jag tolkar tarotkorten på mitt sätt

Jag vet inte om det för att skjuta upp skrivandet, eller om det är för att jag verkligen tycker det är så roligt att måla ... hur som helst har jag blivit som besatt  att göra just det. Tidigare i sommar målade jag akvarell, men idag plockade jag fram akrylfärgerna.

Eftersom jag i sommar även har börjat tränga in i tarotkortens symboliska värld, bestämde jag mig för att försöka tolka ett av korten i en egen målning.

Här är resultatet. Det är sannerligen inte någon stor konst, men roligt var det. Om ni lyckas gissa vilket kort det är, är ni riktigt duktiga.

Får jag höra en gissning?

vår sommar i symboler

Jag fick för mig att måla en akvarell med symboler för vad jag och barnen har gjort i sommar. Just nu är symbolerna väldigt tydliga och jag förstår precis vad de står för.

Det blir spännande att se om jag gör det lika tydligt om fem år.

Hur som helst var det ett roligt sätt att dokumentera det vi har varit med om.

Hur gör ni med era minnen? Är ni duktiga på att göra fina scrapbooks, skriver ni dagbok, eller sparar ni dem bara i era hjärtan?

Risken finns att jag försöker igen. Och igen.

I måndags var jag i Göteborg och körde ett stand upnummer på 2långgatan comedy club. Det är nästan omöjligt att själv avgöra hur det gick, mer än att det kändes rätt okej.

Som tur är fanns där en tjej som själv brukar uppträda, som jag nu i efterhand har frågat för att få ett litet omdöme. Så här svarade hon:

Jag är ju inget proffs, men några reflektioner jag har är att du skulle kunna göra dina punchlines lite tydligare. Jobba mer med pauser och tempo i ditt berättande. Du hade några riktigt solida skämt som verkligen håller för att bygga vidare på! Ibland kände jag att du tappade publikkontakten, men det är JÄTTEVANLIGT bland nybörjare, och eftersom det här var typ nästan första gången du körde så tycker jag ändå att du hanterade scenen bra!

En sak du gjorde bra var att du inte verkade bli distraherad. Ibland har jag sett folk gå upp och helt komma av sig så fort publiken ger minsta ljud ifrån sig, men det hanterade du bra.

Jag tycker att du var bra! Jag hoppas verkligen att du har lust att komma tillbaka och även att du fortsätter på andra scener, för det mesta som man kunde invända mot i ditt framförande är ju sånt som övas upp genom att man bara kör på. Som sagt, dina skämt var det inget fel på! Jag tror att många blev förvånade att en nästan-pastor som dessutom hade med sig sina barn, skämtade om snusk, så där fick du nog många pluspoäng hos publiken! Du kan absolut fila på fraseringen i skämten och även, som sagt, göra punchlinesen tydligare, men överlag är du riktigt duktig! smile emoticon

Risken finns att jag kommer att testa igen. Och igen. Och igen. 

Inte kan jag väl skylla på Gud

Jag kan knappast klandra Gud. Det är väl knappast ens församlingsmedlemmarnas fel, inte mina bibellärares fel.

Eller?

Det jag funderar på allt mer är att jag nu först runt 40 gör så mycket av det jag alltid drömde om som ung, men som det aldrig blev något av då. På gymnasiet började jag en teaterlinje på Katedralskolan i Växjö. Då hade jag siktet inställt på en skådespelarkarriär, eller nåt annat inom teatern. Författare låg väl på listen av drömmar också. Under den tiden kom jag i kontakt med karismatisk kristendom, kristendom på gränsen till den som Livets ord stod för. På ungdomars sätt blev jag rätt uppslukad av det där. Man kan tycka att där Gud finns, skaparens Gud, där förändras människor så att de lever upp och verkligen blir de sanna, äkta människor de är tänkta att vara. Så blev det inte för mig. Tvärtom.

Jag minns att en av mina klasskompisar påpekade vid ett tillfälle att jag blev så förändrad. Negativt förändrad. "Din livsglädje är borta", sa hon. Så drastiskt tycker jag inte att det var, men lite rätt hade hon. Det kan jag se nu. Under åren som följde dog jag. dvs det som är Jag. Min personlighet. Mina intressen. Jag slutade spela teater. Slutade drömma om en teaterkarriär.

Jag blev som en andligt uppblåst ballong. Ett tomt skal. Det var som om jag gömde mig bakom den där andligheten, inte vågade upptäcka världen där utanför, bli den jag verkligen var. Inte hade jag egentligen någon kontakt med Gud heller, utan hade en dogmatisk tro.

Under åren har jag gått bibelskola. Jag har läst teologi. Arbetat som missionär. Under de perioderna har jag känt mig  torr. Tom. Det är först när jag vandrat min egen väg, fri från dessa sammanhang som jag blommat upp. Kunnat ägna mig åt det som verkligen är Jag. Som fått mig att känna att jag lever.

Jag har tävlat i bugg. Tränat och uppträtt med orientalisk dans. Skrivit böcker. Börjat uppträda som stand upkomiker. Medverkat i (än så länge hemlig) tv-serie. Ska snart spela in kortfilm.

Vad det beror på att jag inte kunnat göra allt det här  under åren med församlingen, vet jag inte. Beror det måhända på att jag ibland fått höra att jag släppt in demoner i mitt liv genom att dansa salsa? Att människor blivit besvikna på mig när de hört att jag dansar magdans? Jag vet inte. Kanske det till viss del har med allmän mognad att göra. Att jag först vid 40 har den mognad och det självförtroende som krävs för att våga pröva mina vingar.

Hur som helst.. Jag kan väl  som sagt knappast klandra Gud för att det tog så lång tid för mig att veckla ut mina vingar och flyga. Jag skyller inte heller på församlingen och bibelskolorna.

Men tacksam är jag . Att jag idag är fri att vara den jag är. Utan någon annans åsikt.

drömmar som slår in

Tidigare i somras stod jag i ett visst sammanhang inför tv-kameror (vilket ni kommer att bli varse så småningom, men ännu så länge lite hemligt). Då fick jag mersmak av det där, minns att jag tänkte att det vore kul att göra nåt mer filmaktigt, kanske agera i en film. Och nu ska jag göra det. Visserligen bara i en scen i en liten okänd kortfilm. Men ändå. Tänk att "drömmarna" kan slå in så snabbt.

Vad har ni för drömmar, stort som smått?

Bullmamma

Bullmamma är det som gäller i trendiga mammakretsar,

det har jag sett i alla forum jag helst undviker
eftersom dom bara påminner mig om vilken misslyckad mamma jag är
som bara bakar vanliga kanelbullar, när
barnen tigger om nåt sött och gott
men kanelbullar ska man inte baka, har jag förstått
för det är lika ute som att titta på en tjocktv,
det vet jag nog, trots mitt skrala tekniska cv.

Det är cupcakes man ska göra
för att barnen verkligen förföra,
muffins i stora formar med rosa hjärtan på,
dekorerade med silverkulor och färgad grädde så
dom liknar små konstverk
och gör dem till mer än vanliga bakverk
Det är därför man kan kalla dem för cupcapes istället för muffins som vi sa när jag var liten
och som faktiskt precis lika bra tillfredsställde aptiten

Jag letar upp bakformerna i butiken, men dom stora med rosa hjärtan på är slut
så jag hittar några med gula och blå stjärnor som ser nästan likadana ut

Ja, bullmamma är det som gäller i trendiga mammakretsar,
men jag struntar i formarna, i allt som mig bara hetsar
Jag lägger ner en påse mjöl i vagnen bland mjölk, bröd, frukt och rotsaker
innan jag tar min plats längst bak i kön med alla mina saker

Knullmamma ska man också vara,
tänker jag, det har jag minsann fått erfara
och jag kommer att tänka på vad jag läste i Expressen
att par som hånglar och rör vid varandra minskar stressen.
Man får inte glömma bort sin partner bara för att man fått smått
det leder aldrig till något gott
det kan också leda till skilsmässa, på grund av att man slutat gulla
och vem vill förresten leva utan en karl som hela tiden vill knulla.

Det verkar som om kvinnorna ändå har lättare än männen att glömma detta
för männnens snoppar vill lika mycket som förr, vill samma sak, med samma hetta
och det påminner om att man verkligen borde vilja låta honom ta i en
och klokt är det ju för utan att knulla spricker relationen sen
och stressen blir också högre om man inte gör det,
så det är bäst att aldrig nånsin säga njet.

Ja, knullmamma ska man också vara,
tänker jag och känner runt hjärtat en snara
när ett paket kondomer åker ner
(måtte det aldrig blir några småbarn mer)
för i vagnen sitter redan en unge med överfylld blöja
och minsann har han även en nerspyad tröja

Ja, blöjmamma är vad jag faktiskt är
det må vara hur det vill med stress och det där
Till barnens behov jag alltid först måste se
sen får det som sker mellan lakanen ske om det sker
Lagom framme vid kassan ser jag att jag har glömt
att fylla på blöjlagret som där hemma är tömt
Jag lämnar min plats längst fram i kön,
går bort bland hyllorna och försöker dölja mitt stön
samtidigt som jag slänger ner fem paket blöjor till ljudet
av sonens skrik

Det gömmer både bullbak och erotik

Nu blir det film också

Nu har jag gjort det igen. Hoppat på något smått galet, bara för att jag inte kan låta bli. Igår var jag i Växjö på casting inför en kortfilm som ska produceras av filmbolaget Laterna Magica film. Jag gjorde det mest för att det är spännande att se hur en sån där casting går till.

Vi var inte många där, de flesta andra var väldigt unga, men det spelade ingen roll för mig. De började med att låta oss alla få framföra en egenvald text. Själv valde jag en av dikterna jag läste på poetry slam och det visade sig tydligt att den gjorde sig mycket bättre som monolog. Jag fick göra den flera gånger utifrån diverse direktiv från regissören i gänget. Bl a skulle jag göra den som något salongsberusad. Det var svårt, men roligt och utmanande.

Därefter fick vi göra improvisationer tillsammans i olika gruppkonstellationer. En gick ut på att vi inte fick använda riktiga ord, utan bara agera med kroppen och prata gibberish. Det blev så himla bra scener i sin enkelhet.

Att få spela teater igen på det här sättet var så längesedan och jag kände att jag levde upp. Tyckte att det var genuint roligt. Tyckte nog att jag gjorde det bättre än när jag höll på med det som ung. Är mer trygg nu. 

Teamet skulle efter castingen diskutera om vi fick vara med och snarast möjligt höra av sig till oss. 

Idag fick jag mejl. De vill gärna att jag medverkar i filmen. Förutom att det blir roligt att vara med i filmen känns det riktigt roligt att få bekräftelse på att jag inte var helt kass under castingen. Visserligen sa 7-årige sonen att "du suger ju inte i alla fall", men att få bekräftelse även från de som "kan", det kändes riktigt roligt. 

Så nu vänner; nu läggs även filmskådis till min lista av erfarenheter!

Ses vi på filmpremiären?