Kärleken dansar högt över bergen

För tre år sedan var jag och barnen för fösta gången på fantastiska Korrö folkmusikfestival utanför Tingsryd i Småland.

När vi åkte hem därifrån och barnen sov i baksätet var jag så uppfylld av musik att jag hittade på en slinga med både text och musik som var inspirerad av all fantastisk musik jag lyssnat till.

Den där musikslingan har följt sedan dess. Jag har hela tiden velat skriva mer, göra en hel visa av den. Jag hade en klar idé om vad den skulle handla om och har prövat mig fram och funderat på om det jag redan skrivit skulle vara versen eller refrängen. 

Nu i vintras kom jag mig äntligen för att göra en hel låt utav det. Det märkliga är att trots att jag skriver både skönlitteratur och dikter, så tyckte jag det var rätt svårt att få ihop texten. Grejen är ju att man är så låst i formatet, då den ska passa ihop med melodin. Hur som helst så fick jag ihop det till sist. Jag blev riktigt nöjd. 

Jag sjöng in den i all  enkelhet och la ut i en folkmusikgrupp på FB. Där skrev jag att jag själv så klart  och tydligt hörde i mitt eget inre hur kompet skulle låta. Då fick jag ett erbjudande av en grupp i Uppsala att de kunde kompa åt mig. Det var ett helt fantastiskt erbjudande då deras sound skulle passa min låt perfekt, men jag avböjde det ändå, då de bor så långt bort. Åtminstone i förhållande till mig som håller hur i jönköpingstrakten. 

Nu ångrar jag mig lite och funderar på att höra av mig till dem igen. De kanske skulle kunna göra ett arr och spela in, som jag sen skulle kunna använda mig av via datorn om jag någon gång skulle vilja framföra sången.

Lämna gärna ett omdöme, så länge ni inte sågar den helt;)

omöjlig kärlek

Om du är den jag Tror att du är,
då är jag dig inte värdig

Om du Inte är den jag tror att du är,
då vill jag inte ha dig

Så lätt är det att skriva en bok

Nu ska jag berätta för er hur fort och enkelt det är att skriva en bok, åtminstone i teorin.

Mitt nya bokmanus består redan av ca 70 sidor. De där sidorna består till största delen av påbörjade, oavslutade kapitel. Förstår ni vad det innebär?

Nej. Men det ska jag nu förklara för er.

Tänk er att varje sida av de där 70 får en sida till. Det är inte så mycket att skriva. Då har jag plötsligt 140 s. Och om det krävs 2 sidor, för att avsluta alla påbörjade kapitel så har jag redan 210 s. Därtill krävs det ju många fler opåbörjade kapitel, vilket gör att jag i ett nafs får ihop ett manus på ca 300 sidor.

Ni ser.

Det är lätt som en plätt att skriva en bok;)

Kaffe är viktigare än både intervjuer och skräp

Jag skriver i all enkelhet för Kyrknyckeln, en tidning som delas ut fyra ggr/år av Svenska kyrkan till alla hushåll här i Bankeryd. Jag intervjuar diverse intressanta människor och gör ett reportage om det.

Sist hade jag bestämt träff med ett äldre mycket engagerat par här hemma, men glömde alldeles bort det och var på väg med en massa skräp till sortergården när de kom. Vilken tur att jag inte hann åka och vilken tur att jag hade hunnit få ut skräpet från hemmet. Nu kunde jag utan att skämmas alltför mycket ändå bjuda in dem i mitt hem som planerat.

Nyss stod jag i duschen i allsköns ro och planerade min dag. Tänkte att jag skulle ta en tur till sortergården efter frukosten (ja, jag är lite sen i starten idag) och slänga skräpet jag rensade ut från stugan häromdagen. Då slog mig plötsligt tanken att jag ju hade bestämt träff med bibliotekariechefen kl 11 för att prata om flytten till nya lokaler. Vilken tur att jag kom på det.

Det verkar finnas ett samband mellan att intervjua för kyrknyckeln och slänga skräp. Jag kanske helt enkelt ska strunta i att skriva upp i almanackan vilka tider jag ska träffa nån för intervju, och istället helt förlita mig på det faktum att nästa gång jag är på väg till sortergården; då ska jag istället stanna upp, försöka komma på vem det är jag ska träffa, och var, och göra det istället för att ägna mig åt skräpet?

Det kanske till och med är universums sätt att rädda mig från det tråkiga jobbet att åka dit? För vid båda dessa tillfällen har jag ju fått helt legitima skäl att skjuta upp det ytterligare en liten stund? Den tanken känns tilltalande.

Nåväl. Det får vara hur det vill med det (tänkt med glimten i ögat). Idag ska jag i alla fall försöka hinna med båda delarna. Men först en snabb kopp kaffe. Det är viktigare än både intervjun och skräp.

stand upkomedi istället för världsliga saker

Nu har jag ägnat flera dagar förra veckan åt att leta efter en försvunnen nyckel, igår råkade jag backa in i en annan bil och idag har jag varit i sommarstugan med mäklare.

Det är helt klart för mycket världsliga, praktiska ting att reda i just nu.

För att råda bot på det bokade jag genast in mig på två olika klubbar för stand up, där man som rookie har möjlighet att köra sina nummer. Det första blir i Göteborg den 13 juni på andralång comedyclub, den andra blir i Stockholm på Big Ben Pub.

Jag gick en kurs i stand up i våras och har testat vid ett par tillfällen, vilket har gått över förväntan. Men de säger att det krävs 100 ggr för att det ska sitta riktigt bra, så det är bara att nöta vidare med sina skämt.

Kanske vi ses i Göteborg eller Stockholm?

En röd liten stuga

Jag har en sommarstuga. Jag köpte den för 13 år sedan, i samband med min 30-årskris brukar jag tänka. Då hade jag ingenting. Ingen man, inga barn, ingen fin lägenhet.

"En sommarstuga ska jag i alla fall ha".

Så tänkte jag, och köpte en liten stuga i Trånghalla som ligger ca 1 mil utanför Jönköping. Där finns varken el eller vatten indraget, men den är väldigt mysigt. När jag väl är där, njuter jag verkligen av lugnet det ger mig, samtidigt som jag snickrar och grejar med olika projekt.

Problemet genom åren är just att jag så sällan åker dit. Det blir helt enkelt inte av, av olika skäl.

Jag har ofta tänkt att antigen gör jag ett ryck och renoverar upp den, drar in el och vatten så att man lättare kan bo där över längre tid, vilket jag har noll budget för, eller så säljer jag den. Ändå har jag inte kunnat förmå mig till att göra det. Den är ju trots allt mitt lilla smultronställe, om så bara ett fåtal gånger om året.

Nu känner jag tydligt att jag måste ta ett beslut. Det är inte försvarbart längre att ha en fastighet, om än bara en liten stuga, som får stå och förfalla. Det är ju det den gör, om jag inte lägger ner något arbete på den. För mig kommer det att bli den stora frågan nu i sommar. Sälja. Eller behålla, med allt vad det innebär.

Om jag säljer kommer jag Aldrig mer på att få känna doften av solvarm stugaltan på morgonen eller ligga i hängmattan mellan de två höga ekarna. Å andra sidan, om jag säljer kommer jag att få loss ett antal tusen kronor som jag kommer att kunna uppleva mycket somrigt med på annat håll för.

Ja, Det finns många för- och nackdelar i de flesta beslut man måste ta i livet. för min sinnesfrids skull, vet jag att jag borde sälja. Allt man äger, kräver också tid och engagemang, vilket är en bristvara för mig. Min tid och engagemang går ju i första hand till annat.

Hur skulle ni resonera i en sån här situation?

Expressen och panikångest

Tidigare i våras blev jag intervjuad för Expressens Hälsomagasin om panikångest. Med tanke på att så många kvinnor drabbas av det (visst är det märkligt att det främst drabbas kvinnor... eller kanske inte egentligen), tvekade jag inte en sekund att ställa upp. Jag är inte ensam om att drabbas av panikångest. Tvärtom. Dessutom tror jag att jag har kommit rätt lindrigt undan, i det stora hela.

Jag tror att det är min egen psykiska skörhet som gör att jag väljer att skriva om det jag hittills gjort. Jag tycker om att lyfta fram det som sällan blir sett eller hört. Min nya roman kommer att skilja sig från de andra på det sättet; i den finns ingen ohälsa.

Hur som helst: om något i mitt liv kan hjälpa andra människor, blir jag glad. Det må vara genom det jag skriver i bloggen eller böckerna, eller det som kommer fram i olika intervjuer.

Om min erfarenhet av panikångest kan ni läsa här.

Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter, så lär jag mig själv mer också!