Är det känsligt att fråga om människors yrken?

Idag har jag för första gången fått ett inlägg i en grupp på Facebook borttaget. Det känns så nytt och ovant att jag nästan känner olust.


Så här var det.


Generellt sett upplever jag att människor tycker att det är okej att raljera över dansband. Många av mina bekanta har fördomar om vilka som dansar,  vilka samhällsklasser de kommer ifrån och vad de jobbar med och så vidare. För egen del tycker jag att det kan vara härligt att inte veta det här om dem jag dansar, eftersom det inte är det som är viktigt, utan att det är dansen som är i fokus. Ändå kan de här attityderna från människor i min omgivning få mig att ibland undra hur det egentligen ser ut på dansgolvet.


Därför la jag ut en fråga i en dansgrupp på facebook jag är med i om det. Jag motiverade frågan  med detta, att jag så ofta möter fördomar om oss som dansar. Jag var också tydlig med att vi inte ÄR det vi jobbar med, men att det ändå är spännande att se variationen.


Det drösade in svar. Jag fick veta att folk var undersköterskor, chefer, lokalvårdare, kemister, journalister. poliser, lastbildschaufförer, arbetsförmedlare och en massa annat. Det var riktigt häftigt faktiskt att se vilket bredd rent yrkesmässigt det finns ute på dansgolvet. Det var inte utan att jag själv blev konfronterad med egna fördomar och blev förvånad. En nyttig erfarenhet.


En och annan ifrågasatte frågan och undrade vad den hade med dans att göra, men några av de andra svarade då att eftersom så många svarat så var det nog många som tyckte det var intressant att veta. De skrev också att ingen troligtvis skulle anteckna namn och yrke för att använda i något annat sammanhang.


I min värld var detta en helt oskyldig men ganska intressant fråga. Jag la ingen värdering i den. Jag tvingade ingen att svara.


På samma sätt frågas det ibland i mina författargrupper vad folk jobbar med, förutom skrivandet. Det är lika spännande där att se bredden. Dock finns det inte lika många förutfattade meningar om skrivande människor som om oss som gillar bugg och fox vilket gör att frågan (för mig) inte är riktigt lika intressant.


Hur som helst. Efter en stund märkte jag att mitt inlägg var borttaget. Det måste ha varit någon som rapporterade det till administratören för gruppen och därefter togs det bort.


Det är ingen big deal egentligen. De tyckte kanske helt enkelt inte att det passade in i gruppen. Men jag tycker alltid det är så jobbigt om nån tycker att jag har gjort fel. Trots att minst 60 svarade på min fråga, går jag med känslan att jag har gjort bort mig. Jag hoppas att det inte upplevdes som att jag "trampade någon på tårna", för det var inte min avsikt.


Nåväl. Lika lite som jag kommer ihåg namnen på dem som svarade på inlägget, lika lite kommer kanske de ihåg att det var jag som ställde frågan. Så viktig är jag ju inte:)


Men utifrån den här erfarenheten ställer jag en fråga till er.


Tycker ni att det är känsligt att fråga om människors yrken?

Att kombinera jobb och familjeliv

Jag tycker om när jag kan kombinera mitt "jobb" med saker som är roliga för oss som familj.
Den här helgen lyckades jag med det.
Jag skulle åka till Norrköping och hänga konst på My Art Factory, ett nyöppnat galleri, samt medverka en stund på vernissage. Eftersom jag inte kunde byta helg med pappan var jag tvungen att ta med barnen. 
Det råkar vara så att jag har en hel del kompisar i Norrköping, så vi övernattade där. Kompisen har två pojkar i samma ålder som mina och de har träffats några gånger förr, men det var ett par år sedan nu. Ändå dröjde det inte länge förrän de hade riktigt roligt tillsammans. Jag och mina vän Maija kunde ha våra härliga givande samtal precis som förr. Det kändes varmt i hjärtat att vi har återtagit kontakten med varandra efter den här lite längre pausen, både för min och barnens skull.
Utställningen blev också väldigt fin och lyckad. Galleriet ligger i det gamla, mysiga området i Norrköping. Mina "konstgardiner" gjorde sig väldigt bra där tycker jag. Det gladde mig att jag fick en del positiv respons.
Har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska göra ett besök där. Väl värt det!
Hemma har jag nu dragit igång ett projekt ommöblering som jag redan ångrar. Jag önskar er en trevlig och lugnare kväll än jag har:)

kampen om flashigaste biljardbordet

Efter sonens krokidoltårar igår över att ingen i skolan tycker om honom, skulle han idag leka med en kompis. "Tyvärr" bestämde jag och kompisens mamma att de skulle leka här. Detta passade honom inte alls.


"Vad ska vi leka med då?" var hans fråga.


Tja. Jag medger att vi inte har en massa flashiga tekniska prylar. Vi har inte precis varenda playstation, nitendo, Xbox och allt vad det heter. Jag köper inte hundratals leksaker som kräver batterier eller trumset med blinkande lampor.


Tydligen har alla andra kompisar alla dessa prylar. Det är därför det är så mycket roligare att leka hemma hos dem, tycker sonen.


Jag vill inte att mina barn ska behöva känna sig som ufon. Det känns dock ofta som om jag i egenskap av ensamstående mamma inte har råd och möjlighet att ge barnen något som får dem att känna att de är med i "gänget". Kompisar lyckas ibland genom små kommentarer få mina barn att känna att det de har inte duger. När den yngste sonen fyllde sju år t ex, fick han två presenter av mig. Självklart fick han även av pappan och hans nya tjej och från mormor och morfar, moster osv, men från mig blev det två. Två saker han hade önskat. Två saker efter min ekonomiska förmåga just då, varav en ganska dyr. När han berättade för kompisen vad han hade fått, frågade han "Fick du bara det?".


Jag måste erkänna att jag blev ledsen. Jag måste erkänna att jag faktiskt även blev lite arg. Helt ärligt måste jag erkänna att jag nog lät lite skarp i rösten när jag sa att det väl inte var "bara" två presenter.


Å andra sidan, även om jag hade haft bättre ekonomi är jag inte mycket för denna hysteri kring prylar och leksaker. Förutom att de hela tiden kommer en massa nya småprylar, pokemonkort, beyblades och jag vet inte allt, kan jag till exempel nämna att barnen genom åren har fått många radiostyrda bilar i olika sammanhang. De har inte varit roliga att leka med särskilt länge. Dessutom ha de tenderat att gå sönder, för mina barn är inte särskilt aktsamma om saker dessvärre. Därför är det inte roligt att köpa en massa leksaker till dem. Särskilt bra för miljön är det ju heller inte.


Kanske tycker kompisarna att vårt hem är tråkigt, som inte har allt det där de är vana vid hemifrån. Å andra sidan har vi så mycket annat, som de uppenbarligen inte är vana vid. Bland annat verkar de flesta kompisarna faktiskt tycka att det är roligt att spela på vårt piano när de är här, eftersom de inte själva har något hemma. De plingar dessutom gärna på mina gitarrer. Många gånger är jag med och leker kurragömma med dem och får då höra att jag har så bra gömställen:) Fantasilekar är väldigt vanliga här och jag är glad när deras kompisar också vill vara med på sådant. Trots alla tillrättalagda saker de matas med, finns fortfarande ett behov av fantasi.


Den här gången tillbringades en hel del tid ihop med kompisen i köket tillsammans med mig. Vi bakade sockerkaka och kladdkaka. Därefter spelade de på biljardspelet som köptes för en mycket billig peng på Erikshjälpen till julklapp. Det var mycket större, finare och roligare än det nya som kompisen hade spelat på hemma hos en annan kompis tidigare i veckan.


Så nog duger det med ett hem som inte är fyllt av allt annat man "måste" ha. Nu råkade vi ju visserligen vinna i kampen om häftigaste biljardbordet, men det var bara en slump;)

Att vara utan kompisar eller styra sin egen tid

När jag skulle lämna min son till skolan i morse efter jullovet var det näst intill omöjligt att få iväg honom. Han hade ont i kroppen. Han hade ont i benet. Det var det ena och det andra. Tålmodigt lirkade jag med honom, så länge det fortfarande fanns tid för sådant, för jag märkte att han inte var sjuk. Ju senare vi blev, desto mer försvann mitt tålamod. Måste man gå, så måste man ju liksom gå. Så är det bara.
Då brast det för honom. Han storgrät. Ingen tyckte om honom. Ingen skulle bli glad att han kom till skolan. Alla hatade honom.
Mitt modershjärta höll på att brista över hans olycka. Samtidigt undrade jag vad som i all sin dar får honom att känna så, med tanke på att jag tycker att det verkar som om han trivs bra i skolan och har kompisar.
Nåväl, jag lyckades få iväg honom något försenat med löfte om att jag skulle stanna en stund. Som tur är arbetar jag hemifrån på tisdagar med mitt författande och skapande, så ingen annan blev lidande av detta.
Det tog bara en timme, sen viskade han till mig att jag kunde gå. När jag hämtade på eftermiddagen var det en helt vanlig glad kille som mötte mig.
Hur kan det svänga så, från ena stunden till en annan? Hans olycka i morse var kanske ett uttryck av oro efter att inte ha varit där på några veckor. Något annat kan jag inte komma på.
Det hoppas jag att det är i alla fall. Att känna en sådan där vånda varje dag inför att gå till skolan är ju fruktansvärd, oavsett om man är barn eller vuxen. N
är jag tänker på mig själv så känner jag ungefär samma sak inför att återvända till mitt kommunala arbete imorgon efter lika många veckors lov som sonen.
Ingen tycker om mig där. Ingen har saknat mig.
Ärligt talat är det nästan så att jag skulle vilja lägga mig under täcket och gråta precis likadant. För vem vill inte vara omtyckt och saknad på sin arbetsplats?
Jag njuter av att arbeta hemifrån. Styra min egen tid, min egen arbetsplats. Ligga i sängen och skriva. Sitta i fåtöljen framför teven och måla illustrationer till min bok. Sitta vid köksbordet och skulptera samtidigt som jag tittar på roliga youtubeklipp. Det är verkligen underbart.
Men att ha arbetskamrater som man trivs med är minst lika viktigt. Både barn och vuxna behöver känna att de är omgivna av människor som tycker om dem om dagarna.
Jag hoppas att jag kommer att vara lika glad imorgon när jag går hem från jobbet som min son var idag när jag hämtade honom på skolan. Jag måste hoppas att min oro också bara är ett uttryck av för många veckors ledighet. Annars får jag ta ett djupt andetag och vänta in nästa tisdag då jag återigen visserligen är utan arbetskompisar, men åtminstone styr över mig själv.

Offentliga rum

I Bankeryd där jag bor fick vi för ett par år sedan ett nytt bibliotek. Nytt såtillvida att de bytte lokaler.
Resultatet blev ett fantastiskt mysigt, hemtrevligt och inbjudande bibliotek som verkligen lockar till långa besök. Man vill gärna hänga där, läsa tidningen, spela spel, kolla runt i bokhyllorna, ta en kopp kaffe.


Besöksstatistiken har ökat och även utlånen. En orsak, förutom att det är så fint så klart, är att de har något som kallas för meröppet. Det innebär att alla över 18 år med lånekort har möjlighet att komma in dit i stort sett dygnet runt. Även när det inte är bemannat. Vilken tid på dygnet jag än kommer dit i något ärende, brukar det vara någon mer där. Någon som sitter och bläddrar i en tidning i en fåtölj. Någon som sitter vid bordet och studerar. Någon som lämnar tillbaka böcker.


Jag älskar sådana här offentliga samlingsplatser där man kan få lite social kontakt, utan att för den skulle behöva känna någon. När jag är där känner jag mig aldrig ensam utan som en del av en osynlig gemenskap.


En annan sak de har börjat med på det nya biblioteket är att de har en konstvägg. Där får lokala konstnärer hänga sina verk månadsvis. Min kompis dotter som är 11 år har till och med visat sina fantastiskt vackra fotografier där. Det är spännande att från gång till gång se vad som hänger på väggen. Vilken enorm skaparglädje det finns runt om i stugorna, tänker jag. Jag har en grannpojken som också är 11-årsåldern som är fantastiskt duktig på att teckna. Honom har jag uppmuntrat att fråga om han får ställa ut sina bilder. Tänk att vara så ung och få chansen att visa upp det man gör. Det kan verkligen ge de unga den bekräftelse de behöver för att våga välja efter hjärtat när de blir äldre och ska göra yrkesval.


Nu i januari är det min tur att visa lite av min konst. Sedan jag började måla och skapa för ett år sedan har jag hunnit måla Mycket. Det är ibland svårt att välja vad man ska ha med. Jag vill att det på något vis ska hänga ihop, bilda en enhet. Den här gången valde jag några akvareller som är tämligen abstrakta, en lek med färgen. Jag tänkte att det kunde passa på ett bibliotek där många av besökarna är barn.


Det finns många sådan här offentliga samlingsplatser och som tur är finns det väl något som passar oss alla på ett eller annat sätt. För visst är det trevligt att komma ut och se folk, även om man inte bestämt personlig träff med någon?


Vilka tilltalas ni mest av? Krogen? Kaféer? Gymet? Eller kanske ett bibliotek, precis som jag.

Lite saknad gjorde susen

Mina barn har varit hos sin pappa sedan i torsdags kväll. Det var längesedan de var där så länge. Ena sonen ringde  till mig.  Det hördes att han längtade hem.



Saknaden känns bra. Både hans. Och min. För jag har också saknat. 

I all varagsturbulens med trots och annat stök hinner jag sällan sakna dem. Känner ofta ett behov av att få vara ifred.

Men jag älskar ju dem. Därför var det skönt med några fler dagar på egen hand så jag hann komma ifatt mig själv och börja sakna.

Dessutom har jag träffat vänner. Det händer sällan numera, tycker jag. Det gjorde mig gott!

En av mina vänner, författarkollegan Maria Bielke von Sydow, satt modell när jag försökte skulptera hennes huvud. Ett roligt, spännande, men svårt projekt. Jag hann bara göra grunden när hon var här, men fortsätter finliret utifrån fotografier. Det är nytt för mig, att jobba med lera. Jag njuter av det. Känslan att mejsla fram något ur den är fantastisk. Det är så härligt att se ett ansikte t ex börja komma till liv under mina händer.

Jag har även försökt göra klart några målningar som ska på utställning i Norrköping på fredag.  Det är två gardinlängder av målarduk. Jag har målat en tidigare som mina vänner beställde. Nu testar jag att göra två i samma färgskala, men olika eftersom jag målar intuitivt. Till det har jag brett ut mig i vardagsrummet. Det är en frihet att kunna bre ut sig precis hur mycket man vill.

Summa summarum av helgen;

Jag mår bra av lite mer barnfri tid så jag hinner sakna dem

Jag mår bra av att träffa vänner

Jag mår bra av att skapa

Hoppas ni har fått göra saker i helgen som ni mår bra av.
(de hopplöst fula radbrytningarna  i mina inlägg är nåt som jag inte lyckas styra över själv)

tröttheten - ägget eller hönan?

Jag måste erkänna att jag är trött.




Jag -  är - TRÖTT.




Trött på att fixa bilar som går sönder.
Trött på att  ständigt laga hål på barnens kläder.
Trött på att köpa nya vantar, igen.
Trött på att installera program på datorn.
Trött på att ladda ner program och spel på datorn.
Trött på att hålla reda på gympapåsar.
Trött på att stångas med trotsiga barn.
Trött på att försöka laga vettig mat åt barnen.
Trött på att försöka komma ihåg alla lösenord till allt och inget.
Trött på att vara tvungen att frakta skräp till sortergården utan var sig dragkrok eller bilsläp.
Trött på att alltid göra saker ensam.
Trött på att vantrivas på kommunala arbetet, utan möjlighet till annat jobb (som det har verkat hittills).
Trött på att ha så svårt för relationer till andra människor.
Trött på att ständigt vara en katastrof.
Trött på ...




Ja, listan kan göras lång. Tyvärr är mycket av det jag är trött på sådant som ingår i livet.




Är det kanske rent av detta som är livet? I så fall måste jag lära mig att uthärda det, för det mesta är sådant som inte går att välja bort.




Dessvärre är jag allra, allra mest trött på mig själv.




Trött på mig själv för att jag har så förbenat svårt att klara allt detta som så många andra till synes verkar hantera utan att gå under av stress och ångest. Hur har ni det med min tröttlista? Finns det några punkter ni känner igen er i eller tillhör ni den lyckliga skaran som klarar av livet utan att tröttas ut totalt?




Ja. Så går mina tankar ikväll, denna välsignade barnlediga kväll.


Välkomna till min blogg igen, ska jag väl säga förresten. Efter att ha varit utelåst från den i nästan ett år lyckades idioten som är jag äntligen lista ut att jag tydligen har två olika login till bloggkontot.


Det blir som en nystart för min blogg. Jag vet ännu inte riktigt vilken riktning den kommer att ta framöver. Någon "författarblogg" kommer det inte att vara, även om jag tänkte från början att det skulle vara det. Det finns alldeles för många andra som gör det så mycket bättre än jag. Då skriver jag nog hellre om livet som det är för mig. Barnen. Kampen Mina drömmar och glädjeämnen. Depressionen som lurar bakom dörren. Igen. En återkommande oinbjuden gäst i mitt liv. Kanske är det den som gör mig så trött. Eller tröttheten som gör mig deprimerad. Vad som orsakar vad är inte alltid lätt att veta. Det är som med ägget och hönan ni vet, vad kom först?


Jag trevar mig framåt och skriver om det som kommer för mig i stunden och känns intressant att diskutera i tystnad med er.


I vilket fall som helst, välkomna att fortsätta följa min blogg. Kanske kan vi hjälpas åt att hitta något som leder oss vidare i livet mot hopp och tillförsikt!