torsdag 24 december 2015

Barnen inspirerar

Efter ett kort, intensivt och härligt julfirande med barnen och släkten, sitter jag nu ensam med glöggen och skrivblocket. Min kapitelbok för barn som jag påbörjat, har nu bestämts till att bli en lättläst sådan (inspirerad av sonen som slukar sådana böcker). Julen känns riktigt riktigt god.

Önskar Dig detsamma!

onsdag 23 december 2015

En litterär jul

Så här till jul bjuder jag på julkapitlet i När minnen får liv, om den multihandikappade Grace som tack vare vänskapen med nya unga assistenten Grace vågar konfrontera sina minnen. Är inte säker på att detta är den kortade och redigerade versionen dock. 
När minnen får liv - julen
Julaftons morgon vaknar jag tidigt, ligger spänt i sängen och väntar redan klockan sex. Känslan av förväntan är så stark att jag nästan dras bakåt i tiden, till åren då jag som barn låg och väntade på att mormor skulle komma och väcka mig och säga att tomten hade varit och lämnat en julklapp redan under natten. Den låg under granen och väntade på mig. Vi spelade med i varandras charader, för hon förstod säkert att jag legat vaken länge, trots att jag gäspade och låtsades sömndrucken när hon kom och pussade mig på pannan.
Idag kommer ingen att väcka mig med en puss på pannan. Madde har sovit här i natt, men låter mig som vanligt sova tills dagpasset kommer. Emmalisa börjar kvart i sju och klockan sju kommer hon att knacka på dörren och fråga om jag behöver gå på toaletten. Jag känner mer julkänsla än vad jag gjort på många år. ”God jul”, viskar jag in i Sallys päls och får ett litet gny till svar. Utifrån köket hör jag Madde. Hon håller på och förbereder frukosten så det mesta ska vara färdigt tills det är dags för mig och Emmalisa att äta. Jag brukar äta havregrynsgröt med äppelmos och hönökaka med ägg och kaviar. Till det vill jag ha både kaffe och färskpressad apelsinjuice att dricka.
När nyckeln hörs i låset kvart i sju och Emmalisa strax efter öppnar dörren och kliver in, är Madde genast där. Hon önskar Emmalisa god jul och säger att det har varit en lugn natt, frukosten är förberedd. Jag hör på henne att hon är stressad, att hon längtar hem till sitt eget julfirande, bort från mig. Emmalisa hinner inte ens stänga dörren efter sig förrän jag hör att Madde slänger på sig kappan och går ut. ”Hej då”, säger Emmalisa just som dörren smäller igen. Jag ser för mitt inre hur hon hänger av sig jackan på en krok och drar av sig stövlarna. Sally hoppar ur sängen, springer ut och hälsar henne välkommen. ”God morgon och god jul”, hälsar Emmalisa och jag vet att Sally får en klapp av henne.
Jag lägger mig tillrätta, blir medveten om hur jag spänt musklerna. Ljudet av hennes nynnande når mina öron. Inte ens när hon gläntar på min sovrumsdörr slutar hon nynna. ”Är du vaken?” viskar hon och gör en paus.
”Mm”, svarar jag och viftar med tårna under täcket.
”Vill du komma upp nu, eller vill du ligga en stund till? Det är ju ändå julafton menar jag, så du behöver ju inte ha bråttom.”
”Äsch”, svarar jag och får med möda fram en arm och pekar mot toalettdörren, ”det är lika bra att kliva upp, blåsan bryr sig inte om att det är julafton.”
I det svaga skenet av min nattlampa ser jag att hon ler. ”Okej, då ska jag hjälpa dig på toa”, säger hon och plockar fram lyftskynket som ligger hopvikt på byrån.
”Risgrynsgröt är överskattat”, säger Emmalisa när hon en halvtimme senare stoppar en sked havregrynsgröt i munnen. ”Jag är säker på att tomten skulle vara minst lika glad för det här.”
”Jaså, du tror på tomten du”, frågar jag och försöker slicka upp en bit ägg som fastnat i mungipan.
”Nä, inte mer än vad jag tror på Gud”, svarar hon, ”men det är svårt att undgå dem båda två så här i juletider, tycker du inte?”
Det tycker jag inte. Under många år har jag helt lyckats tränga ute allt som minner om julen, både av religiös och hednisk art.
”Det hade jag gärna gjort också”, säger Emmalisa och brer en smörgås till. Hon lägger på några äggskivor och saltar innan hon trycker ut lite kaviar, ”men min pappa har alltid tyckt att man ska fira jul så där ordentligt, som man gjorde förr, och då kommer man aldrig undan vare sig julbocken, tomten eller jesusbarnet. Vi pratade aldrig om religion hemma, men nog fasen skulle julkrubban fram till jul ändå.”
Jag ber henne fylla på juice i mitt glas.
”När jag var barn älskade jag julen.” Jag tar en klunk av juicen och tänker på mormor. Sorgen och saknaden efter henne gör sig påmind för första gången på många år. ”Men sen”, jag dricker ur glaset igen, ”när man blir vuxen blir det ju inte samma sak.”
”Nä”, svarar hon utan att avslöja om hon tänker på samma sak som jag. Det gör att jag inte vill prata mer om saken utan dricker min juice under tystnad. Emmalisa reser sig och börjar plocka undan från bordet och diskar snabbt upp den lilla disk som hamnat i diskhon. När hon är färdig vänder hon sig till mig och frågar om jag är redo att ta en julpromenad med Sally.
Absolut. Tomheten känns mindre tom när jag kommer ut, så jag nickar mot henne och säger att jag alltid är redo för en promenad.
Ute möter oss ingen fridfull jul. Inga är ute och rör på sig planlöst, bara för att det är skönt, utan de är på väg mot bestämda mål. De människor vi ser har ett sätt att röra sig, prata med varandra, som visar att de kanske hellre helst hade velat strunta i julen, liksom jag gör.
”Jag förstår inte varför vi alltid måste stressa iväg redan på förmiddagen för att hinna åka hem till din farmor och fika, skulle det inte kunna räcka med att träffa henne hos din farsa till lunchen?”
Ynglingen med jackan uppknäppt som avslöjar en välstruken skjorta med slips inunder, får ett snäsigt svar av en kvinna som redan har satt sig i bilen. Orden hörs inte, men han suckar och hoppar in i förarsätet. När de kör iväg undrar jag vad de kan ha att prata om under sin julresa. För deras skull hoppas jag att den inte är så lång. Väl framme hos gamla farmor finns det förhoppningsvis inte tid att träta med varandra. Kanske de till och med kan ha trevligt. Jag hoppas det, för farmors skull.
”Kan du inte hjälpa till att packa in i bilen?” Kvinnan som kommer släpande med två fullpackade bagar ropar mot någon inne på gården.
”Om jag inte får en ny telefon blir jag förbannad på dig, hör du det mamma? Du vet hur mycket det betyder för mig, alla andra har en.” Genom porten släntrar en flicka i 10-årsåldern ut. Hon sparkar på en sten framför sig.
”Försiktigt gumman så du inte sparkar stenen mot bilen”, säger mamman och slänger in bagarna i en rostig blå Saab.
”En telefon mamma, hör du det?” Därefter ser jag hur flickan sparkar iväg stenen så den far iväg och träffar däcket på bilen. Mamman märker det inte, men jag ser ett uttryck av triumf i flickans ansikte.
”Seså, hoppa in nu så vi kommer iväg nån gång, mormor väntar på oss.”
”Jaja”, hinner jag höra flickungen svara innan hon hoppar in och stänger dörren efter sig. Mamman startar motorn och i ett moln av avgas åker de iväg.
”God jul”, ropar Emmalisa efter dem. ”Du borde skämmas snorunge”, fortsätter hon, mer för sig själv, ”var glad du att du har en mormor att åka till. Det är mer värt än hundra mobiltelefoner av senaste modell.”
Hon får mig att tänka på min egen mormor, för andra gången idag. Det är sällan jag tänker på dem, mormor och morfar, men nu fyller de mig med en känsla av saknad och vemod och jag tillåter mig att hänge mig åt mina minnen. Mormor var fenomenal på att lista ut vad jag önskade mig i julklapp utan att någonsin fråga rent ut. Inte en enda jul kan jag minnas då jag varit besviken med det jag fått, tvärtom, hon lyckades alltid överträffa mina förväntningar. Och fina morfar som alltid tog med mig till torget för att välja julgran och som försvarade mitt val när mormor med ett spelat missnöje klagade över de glesa grenarna när vi kom hem. Tillsammans fyllde vi den med saker som jag tillverkat i skolan. Att jag själv aldrig skulle få uppleva det med mina egna barn var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig då.
”Fy”, säger Emmalisa och avbryter mina tankar ”hon borde skämmas den där flickungen nyss. Eller hur? Alla säger att julen är barnens högtid, men så beter de sig så där. Fy sjutton. Hennes mamma såg hur gullig ut som helst och gör säkert allt hon kan för sin lilla tjej. Jag blir så hima förbannad på sånt, blir inte du?”
”Mm.” Jag skulle aldrig betett sig så mot vare sig mormor eller morfar. Däri håller jag med Emmalisa, hon var hemsk mot sin mamma, odräglig. Ändå kan jag inte låta bli att känna avund mot kvinnan. Hon har åtminstone ett barn. Vad som helst måste vara bättre än att inte ha något. Jag motar bort den tanken, ropar istället på Sally, frågar om hon vill vända och gå hem. Hon hoppar upp mot mig, krafsar mig på knäna med tassarna och jag tror att det betyder att hon följer med om jag vill gå hem. ”Vi vänder”, säger jag kort till Emmalisa som gör som jag säger utan att ifrågasätta. Hon verkar ha tagit mitt 'mm' som bekräftelse på att jag håller med om vad hon sa om den bortskämda flickan, för hon nöjer sig och säger inget mer om saken. Var och en av oss i egna tankar fortsätter vi promenaden hem. Jag försöker att inte se och höra så mycket av det som utspelar sig runt omkring oss.
Trots att jag inte har något som helst pynt eller annat som påminner om julen i lägenheten, märker jag ändå att tankarna och minnena av mormor och morfar har gett mig en känsla av min barndoms jular. När vi har kommit in från promenaden ber jag Emmalisa sätta på ordentligt med tevatten, jag längtar efter att sitta i soffan med tända ljus och mysa. Tänka på mina minnen av dem.
Innan Emmalisa går ut i köket frågar hon mig om jag vill ha en filt över benen. Det vill jag gärna. Även om det var plusgrader ute, blir jag alltid lite rösen efter en promenad och tycker om att få kura ihop en stund under filten. Idag kommer det att bli en lång stund. Jag ber henne också att sätta på tv-n. Trots att det är en av alla julkonserter som kommer upp på skärmen när hon knäpper på den, ber jag henne inte att byta kanal. Med mormor och morfar och den trygghet de gav mig som barn så tydligt i mitt sinne, är det inte lika svårt att möta den känsla av ensamhet som det numera brukar ge mig att se lyckliga familjer sitta sida vid sida och ta del av julens budskap. Dessutom har jag både Sally och Emmalisa hos mig, det håller också demonerna borta. Därmed kan jag till och med njuta av de välkända sångerna, så djupt rotade i mig att jag kan nynna med i texterna, även om det var så längesedan jag hörde dem.
”Vilken tycker du bäst om?” frågar Emmalisa och ställer en temugg på mitt specialbord intill rullstolen så jag klarar av att själv komma åt den och dricka ur sugröret.
”Jag vet inte riktigt”, säger jag och går igenom alla julsånger jag kan i huvudet ”det finns många fina, men jag har alltid varit väldigt förtjust i 'Stilla natt', den är så enkel, ändå är den så stämningsfull.”
Emmalisa skrattar till. ”Ja, det har du rätt i, men jag menar inte julsånger, jag tänkte på dina fina tavlor.”
”Jaså.” Det känns snopet. Jag har varit så djupt inne i min nyvunna julefrid att jag inte alls märkt att Emmalisa har tankarna på ett helt annat håll.
”Jag tycker mycket om dem båda två, så jag kan inte välja. Vad är det för längtan du ser i den röda?”
”Hm”, säger jag, försöker dölja hur generad jag faktiskt blev av att svara fel på hennes fråga ”den största längtan just nu är väl att kunna lura Sally till att gå ut i regnet.” Mitt skratt når knappt ut ur munnen och Emmalisa ler inte ens tillbaka.
”Jag längtar efter att vara frisk.” Orden kommer ur mig, inte alls medvetet tänkta, men jag vet att det är sant. Behovet att skoja bort mitt misstag borta nu.
”Mm”, säger Emmalisa ”det förstår jag.”
Nej, tänker jag. Det gör du inte. Ingen som är ung och frisk kan ens komma i närheten av att förstå hur det känns att bli fråntagen sitt liv. Tankarna sträcker sig bakåt i tiden och jag vet att jag också en gång var lika arrogant stark och oövervinnerlig. Därför säger jag ingenting. Det är inte Emmalisas fel att hon är ung.
”Jag vet inte vad jag längtar mest efter”, säger hon och vickar huvudet långsamt fram och tillbaka medan hon betraktar tavlan. Hon håller temuggen mellan båda händerna. ”Min pappa säger jämt att jag borde skaffa en kille, bilda familj, få barn och allt det där, men jag vet inte... Blir man automatiskt lycklig av att ha barn?”
”Jag vet inte. Kanske om man... själv har längtan...”
”Längtade du efter barn när du var i min ålder?”
”Ja”, nu är vi inne på sådant som till och med är farligare än min längtan efter att vara frisk, men jag kan inte hejda mig. ”Det är därför jag köpte den andra tavlan.”
Bara en liten nästan omärkbar rörelse syns i Emmalisas ögon när hon vänder blicken från den röda tavlan till den blå. ”Men det ä r ju ofött sa du, eller minns jag fel?”
”Jo, men så länge ett barn är ofött är det ju oftast tryggt, det är först när det föds som det kan hända nåt.”
Emmalisa ger mig en blick som är omöjlig att tolka.
”Nåväl”, säger hon ”idag får vi hålla tillgodo med jesusbarnet.” Hon har svårt att hålla sig för skratt.
Jag känner hur anspänningen av att prata om såväl längtan efter att vara frisk som längtan efter barn släpper. Det är skönt att hon skojar bort allt. ”Kan du inte gå och hämta några citronkex”, ber jag henne. ”Det vore väl ett utmärkt sätt att fira jesu födelse med.”
”Absolut”, svarar hon och försvinner snabbt ut i köket.
När hon kommer tillbaka serverar hon kexen direkt ur paketet. Jag ber henne byta kanal och med avbrott bara för mat, tillbringar vi resten av dagen med att titta på amerikanska komedier, med lägsta möjliga betyg i tv-tidningen.

tisdag 15 december 2015

Sa jag verkligen att det är tråkigt?

Var det verkligen jag som skrev igår att det var Tråkigt att skriva klart ett kapitel?

Det måste jag nog ta tillbaka nu, för idag har jag med glädje och inspiration djupdykt i de fyra första kapitlen. Jag har såväl redigerat som ... skrivit klart. Det är ju hur inspirerande som helst, så vad gnällde jag över?

Kan det kanske vara så att jag först måste få ur mig tillräckligt mycket av grundstoryn, innan jag har ro att ta mig an det andra. Det är verkligen intressant att fundera över sin skrivprocess. Den ser så olika ut för oss alla som skriver.

Nu känner jag mig i alla fall ännu mer säker på att jag håller på med en riktigt spännande bok, och att den till och med kan tänkas bli klar för utgivning redan hösten 2016. Det vore toppen!

Så nu tar jag fram mina manussidor och fortsätter gå fram med rödpennan.

måndag 14 december 2015

Tror jag väntar till i morgon

Mitt sätt att skriva en roman är precis lika spretigt och rörigt som jag lever resten av mitt liv. Men precis som med allt annat, finns det ändå en tanke, en riktning, ett mål med det jag gör.

Det betyder att jag nu sitter med ca 30 påbörjade kapitel, vilket var och ett av dem kräver mellan 1-5 sidor för att bli färdiga. Därtill krävs det kanske 10 kapitel till för att boken ska bli komplett. Jag har med andra ord en relativt god överblick nu över helheten. Jag funderar på om jag skulle ta tag i jobbet och avsluta alla påbörjade kapitel, för att ännu tydligare se vad resterande 10 ska innehålla.

Låter enkelt. Eller?

Problemet är att det är då förbenat svårt i min hjärna att avsluta saker. Stort eller smått, det är alltid mycket roligare och lättare att kicka igång nåt nytt. Nu är ju det här min fjärde roman, så jag vet att jag kan. Men roligt är det inte.

Jag måste komma på nåt sätt att lura mig själv. Morot eller piska spelar ingen roll, bara det blir gjort.
Jag får visualisera hur roligt det blir att sälja den här spännande romanen som skiljer sig från mina andra.För att kunna göra det måste den bli klar. Dessutom måste jag nu djupdyka i såväl intrigen som karaktärerna, och det är alltid ett nöje. Nu börjar de verkligen leva inom mig.

Jodå. Jag lyckades locka fram lite entusiasm inför jobbet. Men jag börjar inte nu. Jag väntar till i morgon....

fredag 11 december 2015

Är det normalt att vilja dö?

Jag har ställt upp och pratat om panikångest i Expressens hälsomagasin. När de ringde från en viss TV-redaktion och frågade om jag ville prata om ämnet i deras program, svarade jag självklart ja. Nu blev det visserligen skjutet på framtiden pga logistiken med andra inblandade gäster, men min poäng är att jag inte tycks ha några svårigheter att prata om min panikångest. Åtminstone inte när jag håller den ifrån mig och pratar i allmänna ordalag och med människor jag inte känner. Det kan jämföras med att jag tycker det är lättare att uppträda med sång eller dans inför en stor skara okända än inför några få människor jag känner. 

Hur som helst. Panikångesten har jag vant mig vid att prata om. Svårare är depressionen. Jag märker att jag t o m har svårt att skriva ordet. Depression. Av och till har jag lidit av det också i mitt liv. När jag funderar över det, är det det som får mig att så många gånger känna mig helt misslyckad. Att jag inte klarar av att vara glad. Att jag låter mig tömmas av livslust och bli helt tom. Att ingenting känns vare sig roligt eller meningsfullt. I höst har jag varit rätt illa däran. Tydligast har jag märkt det på att jag inte riktigt orkat med barnen. När man helst bara vill ligga under täcket och inte umgås med nån, är det svårt med barn som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Att varje dag snudda vid tankar på döden, hur skönt det vore att bara ge upp, är inte normalt. Samtidigt har jag varit livrädd att faktiskt bryta ihop, för vem skulle då ta hand om barnen? Hur lite ork jag själv haft, så är jag ju den enda som finns.

Efter att ha brutit ihop på jobbet en dag tog jag till sist tag i saken och gick till läkaren och fick då medicin utskriven. Det blev min räddning! På bara några dagar släppte dödstankarna sitt grepp om mig. Jag märkte fort att jag fick tålamod och ork att vara med mina barn på ett annat sätt.

Mina omständigheter är inte förändrade. Många negativa tankar kan fortfarande snurra i huvudet. Men de går inte rakt in i själen och vrider om som med en vass kniv längre. Jag börjar lite försiktigt öppna upp för socialt liv igen. Jag skriver även ett blogginlägg för första gången på länge.

Det här med depression kommer jag nog att få leva med, mer eller mindre, resten av livet. Mitt ansvar blir att göra vad jag kan för att mildra effekterna. Och däremellan njuta av de toppar jag har, då energin och kreativiteten står på topp.

Med detta önskar jag er en fin fredag och helg!



tisdag 3 november 2015

Sagan som var en guldklimp

Ibland berättar jag egna sagor för barnen om kvällarna. Många gånger är det rena skräpet, men då och då kommer det fram små guldklimpar som faktiskt blir riktigt bra. Så blev det t ex igår. Den sagan har nu blivit inledningen till en kapitelbarn för barn mellan 6-9 år som jag har börjat skriva idag. Jag fortsätter givetvis att skriva på min roman, men det känns helt fantastiskt inspirerande att ha fått idé till en barnbok också.
Jag har känt mig uttömd en längre tid. Trött. Utan vare sig ork eller inspiration. Därför är det extra härligt att återigen känna Glöden och Lusten att skriva.

Det här blir en spännande bok. Och lite, lite äcklig ....


måndag 2 november 2015

Vernissage med framgång

I lördags hade min kära mor vernissage för sin andra utställning nu i höst. Den visas på Kafé och Gallery Grannys i Klippan, Skåne. Jag och mina grabbar åkte ner och hälsade på min pappa som bor där i närheten. Därmed kunde vi slå två flugor i en smäll då vi överraskade henne med att komma och titta.

Jag gläder mig storligen tillsammans med henne över den framgång som det faktiskt blev, med tre sålda tavlor redan på vernissagen. Nu ska den hänga där t o m den 27 november, så det kan ju tänkas bli ytterligare tavlor sålda. Det här har hon arbetat hårt för, så det är hon verkligen värd. Vill ni titta och läsa mer om hennes konst, kan ni göra det här.





Hösten själv bjuder på härlig konst i år. Från ett fönster på församlingsgården där jag satt och skrev och drack kaffe, tog jag t ex det här fotot. "Tjena, vill ni leka med mig?"



Ha en bra måndag!



onsdag 28 oktober 2015

Ingen tv-medverkan den här gången

Jag har berättat att jag tidigare i höstas fick frågan från en tv-redaktion om jag ville medverka och prata om panikångest. Det skulle bli en torsdag vilket passar mig bra då jag jobbar med mitt företag då och är fri att själv disponera tiden. 

Förra veckan ringde de och undrade om det gick bra att ev komma tisdagen den tredje november istället eftersom en annan medverkande bara kunde då. Det visade sig att de står för inkomstbortfall, vilket gjorde att det kunde funka, även om jag arbetar kommunalt på tisdagar. Problemet var att barnen har en konsert i skolan just den dagen, vilket gjorde att jag inte ville ta med dem till Stockholm, utan låta dem gå till skolan. Därför har jag slagit knut på hjärnan för att försöka hitta någon som kan hjälpa mig med dem. Det brukar lösa sig, men stresspåslaget är stort.

Jag skulle fått besked igår om hur det blev, men fick vänta till idag då redaktören var sjuk.

Så hur blir det då?

Ingenting. Inte den här gången. De fick inte ihop det med den andra gästen. Däremot undrade de om de i framtiden fick höra av sig igen. Självklart får de det. Ämnet är viktigt. 

Men. Ändå.

Jag begriper ju att det kan bli så här, det som trots det stör mig lite är att jag fick besked med så kort varsel. Jag bor 35 mil bort från Stockholm, är ensam med två barn. Jag behöver viss framförhållning, vilket jag har framfört varje gång jag pratat med dem. Visst hade jag kunnat låta bli att fundera över barnen tills jag säkert visste, men hur skulle jag då ha hunnit fixa med det? Och om jag hade behövt ordna vikarie till mitt jobb, hur skulle jag då gjort med så kort varsel?

Vad gäller medverkan i rena nyhetsprogram begriper jag ju att det är snabba bud som gäller, men annars tycker jag att det borde gå att planera bättre. Eller så utgår redaktionen från att alla gäster bor i Stockholm..? Då är man ju mer flexibel.

Nåväl. Jag lägger det hela i högen bland projekt som det inte blivit något av. Det är ingen skräphög utan det kan gott och väl plockas fram vid annat tillfälle. Kanske omständigheterna den gången till och med är bättre. 

Det gäller att tänka positivt🎉

söndag 11 oktober 2015

Böckerna får stå på egna ben

Jag läste nyss ett gammalt inlägg jag har skrivit. Jösses. Där uttrycker jag mig på ett sätt som möjligtvis kan tolkas som om jag medverkade i Tro hopp och kärlek enbart för att få synas och kanske få sälja fler böcker.

Så var det verkligen inte.

Däremot så fick jag i efterhand tanken att det ev skulle kunna påverka försäljningen, eftersom de under inspelningen lät mig framstå som den författare jag är. Med facit i hand, vet jag att så inte är fallet, men det gör ju inte att jag ångrar min medverkan i programmet eller känner mig besviken. Huvudsyftet var ju att ta reda på om jag kunde hitta kärleken, och svaret jag gick på det var jag också så nöjd med.

Nej. Mina böcker får jag fortsätta sälja på deras egna meriter s à s. De är tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben. Vad jag pysslar med, är inte lika intressant.

torsdag 8 oktober 2015

tupperware eller litteratur?

Igår kväll var jag på litterär ÀW hemma hos en f d arbetskamrat. Det är ett koncept jag själv hittat på, inspirerat av tupperwarepartyn, där hon bjöd in väninnor på lite att äta och dricka och jag var med som gäst och berättade om mig och mitt författarskap. Hon hade bett mig ta med Kalle Frågvis också och självklart stal han som vanligt showen😀

Förutom att det var allmänt trevligt, sålde jag åtta böcker också. Det tål alltså att upprepas, om det finns fler som vill agera värdinna vill säga.. 

Kanske jag dessutom inspirerade dem till att skriva ?

fredag 2 oktober 2015

plötsligt händer det?

Plötsligt händer det... Eller?
Det tycks som om min fortsatta medverkan i tv inte heller kommer att vara förknippat med mitt författarskap. Men det gör ingenting.

Så här är det. I våras intervjuades jag av Expressen hälsomagasin om panikångest. Idag ringde en kvinna från en av landets tv-redaktioner och berättade att hon hade läst det och nu undrade om jag ville ställa upp i ett program och prata om det. De planerade nämligen att ev ha just panikångest som tema en gång och hon tyckte att jag verkade vara en lämplig gäst.

Vad säger man om det?

En av mina hemliga drömmar har varit att få gästa just det programmet som författare, men att få göra det på det här viset, känns nära nog som en drömuppfyllelse. Det känns stort om jag kan få berätta om allt jag  kan pyssla med, trots att jag ibland lider av ångestattacker. Förhoppningsvis kan det hjälpa många andra! Även mina böcker har nämligen en önskan att få människor att tänka till lite om livet.

Nu ska jag väl egentligen inte ropa hej redan nu, för jag är ännu inte över bäcken. Kanske det inte blir nåt av det. Men jag blev så glad att jag ville dela glädjen med er.

För övrigt har jag haft ett fantastiskt dygn i Dalarna ihop med barnen. Jag föreläste på biblioteket i Borlänge om Fisken i snön, vilket jag tror blev lyckat. Vi bodde hos min faster så vi hann gosa/leka med hunden, klättra i träd (inte jag) och spela en massa kort. Jag blir så hjärtans glad när jag lyckas kombinera jobb med trevligheter för oss alla. Att både vi och fastern var lite krassliga, förtog inte trevligheten.

Nu är vi halvvägs på vägen hem. Barnen rusar av sig på en lekplats och jag hinner göra ett snabbt blogginlägg innan vi laddar för de sista restimmarna.

Ha en.fin fredag alla!

onsdag 30 september 2015

lång dags resa mot...

Som ensamstående mamma på heltid är det minsann trixigt att få ihop författarlivet där det inte handlar om själva skrivandet. Nyss hemkommen från bokmässan, som löste sig med hjälp av mor och syster, styr jag idag kosan mot Borlänge (från Jönköping) för att föreläsa på biblioteket. Med barnen i bilen. Vi ska kombinera det hela med övernattning/besök hos min favoritfaster, som även föll barnen i smaken när de träffade henne på morfars 70-årsfest. Jag kommer aldrig att be om ledigt från skolan för utlandssemester, vilket gör att jag med gott samvete offrar en av dagens skoldagar för detta. Men lite trixigt, det är det som sagt. Hoppas det kommer folk och lyssnar så det är värt resan. Det arrangeras av epilepsiföreningen men är en öppen föreläsning. Önska mig lycka till. Och välkommen!

tisdag 29 september 2015

krya på mig

Att drabbas av en praktfull dunderförkylning efter bokmässan är inte helt ovanligt. Igår var jag på jobbet, men idag stannade jag hemma. Tillbringade fem timmar i soffan, sovande, efter att barnen lämnats till skolan.

Det känns nästan syndigt att vara hemma från jobbet, även om man är sjuk. Men jösses så skönt set var. På eftermiddagen var Jönköpingsposten hit och intervjuade mig om Tro hopp och kärlek. Jag ska få läsa texten innan de publicerar den, vilket känns tryggt.

Under bokmässan blev det ett himla tjat om THK. Mängder av människor kände igen mig och ville prata. Till sist lessnade jag nästan, för jag ville ju prata om mina böcker istället.

Om jag är piggare imorgon ska jag berätta mer om bokmässan, för set hände mycket roligt där.

Till dess önskar jag mig själv ett stort krya på mig.

onsdag 23 september 2015

Tro hopp och kärlek del 4 - längre versionen

Så.
Nu kan jag pusta ut. Det känns rätt skönt att inte vara med på tåget längre. Även om det har varit vansinnigt roligt alltihop, så finns det baksidor. Värst är att bli så ensidigt skildrad. Även om jag bjussar på det😀 Det är nog ingen som efter att ha sett mig här kan tro att jag skriver högst seriösa existentiella romaner.

Nåja. David. Avsked. Ratad. Blev jag det?

För min del hade jag mer och mer börjat ifrågasätta om David var nåt för mig. Jag kände ingen kemi alls, men vet också att det ibland kan ta tid. Därför tänkte jag ge att jag borde ge det ett par dagar till.

Samtidigt fanns det så mycket annat som inte stämde mellan oss. Det här med församlingsliv t ex. För 20 år sen hade jag tyckt jättemycket om att gifta mig med en präst, men jag är inte samma person idag. Jag tänker, känner och pysslar med saker som jag inte tror passar i formen. Jag tror jag skulle känt mig instängd.

Han tyckte inte heller så mycket om musik. Långt mindre att dansa, och vad vore livet utan det kan jag tycka, även om det så klart inte är nåt fel på dem som inte tycker så. Men Jag tycker om det. Mer än jag kom ihåg upptäckte jag i somras. Då var jag nämligen iväg  jag på dans för första gången på många år (P g a barnen) och hade vansinnigt roligt. Då undrade jag hur jag egentligen tänkte när jag dejtade David. Svaret på det är väl att jag har haft destruktiva relationer och att jag tänkte att jag skulle ge en helt annan typ av kille en chans. En kille som i min ungdom skulle ha varit en dröm, en kille som i egenskap av andlig ledare symboliserar nån sorts trygghet. En trygghet som jag under tiden där nere kände inte var den trygghet jag behöver. 

Vi matchade  helt enkelt inte alls varandra. Hur trevligt vi än hade ihop. För det hade vi!

Själv lyckades jag ändå inte ta beslutet att åka hem. Förutom tanken att jag borde ge det en chans till, hade jag för roligt där helt enkelt. Hela grejen var en spännande upplevelse och där fanns roliga tjejer att hänga med, och roliga  tv-människor att prata med när tillfälle gavs. När då David gjorde valet åt mig, var det inget snack om saken. Klart jag skulle hem. Det var dessutom tydligt att tjejerna som var kvar var mer seriöst intresserade och då var det inte mer än rätt att ge dem mer tid. Hade det gått en eller två dagar till, hade jag själv tagit steget och åkt hem. 

Det som visas av vårt avsked är väl hyfsat. Vi hade ett toppensamtal utanför kameran, men sen under inspelningen tyckte jag inte alls det blev lika bra. Det blir verkligen inte övertydligt att jag också hade gjort ett val att åka hem, vilket producenten sa att de skulle visa.  Jag hade velat få mer utrymme att säga vad jag kände och tänkte. Överhuvudtaget har mina tankar inte fått nån plats direkt. 

Nåja. Det får jag leva med. Vad bryr jag mig om vilken bild 1 miljon tittare får av mig och vad som hände😍 (dessutom var jag ju inte huvudpersonen! Andra bullar blir det när jag kör Ensam mamma söker😜)

Det viktiga är att jag vet att David och jag skiljdes som goda vänner. Genom inspelningen har jag också fått vänner som jag tror kommer att finnas kvar länge. 

Och intrigerna som man kunde ans och som enligt trailer tätnade efter att jag lämnade; dem var det skönt att slippa....😈 jag tänker inte skriva nåt om det, för jag vill fokusera på det trevliga vi alla hade tillsammans!!

tisdag 22 september 2015

ratad? Tro hopp och kärlek del 4

Jag kommer att skrica ner  tankar om kvällens avsnitt, dock inte ikväll. Det visades annat som tog min uppmärksamhet om man säger så...

Men. Jag måste ändå berätta att jag är Så nöjd med hur det blev. Hade inte David tagit beslutet stt  skicka hem mig, skulle jag själv valt att lämna efter en eller två dagar. Vi håller i alla fall kontakten lite grand så inga hårda känslor på nåt sätt! Det var ingen som ratades.

Nu måste jag sluta tänka på THK och sova. Imorgon är det ju dags för Bokmässa!

Ses vi månne där? Kom fram och hälsa i så fall. Jag finns i A- hallen.

vill inte kvävas på kuppen

Imorgon drar jag till Göteborg och Bokmässan!

När jag väl är på plats kommer det säkert att bli jättebra, men det är så mycket fix innan att jag blir lite lätt stressad. Fel. Helstressad. Det mesta jobbet är att få ihop det med barnen. Deras pappa finns inte med i bilden på så sätt att de kan vara där hela tiden. Istället kommer min mamma åkande 11 mil några dagar, min syster rycker in en natt och slutligen tar pappan dem lördag-söndag. Barnen tycker det ska bli roligt med både mormor och moster. Själv blir jag alltså stressad. Jag måste förbereda kläder och packning i förväg till allt detta.

Jag kan bli avundsjuk på andra som så mycket smidigare kan ägna sig åt det de brinner för. Kanske jag når dit jag också en dag. Till dess kämpar jag på. Pusslar och trixar. Försöker få till det så barnen inte drabbas men att jag heller inte kvävs på kuppen.

Jag hoppas bokmässan kommer att vara värd allt slit. Det vet jag dock först på söndag kväll. Till dess kan jag leva på hoppet. Tron, hoppet och kärleken:)

lördag 19 september 2015

Tappar vi ungdomarnas intresse?

Vi har fått ett nytt fint bibliotek i Bankeryd. De har börjat ha lördagsöppet och kommer att ha en hel del program för barn. Idag gick jag och min sexåring och såg en härlig föreställning som heter Jag och min lilla cykel. Den var för barn upp till åtta år, men det var mest mycket yngre barn där.

Det fick mig att fundera. Är föräldrar till lite äldre barn inte intresserade av att ta med barnen eller är de helt enkelt inte vana vid utbudet?

Det finns rätt mycket kultur för barn mellan 3-6 år. Det är fantastiskt!!!

Men vad finns det för barn som är äldre? Inte så mycket där jag bor iallafall. Finns det inte därmed en stor risk att vi tappar ungdomars intresse för kultur innan de är gamla nog att ta del av vuxenutbudet?

Jag önskar verkligen att någon satsar även på den åldersgruppen för jag vill fortsätta kunna erbjuda mina barn teaterupplevelser även när de blir äldre.

Kanske det blir Du som gör det?

Mer tokigheter åt folket

Konstaterar så här i efterhand att folk som känner mig ser humorn i det som visades på tv av min dejt med David. Jag vet ju att producenten.  Mathias Barnekow också gjorde det. Jag struntar helt enkelt i de andra nästan en miljon människor som tror jag är galen;) Mer Kalle och tokigheter åt folket:) 

Detta är skrivet med självdistans och glimten i ögat.

Ha en fin lördag alla!

fredag 18 september 2015

Att dö för att se Gud

Jag pratar ytterst sällan om Gud med barnen, har inte så stor kläm själv på hen numera, ändå tänker de uppenbart mycket:
"Jag vill dö så jag får se om Gud finns"
Mitt svar på det var att det väl är bättre att söka Gud rmedan man är i livet. I det är jag dessvärre ett dåligt föredöme.

Hur har ni det med ett sökande efter det gudomliga?



Bättre upp nästa gång

Jag skriver för Kyrknyckeln. Det är en tidning som ges ut av svenska kyrkan där jag bor och delas ut till alla hushåll. Inget stort och märkvärdigt alls, med andra ord.

I somras hade jag fått i uppdrag att intervjua en äldre gentleman som tydligen är lite halvkänd inom kyrkans värld. Jag behandlade honom dock som vilken annan helst av dem jag intervjuade. 

Jag var tvungen att ha med sonen, vilket jag som ensamstående mamma  haft många gånger. Men. Låt mig säga så här. Den här gången blev det inte lyckat. Han lessnade efter ett tag. Började tjata. Jag är van vid det och tyckte att jag hade fokusen rätt bra ändå på intervjun. Det tyckte dock inte herr halvkändis. Han uttryckte gång på gång irritation över att jag inte kunde ha honom i fokus. Själv blev jag mer stressad över hans reaktion än över sonen. Dessutom svarade han inte då bra på de frågor som jag tyckte var intressantast. Det gjorde mig helnervös för jag tyckte inte jag fick ihop nåt bra material.

Jag kände mig rätt misslyckad när jag  åkte därifrån och inte blev det bättre när jag fick veta att han ringt till ansvarig för tidningen och beklagat sig. Förutom sonen, hade jag heller inte vetat vem han var. 

I efterhand inser jag at han är van att betraktas med oerhörd vördnad och respekt, vilken han inte fick av mig. Och att jag dessutom hade mage att ta med ett barn till intervjun, måste ha stört hans majestäts höghet enormt. Han är nog inte van vid sånt. Men jag är ju bara en liten amatörskribent för ett litet kyrkoblad.

Hur som helst har jag känt ett enormt obehag över detta sen dess. Verkligen känt mig dum och misslyckad. Han ville godkänna texten innan den trycktes, annars skulle "chefen" göra intervjun.

Nyligen fick jag veta att min text kom med, samt att mannen i fråga till och med varit imponerad av att jag lyckats få till den så bra.

Av detta har jag lärt mig två saker:

1, oroa dig inte i onödan
2. Lyssna till din inre röst. Min hade nämligen tydligt sagt ifrån att inte ta på mig den intervjun, men jag struntade totalt i den för att jag hade svårt att säga nej,

Bättre upp nästa gång!!!

torsdag 17 september 2015

om jag ser Mark ska jag säga hej

Idag har jag signerat igen. Det har känts trögt. Visserligen har jag sålt en del och som vanligt haft givande samtal med kända och okända människor, men jag är lite less på att sälja. Jag vet att det är ett nödvändigt ont för att nå ut, men kul är det inte. Ju mer jag pratar om böckerna destu tråkigare känns de. Åtminstone i mina öron. Dessutom har jag idag haft sån skrivlust. Faktum är att jag skrev ett par sidor i smyg.,,.

Det bådar inte gott inför bokmässan nästa vecka. Fyra dagar, 10 timmar om dagen. Vågar inte tänka på i vilket skick jag kommer att vara söndag kväll.

Men en hel del trevligheter blir det ju också förstås. Mingel med folk jag mest känner från olika författarfotum på FB, fest med vänner på Park hotell  där alla kändisar går. Förra året drack jag lite för mycket vin när jag var där minns jag och hade lite väl roligt. Det ska jag undvika i år. Måste ju orka jobba.

Kanske jag stöter på Mark Levengood i vimlet. Då ska jag heja och hälsa från Kalle Frågvis som faktiskt gav honom en puss mitt på munnen när de sågs. Tänk om en annan hade gjort det🎉

Ska ni gå på bokmässan?

Måste till slut bjuda på dagens bästa:

"jag känner igen dig? Har du varit med i Babel?" 
"Nej. i Tro hopp och kärlek".

Inte Riiiktigt samma genre:)) eller status heller för den delen:)

tisdag 15 september 2015

tro hopp och kärlek del 3

Det här avsnittet får mig att vrida mig i plågor. Bokstavligen. Jag är Så fruktansvärt ledsen över hur de har klippt det. Jag tycker att jag framstår som en sån oerhört märklig person, när inte sammanhanget skildras. Dessutom har de tagit bort allt av verkligt värde, såsom våra samtal om tro och vad som är viktigt för oss i en  relation. Vi hade alltså fullt normala, trevliga samtal!

Det här med att Kalle Frågvis är med, det beror från början på att David redan vid vår speeddate pratade om honom. Han hade nämligen sett ett foto på min facebooksida. Även vid nästa dejt kom han upp, då vi pratade om vilket engagemang han ville ha i församlingen av en framtida fru. Jag som inte är så förtjust i i församlingslivet av olika orsaker, frågade om det räckte att man hjälpte till i söndagsskolan med typ Kalle Frågvis, vilket han förstås tyckte var en utmärkt idé.

Självklart kom jag därmed att prata om Kalle även med TV-teamet.  Då frågade de om jag hade dockan med mig, vilket jag faktiskt hade eftersom jag efter inspelningen skulle iväg på ett jobb där han skulle vara med. Då föreslog producenten att jag skulle ta med Kalle på dejten. Först sa jag nej, tyckte att det skulle verka fånigt och bli pinsamt, men sen ändrade jag mig. Tänkte att David säkert skulle tycka att det var lite kul att träffa honom. I synken där jag pratar om att Kalle ska med och att ingen som inte kan ta honom är nåt för mig, framgår det i sin helhet att jag skojar mycket om detta, att jag säger att jag kanske måste hyssja lite på honom eftersom buktalardockar har en förmåga att säga sånt som man helst inte ska säga. Det är ju allmänt känt. När de sen sätter ihop detta med ett klipp på David där han pratar om att han kände sig trängd, får det mig att känna mig synnerligen bortgjort. Inte ett ord om nåt av det som jag med all säkerhet vet att han upplevde som positivt. Bara detta negativa. Folk utan humor lär ju ösa skit över det.

I Davids synk verkar han också tycka att det är lite märkligt att jag tar med honom på dejt till min pappa. Jag kommenterar det i en synk jag också, och säger att jag liksom inte tänkte att jag kom dit och presenterade en potential blivande äkta man (flörsiktigt nyfiken som jag var) Istället tänkte jag att det var som en kompis som jag ville lära känna lite mer genom att skapa med händerna i min pappas fina verkstad som råkar ligga precis i närheten.  Eftersom jag själv tycker väldigt mycket om att greja där, ville jag se om även han kunde tycka om det. Kreativa människor är nämligen väldigt attraktiva för mig.  Dessutom är det här med romantiska dejter inte riktigt min grej.  David spelar schack, så min tanke var att vi skulle göra ett schackspel i trä. Han kom på ett jättebra sätt att göra spelpjäserna, så jag var mer än nöjd, även om jag väl inte direkt kände av någon ljuv förälskelse. Det enda jag sa var att jag fortfarande kunde tänka mig att lära känna honom mer. Ibland kan det ta tid för känslorna att komma. Inget av detta märktes dock av i kvällens avsnitt, utan bara frågan om hur vanligt det är att ta med en dejt till sina föräldrar. Men hallå! Hur vanligt är det att dejta med en kamera i ansiktet? Inte ett dugg. 
I samband med det här avsnittet träffade jag även Mark Levengood. Jösses vilken trevlig karl! Och empatisk. Gissa hur det gick till när han skulle prata med mig? Jo, då ville han förstås också ha med Kalle Frågvis, ställa frågorna genom honom, vilket var fruktansvärt obekvämt för mig. Men man säger liksom inte nej till Mark;) Så jag satt där med dockan i knät och kände mig fånig. Det är både trist och skönt att inget av det kom med i programmet. Jag minns att han frågade om jag kunde tänka mig att bli prästfru. Jag tvekade på svaret ... sa att det beror på ... Mer än så vågar jag inte skriva, med risk att ge för mycket ledtrådar om hur det slutar ...

fredag 11 september 2015

Har jag blivit en linslus?

Idag har jag filmat. Igen. Börjar jag bli en liten linslus?

Jag hade förmånen att efter casting för ett tag sen bli utvald till att medverka i en reklamfilm för Folkuniversitetet och då prata om stand upkomedikursen jag gick.

Jag vet inte vad som händer i dessa kreativa sammanhang, men jag lever upp. Jag tycker att det är så spännande människor och jag själv fylls av sån härlig energi. Jag märker att de gillar mig också. Det är vad jag tror i alla fall. Säker kan man ju aldrig vara säker på...

Hur som helst var det så pass kul att jag t o m lät mig övertalas att dra något av mina skämt. Inför kameran. De skrattade, men det är då ingen garanti att jag inte kommer att tycka det blir fånigt i efterhand...

Jag ville verkligen göra reklam för den kursen då den gav mig så mycket. Anna, intervjuaren, blev sugen på att gå en standupkurs, så jag lyckades åtminstone inspirera henne. Därmed får jag vara nöjd.

Efter inspelningen körde jag till Frihamnen och Jarowskij där jag hade bestämt träff med Mathias, producenten för Tro hopp och kärlek. Jag gillade verkligen honom så det var kul att se honom igen. 

Han visade mig runt där. I ett stort kontorslandskap trängs en massa människor som jobbar med alla deras olika produktioner. Det var spännande att se. Han visade mig också några klipp på kommande avsnitt... Hm.., hm... Jag har minsann lite åsikter om klippningen här... Men vad kan jag göra åt det? Inget. 

Ikväll känner jag att jag längtar efter att skriva. Att komma in i min egen kreativa process. Får se om jag kan komma till ro tillräckligt för det, efter den här roliga och innehållsrika dagen.

Hur har din dag varit? 
I

torsdag 10 september 2015

Tro hopp och kärlek del 2


Egentligen borde jag väl ha skrivit det här inlägget i tisdags, direkt efter programmet. Men med barn som ska läggas och därefter en massa snack på chatten med de andra medverkande tjejerna, hann det bli för sent. Sen har jag haft intensivt på jobbet, och .... Ja, inte hunnit.

 Men nu. Nu ska jag försöka reflektera lite över senaste avsnittet.

 Jag har varit rätt nervös inför det här avsnittet. Anledningen till det är att jag grät under halva gudstjänsten. Det bara kom. Hela tiden kände jag kameran i fejset på mig och förstod att det skulle komma frågor om det efteråt. Mycket riktigt. Jag hann inte ens gå till kaffet innan de högg mig och sa att de ville ha en synk om det. Då svamlade jag om nåt, vet knappt om vad. När nu ingenting alls av detta kom med, har det ju varit helt onödigt att oroa sig. Kanske en lärdom för livet i övrigt också: oroa dig inte för eventuella problem som kan uppstå!


 Hur som helst.

 Det blir allt tydligare hur producenten, Mathias, valt att fokusera på vissa bitar och utelämna andra. För vår del, vi som träffade David, kom det t ex att handla nästan bara om detta med barn. Hur han ser på att vi har barn och förhållanden sen tidigare. Jag vidrörde också det i min dejt med honom, det är ett viktigt ämne, men det var långt ifrån det enda vi pratade om. Vi pratade om vad han förväntar sig för engagemang i församlingen av en fru … och om varför jag har en ganska negativ bild av kristna människor i mina romaner … Samt att han inte tycker så mycket om att bara sitta och äta när han dejtar, att han hellre pysslar med något. Jag berättade också något väldigt personligt för honom, en svår sak, som fick mig att börja gråta. En stor eloge för Mathias som genast sa att det inte skulle komma med, och som också höll det. Då fick jag förtroende för honom och tänkte att de vill göra ett seriöst program,

Mer om känslorna för David..,, Jag minns att jag var väldigt medveten om att detta verkligen inte bara var ett val för David, utan minst lika mycket för mig. För så är det hu i kärlek; It takes Two to tango😜 

I morgon ska jag till Stockholm. Då ska jag passa på att hälsa på Mathias, producenten. Det ska bli riktigt kul. Samtidigt ska jag visst få tjuvkika lite på kommande avsnitt....


måndag 7 september 2015

gudinna på SVT

I morse kom jag till jobbet som vanligt. Hade laddat rejält psykiskt eftersom jag skulle ha två klasser som jag sen tidigare vet att jag kan ha det rätt kämpigt med. De vet hur man testar en vikarie, om man säger så ... Det är många goa ungdomar, men i rollen som vikarie är jag inte mycket värd i mångas ögon, även om jag träffar dem ofta.

Redan när jag gick i korridoren kände jag att nåt vibrerade, men förstod inte av vad... Efter en stund hörde jag viskningarna ... "magdans"... "Tro hopp och kärlek" ...

Det visade sig att dessa ungdomar helt otippat hade sett mig på TV. Jag trodde ärligt inte att ungdomar såg på sådana program, men där hade jag alltså helt fel.

Oj, oj, oj. Om jag nu hade trott att de viskade med varandra och tänkte att jag var töntig som var med där, så hade jag också fel. De var mycket imponerade. Inte bara av själva grejen att jag var med på tv, även om det så klart var mycket stort för dem, utan också över att de fick reda på att jag var författare och dessutom kunde dansa magdans. De tyckte definitivt att jag skulle vara med och uppträda på deras fredagsunderhållning. Det var en stor komplimang, men jag avböjde artigt. Där har jag min gräns;) Jag råkade nämna att jag kommer att ha med min buktalardocka, vilket syns i en trailer, och då fick jag ännu mer beundran. Särskilt efter att ha gett ett smakprov på hur det låter när han snackar.

De var alla helt saliga av att ha sett nån de Kände på tv. Jag skojade med dem och sa att det ju var särskilt kul när det var en vikarie som de Alltid hade älskat. Då flinade de lite och fattade vad jag menade, för de har ju inte gillat mig nåt vidare.

Det var faktiskt riktigt kul att få prata om upplevelsen med dem. Jag kunde berätta att man aldrig riktigt ska lita på det man ser på tv. Det man ser visar bara en liten del av verkligheten.

Vi pratade också om hur man gärna vill visa sig snygg, men att det ibland ändå räcker att vara precis sig själv. När jag frågade dem om jag hade gjort bort mig i första avsnittet, var de alla helt överens. Nej! En kille gick t o m så långt att han utnämnde mig till Gudinna på SVT. Det var inte illa för att komma från en femtonåring.

Jag hoppas att stjärnglansen inte svalnar p g a nåt jag gör i morgondagens avsnitt;)

Det bästa av detta hoppas jag kommer att bli att jag från och med nu kommer att vara något mer än den trista vikarien i deras ögon, så jag lättare kan bygga relationer till dem. För med goda relationer, är lärarjobbet så mycket roligare. Även som vikarie.

söndag 6 september 2015

Kan jag tvinga henne att tala?



I våras började jag teckna porträtt. Jag var nästan som besatt. Tecknade hela tiden. När jag tittade på ett av porträtten, som jag bara tecknat helt fritt utan att ha nån modell, insåg jag att det var hon som var huvudpersonen i min nya roman.

På porträttet sitter hon och läser något. Jag tror att hon sitter vid datorn och läser om huset hon bor i, och om människorna som tidigare bott där. De har nämligen börjat ta kontakt med henne på olika sätt så hon vill ta reda på så mycket som möjligt om dem.

Jag vet mycket väl hur allt ska sluta, och ungefär vad som händer längs vägen. Det är en spännande historia. Ändå har gnistan inom mig slocknat. När jag skriver upplever jag det som torrt fnöske. Visserligen vet jag att resultatet inte behöver blir sämre på grund av det, men det är så klart mycket roligare för mig som författare om jag känner hur det lever inom mig när jag skriver. 

Därför har jag bestämt mig för att börja titta på det här porträttet. Försöka få henne att tala till mig. Inspirera mig till att verkligen vilja skriva ner berättelsen. Självklart går det inte att tvinga, nån, inte ens ett dött porträtt, men försöka går ju.  Alla sätt är bra, utom de dåliga, brukar man ju säga:) 

Hur brukar du göra för att få tillbaka inspirationen?

lördag 5 september 2015

Tredje gången gillt, eller är det bara början?

Trots att jag redan har varit ute och föreläst en del i olika sammanhang, blir jag fortfarande förvånad när jag ser mitt eget namn i en annons. Den första oktober ska jag till Borlänge och föreläsa om Fisken i snön med hälsning från hospitalet, inbjuden av epilepsiföreningen där. Det är tredje gången jag föreläser om den i ett sådant sammanhang och jag är så glad och tacksam för det. Det innebär att jag har gjort ett bra jobb vid tidigare tillfällen, om ryktet går så att säga och jag får fler bokningar. `Självklart hoppas jag på fler föreläsningar framöver! Den här gången känns det extra spännande eftersom det är en öppen föreläsning på biblioteket. Här kan ni läsa lite mer om det.

Bor ni i närheten av Borlänge, är ni välkomna att komma förbi och lyssna och säga hej!

fredag 4 september 2015

Är det din novell som blir film?

Jag hittade nyss en spännande novelltävling. Förutom att jag blir sugen på att testa själv, tänkte jag att det kanske finns någon av mina läsare på bloggen som har lust att pröva lyckan!

Kulturama söker noveller som ska göras om till kortfilmer. Förutom äran att få novellen omgjord till film, så kan man vinna 4000 kronor. Visst låter det lockande?

Läs mer om tävlingen här.

Lycka till!

Tankar kring Tro hopp och kärlek del 1

Jag sitter och funderar på min upplevelse av Tro hopp och kärlek. Jag tänkte att jag skulle försöka blogga om det, även om det är lite knivigt eftersom jag inte får skriva nåt som på minsta sätt kan antyda hur det hela slutade. Det enda jag kan göra är att reflektera över det som hände i samband med varje avsnitt som sänds.

Jag anlände till Tyringe rätt sent en kväll, stressad av att leverera barnen hos deras pappa och katt med ungar hos min mamma 12 mil bort. Då var nästan hela filmteamet där, samt alla tjejer utom två. De satt alla samlade runt matsalsbordet och hade precis avslutat sin middag/kvällsmat. Jag minns att jag genast tänkte att de i filmteamet verkade så spännande. Jag gillar såna där kreativa och skapande människor, så i den skaran trivdes jag, med en gång.

Att ställas öga mot öga med fem andra damer som ska dejta samma man ... Hur känns det?

Man kan säga så här, att det första jag gjorde var att konstatera att herregud, vilken udda skara damer vi är. Udda på så sätt att vi verkligen alla verkade så olika. Var fanns den gemensamma punkten, som hade fått David att vilja träffa oss? Eller var det just spridningen, att vi alla hade tilltalat honom på olika sätt?

Eftersom mitt intresse för David vid ankomsten var relativt löst, bara en öppen nyfikenhet, kände jag inte minsta lilla konkurrens från nån av dem. Annars hade det varit lätt att redan från början spekulera i vem han skulle gilla bättre än mig. Å andra sidan är smaken som baken, så hur skulle jag redan då kunna veta vem han ev skulle föredra?

Jag gick in i det hela med inställningen att jag om inte annat skulle få en sjutusan till rolig upplevelse. Och det hade jag, både framför och bakom kameran. Vi skrattade så mycket tillsammans, vi tjejer. Skojade. Skämtade. Ibland rätt ekivokt, vilket kanske inte passar när man ska dejta en präst ... Dessutom tänkte jag att det skulle bli intressant att fundera lite mer på var jag egentligen står kring tro och kyrktillhörighet. Det fick jag också möjlighet att göra.

Att sitta i synk (intervju) med filmteamet var också roligt. De kommenterade att det märktes att jag var författare, för jag var talför, fann orden lätt. I efterhand kan jag tänka att jag fann dem lite för lätt. Kanske jag borde ha tänkt mig för lite också innan jag svarade ibland ...

Ända sen inspelningen har jag funderat över hur jag kommer att te mig i bild ... Varit lite orolig faktiskt, med min noja över att jag tycker att jag är så ful;) Det jag kan konstatera är att jag i första avsnittet inte hade nåt att oroa mig för. Jag tycker nog att jag såg rätt normal ut. Sa inget dumt heller. Jag hann inte göra det. Det var så lite tid jag fick i rutan, om man jämför med all tid som man egentligen filmades.

På min dejt med David t ex ... De tog med biten när jag berättar om att jag har dansat orientalisk dans i kyrkor. De tyckte väl att det stack ut, profilerade mig på nåt sätt, i jämförelse med de andra. Vi pratade om en hel massa andra saker.

Det är väl så det kommer att bli i fortsättningen också. Att det som visas inte visar den fulla sanningen om det som egentligen hände.

Mer än så här vågar jag nog inte skriva om det hela. På tisdag visas avsnitt nummer två. Efter det kan jag komma med fler reflektioner. Det är spännande att se de andra prästernas dejter också, ska tilläggas.

Har du sett programmet?

torsdag 3 september 2015

Jaha. Marknadsföring igen. Orka.

Det är en balansgång, detta att dela med sig av sin glädje över saker som går bra, och risken att folk ska tänka att man bara skryter.

Jag delade mitt blogginlägg om signeringen idag på facebook. En vän till mig kommenterade då: "marknadsföring igen. Orka". Med det antar jag att hon menade att hon var less på mina inlägg som hon bara tyckte var marknadsföring.

Varför kan man inte få vara glad över saker, oavsett om det råkar handla om att folk tycker att det jag gör är bra? Särskilt när så mycket annat i livet är så negativt.

,I mitt facebookflöde är det fullt av diverse uppdateringar om kreativa processer och länkar till diverse tidningsartiklar, radioinslag. Ibland orkar jag inte läsa eller lyssna, men jag gläder mig ändå över mina författarvänners framgångar. Eller musikervänners framgångar.

 Därför tänker jag fortsätta att vara glad. Och berätta om det. På samma sätt som jag delar med mig av min frustration över det som inte går vägen.

Om det är så att någon inte vill läsa, är det bara att strunta i det. Valet är fritt.

I folkvimlet på Ica Maxi

Idag har jag varit på Ica Maxi i Jönköping och signerat böcker. Det var inte med några höga förväntningar jag åkte dit, utan jag tänkte att "ja, ja, jag får väl testa detta också."

Förutom att jag redan efter 10 minuter sålde första boken och därefter sålde mer än jag nånsin hade hoppats, så var det många saker som hände som jag vill dela med mig av.

Det kom förbi en utländsk familj, muslimer antog jag p g a kvinnans slöja. Jag frågade dem om de läste böcker. Det gjorde de, sa de och berättade att deras favoriter var Astrid Lindgrens böcker. De ville gärna läsa sånt som lärde dem om svenska seder och historia. Då presenterade jag ungdomsboken Kyrkan brinner för dem som ju handlar om Sveriges första civila krig, där danskarna brände ner kyrkor och hela byar där de drog fram genom Småland. De tyckte den verkade oerhört spännande och köpte den av mig. Vilken förmån att kunna hjälpa till att sprida kunskap om en viktig med relativt glömd del av vår historia till en familj från Irak.

När jag berättade om När minnen får liv för folk, var det flera stycken som sa "Den har jag hört om. Har du inte pratat om den i radio?" Jodå, visst har jag gjort det, för sisådär 2.5 år sen. Tänk att folk fortfarande minns det. Det är rätt fantastiskt ändå. Gjorde jag ett sånt starkt intryck, eller kanske det är så att radiolyssnare har gott minne överlag? Jag lyssnar tyvärr själv sällan på radio, så jag vet inte.

En dam som var där och köpte en roman, tittade på alla böckerna, även dem för barn och öste beröm över dem. "Vilka fantastiskt fina böcker du skriver". Det värmde mig i hjärtat, för jag önskar ju verkligen att mina böcker ska göra skillnad.

Tre människor av alla jag träffade idag påpekade att de hade sett mig i tv, varav två till och med mycket väl visste var och när. Alla dessa tre var män, i övre medelåldern. Ingen av dem hade jag förväntat mig skulle titta på ett sådant program. Tänk så fel man kan ha om folk ibland.Man ska helt enkelt aldrig döma hundar efter håret:)

Ja, så ni ser att jag hade en rätt rolig dag idag, i folkvimlet på Ica Maxi. Nästa torsdag ska jag dit igen. Vad månne hända då?

tisdag 1 september 2015

jag hann inte göra bort mig i alla fall

Så mycket tid jag har ägnat mig åt att våndas över Tro hopp och kärlek, programmet jag medverkar i. Funderat över hur jag kommer att framstå.

Ikväll var premiären.

Hur mycket tid fick jag i tv-rutan? Kanske en halv minut:) Fördelen med det är att jag inte hann göra bort mig redan från början i alla fall. Så våndan kvarstår till nästa avsnitt om en vecka.

Kattmamman firar min tv-premiär med att ta in en levande mus i lägenheten. Jag hör dem utanför min stängda sovrumsdörr. Stackars, stackars mus.

Kommer jag att kunna somna med deras "lek" i öronen?

söndag 30 augusti 2015

Vart tog hon vägen, den där sprudlande Malin?

Med tanke på att jag kallar mig Författare, skriver jag förfärande lite.

Jag har ju ett nytt manus på gång, ett manus med stor potential. Ändå går det trögt.  Det går rätt trögt med det mesta numera, om jag ska vara ärlig. Kommer inte så mycket längre än till soffan.

Är rädd att min vantrivsel på jobbet börjar leda till en förtärande trötthet och leda. Jag ids inte ta itu med någonting. Inte ens med sådant jag normalt brukar tycka är roligt.

På tisdag börjar tv-serien jag är med i. Tro, hopp och kärlek. Där kommer en sprudlande glad Malin att synas. En stark och kreativ Malin. Vart tog hon vägen?

Kanske jag hittar igen henne? Har ni några förslag på var jag ska börja leta? I blåbärsskogen? På en cykeltur? Bland akrylfärgerna? Kom igen, jag är öppen för förslag, med reservation för att jag inte kommer att idas följa era goda råd:)


lördag 29 augusti 2015

Behöver jag inte längre några testläsare?

Jag insåg plötsligt att jag skrivit nästan 100 sidor på nya manuset utan att enda människa har läst en enda rad. I mina andra manus (förutom ungdomsromanen) har jag haft folk som läst och kommenterat redan tidigt i processen. Hm. Funderar på om detta är ett tecken på att:

1. Jag är säkrare i mitt skrivande och själv vet hur jag vill ha det och inte behöver hjälp i början
2 jag är räddare för kritik nu än förut och därför vill vänta tills jag själv är mer säker på att det håller.

Jag tror nog att det mer lutar åt punkt nummer två. Jag har blivit så fruktansvärt självkritisk, vill att det ska vara bra med en gång, trots att jag vet att de andra manusen inte heller var perfekta från början. Jag hoppas i vilket fall som helst, att det kommer att Bli bra, oavsett när jag släpper in testläsare i processen som kan hjälpa mig att se eventuella brister och göra manuset Ännu bättre.

egoboost

Jag fick en egoboost. Skulle fika. Damen i kassan sa: 

Är det inte du som skriver böcker? Jag läste den om den handikappade kvinnan. Den var jättebra.

Hurra. Jag finns. Jag syns. Jag är.

Självklart existerar jag även om jag inte blir igenkänd, eller ens skulle skriva böcker. Men ibland kan det ändå kännas lite trevligt. Åtminstone när det är förknippat med något positivt!

Ha en trevlig lördag alla!

fredag 28 augusti 2015

Hur skulle man kunna välja någon?

Den 26 maj föddes de. Mina älsklingar.

I tre månader har jag älskat och vårdat dem, men också suckat över deras framfart här i lägenheten. Känt mig bunden av att inte kunna resa så mycket jag velat under semestern eftersom jag varit tvungen att ta hand om dem. Svettats i värmen, då jag inte kunnat ha fönster öppna av rädsla att de skulle rymma.

Igår var det dags för den förste att lämna hemmet. Idag var det dags för den andra. Det känns så fruktansvärt tomt, men samtidigt skönt att slippa ansvaret.

Jag funderade på hur det hade blivit om vi valt att behålla en av dem. Hur skulle vi ha kunnat välja? Det hade känts som ett svek mot den vi  lämnade bort. Inte älskar jag nån av dem mer. Däremot har jag älskat dem på olika sätt. Haft olika relationer till dem. Ungefär som med barnen.

Jag vet att båda katterna kommer att få det riktigt bra i sina nya hem. De är glada, nyfikna och sociala katter. De har haft en bra tid här hos oss som ungar.

Det har varit helt fantastiskt att få vara med om detta en gång. Nu är det dags att sterilisera kattmamman. Om hon skulle bli dräktig en gång till och om tre månader föda kanske upp till fem ungar, skulle jag nog börja gråta.

Här är sista fotot av mig och lilla Gömstället som från och med nu kommer att heta Lilla Grå.


torsdag 27 augusti 2015

Sänder en tanke till Gud och Universum

Jag försörjer mig huvudsakligen som lärare på deltid.

Dessvärre vantrivs jag nåt så vansinnigt! Jag kan inte exakt peka på vad det är som gör att det är så, därför kan jag inte medvetet förändra situationen. Nåt annat rimligt jobb finns heller inte att byta till. Jag kollar regelbundet.

Därför går jag ständigt med en klump i magen. Vill inte gå till det jobbet!

Min stora önskan är att få jobba mer med mitt eget skapande! Skrivande, föreläsande, buktalande, stand up. Det är det jag gör bra!

Därför sänder jag idag en tanke till Gud, Universum, Platsbanken eller vem/vad som lämpligen kan ta sig an min önskan och uppfylla den.

Under tiden kämpar jag på med kommunjobbet på skolan och söker själv möjligheter till jobb inom det jag brinner för!