda till detsamma.
Visst. Jag har ett jobb, och jag är tacksam för det. Ingen självklarhet i dessa dagar. Men trivs. Det gör jag inte särskilt bra.

Jag söker återkommande andra jobb, utan att få något. Nu har jag återigen sökt två jobb, som jag räknar med att inte få. Det finns människor som tror att man avgör sitt eget öde, genom tankekraft. Kanske de menar att det är mina tankar och förväntningar som avgör om jag får jobben eller inte.
Det tror jag inte på.
Jag duger helt enkelt inte. Hur nedslående det än är att inse det, så måste det ju vara så. 
Jag har många styrkor. Det finns mycket jag är riktigt, riktigt bra på. Vill man till exempel ha en medarbetare som är kreativ och driftig långt utöver det vanliga, passar jag utmärkt. Dessvärre har jag också många brister, vilka jag är plågsamt medveten om. Att inte ens bli kallad på intervju till de nya jobben jag söker, förstärker min medvetenhet om dem.
Jag vacklar mellan längtan efter att kunna försörja mig på mitt egna skapande, och att ha en trygg anställning. Det är en knepig ekvation, att å ena sidan behöva tid för att kunna utveckla en verksamhet som går runt, men å andra sidan samtidigt behöva en inkomst som betalar räkningarna under tiden. Jag får viss inkomst som författare och konstnär, men långt ifrån tillräcklig för att kunna försörja vare sig mig eller barnen. Alltså behöver jag även ett lönejobb. Ibland känns det till och med som om det skulle vara en vila att släppa strävan efter egen försörjning,  och bara vara ett tag. I nuet och jobbet.
Men för min egen överlevnad skulle jag behöva ett arbeta jag trivs bättre med.
Så jag fortsätter leta. Fortsätter att söka. Fortsätter hoppas att någon ska vilja ha mig. Att någon ska se mina styrkor.
Och under tiden, ja, då får jag försöka fånga de stunder då jag trots allt hinner och orkar sätta mig ner med mitt skapande.

onsdag 18 januari 2017

Jag har nog aldrig träffat gud

För ett tag sedan träffade jag en man för första gången. Mannen i fråga är gift med en tjej som jag känner. Eller kände kanske är mer sant, även om vi nu följer varandra på facebook. Hon och jag lärde känna varandra under den svunna tid då jag studerade teologi och var aktiv i en kristen församling.


Nästan det första mannen frågade var om jag var med i någon kyrka. Faktum är att det egentligen var den enda frågan han hade till mig. Inget intresse alls över vad jag jobbar med, mina barn eller något annat som annars brukar höra till att man frågar om, tycker jag. När svaret på hans enda fråga var nekande så kom följdfrågorna varför jag inte var det och jag lovar att det låg något klandrande i den frågan. Det finns många svar på det men inga som jag hade lust att delge honom. "Jag står inte ut med såna som du", kändes till exempel inte så lämpligt, med tanke på att han är gift med en gammal kompis till mig.


Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag kände av hans frågor. Uppenbarligen fanns det ett rätt och fel här, och mitt svar var så klart fel. Mitt svar gjorde mig till avfälling.


Det vore intressant att veta om han går på så här med alla människor han möter för första gången, eller om det bara var med mig. Kanske tog han sig rätten att kartlägga min andliga hemvist på grund av att hans  fru genom mina uppdateringar på sociala medier förstått att jag inte längre är aktiv kristen utan tvärtom står rätt långt bort ifrån allt sådant numera.


Säkert tyckte han att hans kallelse som kristen var att få mig på rätta vägar igen.


Han lyckades inte alls med det.


Tvärtom.


Det fick mig att känna både olust, skrattlust och irritation. Han förstärkte känslan av att jag definitivt inte vill tillhöra någon församling.


Under många år var jag själv en väldigt fanatisk kristen. Numera är det med skam som jag tänker tillbaka på mycket av den tiden. Jag tänker att risken finns att jag gjorde mig skyldig till liknande saker i min iver.


Det är intressant att se hur livet tar sig olika vägar från tid till tid och för person till person. Många av mina vänner från den här tiden är fortfarande aktiva inom någon församling. Det känns så främmande för mig. Ibland känns det som om de stagnerat. Mitt liv och mitt inre har hittat nya vägar. Det är så det ska vara, tänker jag, att vara människa.


Men kanske jag tänker fel.  Kanske jag är en avfälling. Men i så fall är det nog helt enkelt så att jag aldrig har träffat gud. Det får vara som det vill med det. Tillbaka till församlingslivet vill jag inte, varken med eller utan hjälp av den okände mannen.

måndag 16 januari 2017

Vem är jag om jag inte är författare?

Det fanns en tid då jag tillbringade väldigt mycket tid med marknadsföring av mina böcker. Det fanns ingen hejd på alla idéer jag hade och jag skickade mejl och kontaktade tidningar och föreningar i en fart som många förundrades över. Faktum är att jag blev lite halvkänd inom vissa skrivarkretsar på facebook för att vara så duktig just på marknadsföring.

När jag nu ser tillbaka på den tiden blir jag själv förvånad. Jag förstår inte hur jag orkade. Även om jag numera skulle haft tid att göra likadant, så orkar jag inte. Idéer saknas inte, för huvudet har inte slutat fungera utan kommer hela tiden på bra saker, men orken. Den saknas. Jag lyckas helt enkelt inte gå från idé till handling.

Kanske beror det på att jag inte lika helhjärtat ägnar mig åt skrivandet i sig längre. Att sälja böckerna blir då inte heller lika viktigt. Numera målar jag ju också och lägger en del energi på det. Kanske beror det även på att barnens aktiviteter kräver mer av mig nu än då.

Vad det än kan beror på, denna svacka i ork, lust och energi vad gäller att marknadsföra mitt författarskap, så kan jag sakna den. Inte marknadsföringen i sig, utan den passionen och det fokus jag hade i mitt liv. Jag skulle skriva och sälja mina böcker. Så var det bara. Det var min identitet.

Nu är det inte längre lika viktigt. Å ena sidan känns det skönt och befriande. Å andra sidan känner jag inte längre igen mig själv.

Det kanske är någon sorts livskris jag måste gå igenom. Vem är jag om jag inte är författare? Vem är jag om jag inte är konstnär? Vem är jag när jag bara är?

Men.

Går det över huvud taget att skilja mellan den jag är och det jag gör?

Hur tänker ni kring det? Vem är ni om ni skalar bort alla yttre attribut i era liv?