När jag skulle lämna min son till skolan i morse efter jullovet var det näst intill omöjligt att få iväg honom. Han hade ont i kroppen. Han hade ont i benet. Det var det ena och det andra. Tålmodigt lirkade jag med honom, så länge det fortfarande fanns tid för sådant, för jag märkte att han inte var sjuk. Ju senare vi blev, desto mer försvann mitt tålamod. Måste man gå, så måste man ju liksom gå. Så är det bara.
Då brast det för honom. Han storgrät. Ingen tyckte om honom. Ingen skulle bli glad att han kom till skolan. Alla hatade honom.
Mitt modershjärta höll på att brista över hans olycka. Samtidigt undrade jag vad som i all sin dar får honom att känna så, med tanke på att jag tycker att det verkar som om han trivs bra i skolan och har kompisar.
Nåväl, jag lyckades få iväg honom något försenat med löfte om att jag skulle stanna en stund. Som tur är arbetar jag hemifrån på tisdagar med mitt författande och skapande, så ingen annan blev lidande av detta.
Det tog bara en timme, sen viskade han till mig att jag kunde gå. När jag hämtade på eftermiddagen var det en helt vanlig glad kille som mötte mig.
Hur kan det svänga så, från ena stunden till en annan? Hans olycka i morse var kanske ett uttryck av oro efter att inte ha varit där på några veckor. Något annat kan jag inte komma på.
Det hoppas jag att det är i alla fall. Att känna en sådan där vånda varje dag inför att gå till skolan är ju fruktansvärd, oavsett om man är barn eller vuxen. N
är jag tänker på mig själv så känner jag ungefär samma sak inför att återvända till mitt kommunala arbete imorgon efter lika många veckors lov som sonen.
Ingen tycker om mig där. Ingen har saknat mig.
Ärligt talat är det nästan så att jag skulle vilja lägga mig under täcket och gråta precis likadant. För vem vill inte vara omtyckt och saknad på sin arbetsplats?
Jag njuter av att arbeta hemifrån. Styra min egen tid, min egen arbetsplats. Ligga i sängen och skriva. Sitta i fåtöljen framför teven och måla illustrationer till min bok. Sitta vid köksbordet och skulptera samtidigt som jag tittar på roliga youtubeklipp. Det är verkligen underbart.
Men att ha arbetskamrater som man trivs med är minst lika viktigt. Både barn och vuxna behöver känna att de är omgivna av människor som tycker om dem om dagarna.
Jag hoppas att jag kommer att vara lika glad imorgon när jag går hem från jobbet som min son var idag när jag hämtade honom på skolan. Jag måste hoppas att min oro också bara är ett uttryck av för många veckors ledighet. Annars får jag ta ett djupt andetag och vänta in nästa tisdag då jag återigen visserligen är utan arbetskompisar, men åtminstone styr över mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar