Hur det misslyckade kan bli mer intressant

Idag på förmiddagen skulle jag fått besök av en god vän. Tyvärr fick vi ställa in det eftersom hon hade upptäckt löss i barnens hår och var tvungen att åka till apoteket och fixa lusmedel istället. Livet kom emellan helt enkelt.

Istället tillbringade jag min förmiddag framför teven. Jag tycker om att titta på Nyhetsmorgon och Malou efter tio.

Idag handlade det om kreativitet. Bland diskuterade de förhållandet mellan galenskap och kreativitet.

Vad tycker ni om det?

 

En av Malous gäster var hotellmagnaten Petter Stordalen. De pratade om hur mycket han hade vågat satsa genom sitt liv och nått enorm framgång. Han påtalade att han också hade gjort många, många misstag.

"Den som aldrig gör några misstag gör nog aldrig något över huvud taget", sa han.

Åh, vad det träffade mig!

Så skönt och befriande att höra!

Jag ska inte vara ledsen över saker som går fel i mitt liv.

Det betyder ju bara att jag faktiskt gör saker.

Jag utmanar mig själv.

Jag testar nya saker.

Jag håller mig inte bara till det trygga, invanda.

Bland alla saker som går snett, finns det ju också väldigt, väldigt mycket som blir bra!

Det behövde jag bli påmind om idag.

Samtidigt som jag tittade på teve, målade jag. Min son råkade ta ett kort på sig själv med min mobil och på något konstigt sätt blev det helt fel. Men detta misslyckade foto är så läckert att jag inte kunde låta bli att försöka måla av det. Det är ett bra exempel på hur det misslyckade ibland faktiskt blir mer intressant än det lyckade. Han har tagit en hel serie, med några skillnader sinsemellan. Jag tänker att jag ska göra en svit med dem, tre olika men ändå lika tavlor.

Det blev en härlig förmiddag, med vilande och skapande i en perfekt blandning. Tavlan är inte färdig ännu, ska jag väl tillägga.

Fikat med vännen får jag ta en annan gång.

Sockerkaka är det som gäller

Jag har tidigare bloggat om att min yngste son (sju år) helst vill leka hemma hos andra. Han tycker inte det finns  något att göra här. När han därför för några veckor sedan ville leka med en kompis, frågade jag uttryckligen om det gick bra att de lekte hemma hos dem. Annars hade kompisen givetvis varit välkommen hit.
När jag hämtade sonen kom mamman där och jag att prata om detta. Hon sa att hon tyckte det var så bra att jag var ärlig med att sonen ville leka där. Hon berättade att hennes son var likadan och helst ville leka hemma hos andra, men hon kunde inte med att "bjuda hem" sonen till kompisar utan sa alltid att det måste vara de  som bjöd hem.
Det samtalet var bra på många sätt.
Dels för att jag fick bekräftat att den kompisen jättegärna kommer hem till oss och leker, vad än min son tycker om det hela. Men också för att vi kom fram till att det är helt okej att göra som jag gjorde, särskilt om man samtidigt öppnar upp sitt eget hem om det inte fungerar hos den andra.
Därför kommer den här pojken att följa med hem hit efter skolan. Jag träffade mamman igår och pratade om det. "Det är roligt för honom att komma iväg", sa hon och undrade om de kunde leka här. Och självklart får han det.
"Ja", jublade han. "Vi bakar sockerkaka."
Det gjorde vi förra gången han var här och trots att han tröttnade halvvägs igenom baket så har det tydligen satt så pass stora spår i honom att han vill göra om det.
Så i eftermiddag vet jag vad som gäller.
Det blir en härlig eftermiddag. Jag är så glad när de har kompisar med sig hem. Det är roligt att lära känna dem.
Storebror däremot följer den här gången med en kompis hem och ska sova över där. Det känns också bra i mammahjärtat. Jag kan stå ut med mycket för egen del, så länge barnen har kompisar och mår bra.
Just idag får jag dock själv besök nu på förmiddagen.  En god vän kommer och dricker kaffe och försöker muntra upp mig i lite tråkigheter som hänt i veckan. Då blir det semlor. Men dem köper jag. Om inte kompisen insisterar på att vi ska baka dem tillsammans:)

Jag tackar min skyddsängel

Kanske det var min skyddsängel som började prata med mig häromdagen och gav mig inspiration till ett annat blogginlägg än det där vassa om kommunen som jag hade tänkt. Det är nog inte så uppskattat att skriva arga, upprörda inlägg om ens arbetsgivare.


Därför tänker jag inte göra det idag heller.


Istället lägger jag bara ut min senaste bild som jag målade på akvarellkursen. Det var vintertema med ganska fritt målande. Någon liten detalj fick vi själva välja att lägga in, och då valde jag att måla en häst. Jag har riktigt svårt att själv avgöra om det jag gör är bra eller inte, men jag kan säga att jag i alla fall tycker om den.

Det är tur att jag går akvarellkursen, annars hade det nog inte blivit så mycket målat med den färgen numera. Förra året höll jag på helt maniskt vid den här tiden. Jag blir helt matt bara jag tänker på det.

Har ni något som ni kan gå totalt upp i under vissa perioder?

 

Konsten att missa en kund

På lördag ska jag provläsa ur min nya barnbok om Vätterndeckarna på stadsbiblioteket i Jönköping. Idag åkte jag in till en skola för att dela ut infoblad om det. På bussen satt jag och formulerade ett blogginlägg i mitt inre. Det var ett vasst sådant, om mina erfarenheter av att jobba inom Jönköpings kommun. Vid bussbyte kom jag att snacka med en tjej, vilket blev ett samtal som fick mig att nu skriva ett helt annat inlägg.

Hon började prata om att moderna bilar är så breda. Det blir trångt när de parkeras. Jag höll med, för det har jag själv ofta tänkt på. Sen skrattade jag och sa att min bil inte är särskilt bred. Jag berättade om den gången när jag skulle till en utställning och inte fick plats med tavlorna i bilen utan fick släpa de stora åbäkena på buss istället.

Hon frågade vad jag målade för något och jag berättade. Vi pratade en stund om hur det var i "min bransch", om utställningar jag har haft och om det var svårt att sälja osv. Hon sa att hon hade tänkt att hon ville ha nåt stort med en massa färger. Jag trodde hon menade att hon ville testa att måla själv, så när vi skiljdes åt sa jag "lycka till nu med tavlan", varpå hon svarade att hon menade att jag skulle måla den. Sen var hon tvungen att kliva av och jag hann aldrig be henne kika in på min FB-sida där jag visar en del av vad jag gör, samt har kontaktuppgifter(!)

Så lag hade alltså en potentiell kund på kroken, utan att ens fatta det. Jag släppte henne utan vidare. Så dumt. Men så roligt också att ett samtal på busshållplatsen kan ta sådana oväntade vägar.

Nästa gång det händer (för visst kan jag hoppas på fler?) tänker jag vara mer uppmärksam. Den här gången blev det ingen försäljning, men ett blogginlägg blev det i alla fall.

Och mina tankar om kommunen. Ja, dem tar jag en annan gång.

Varför krockar jag så ofta?

I flera veckor, ja, kanske till och med månader, har jag haft regelbundna återkommande drömmar om att jag kör bil. I drömmen råkar jag alltid ut för någon sorts olycka. Antingen kör jag av vägen eller krockar.
Faktiskt riktigt obehagliga drömmar.
Nu kan ju drömmarna komma av att jag har bilen avställd fram till våren, pga att jag inte hade råd att köpa vinterdäck. Sådant kan så klart påverka. Att köra bil på ishala vägar med sommardäck är ju en skräckupplevelse på riktigt.
Men när jag dels tänker själv och även läser om vad bilar symboliserar i en dröm, så känner jag att det ligger väldigt mycket i det.


Att köra bil i drömmen visar ganska självklart på att styra livet, i den mån det går att styras. Att jag då drabbas av olika olyckor visar på en rädsla att förlora kontrollen. Det behöver inte vara negativt, för även positiva förändringar kan ju innebära att man för en period inte "styr" själv över livet.


Det är precis detta jag känner så starkt numera, att det är så många förändringar på gång i mitt liv, att jag inte riktigt hinner med. Det är både yttre och inre förändringar. Till det yttre hör bl a att jag håller på och byter jobb. Jag har ännu inte fått något, men jag är i alla fall kallad på en intervju (önska mig lycka till) och har även sökt några andra som jag hoppas på. Även om jag vet att jag verkligen behöver göra det, känns det lite otäckt innan det nya har "satt sig" i systemet. Likaså är det förändringar kring hur jag definierar mig själv i förhållande till mitt skrivande och skapande. Ekonomin har varit fasansfullt knagglig i vinter vilket jag skrivit om tidigare. Jag tycker att jag har tappat kontrollen över mitt hem och allt som krävs för att vardagen ska fungera, vilket får mig att känna mig helt misslyckad som människa i allmänhet och mamma i synnerhet. Stressdrömmar som hör ihop med detta är definitivt inget att förvånas över.


Ja, det finns mycket mer att fundera kring de här drömmarna om bilolyckor.


Jag är så fascinerad över hur drömmar så tydligt, men på ett symboliskt språk, kan visa var vi står i livet. Och för min del, mitt i alla dessa stressdrömmar, så klingar en strof från en gammal psalm i mitt huvud.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder.


Malin. Andas lugnt. Ta en dag i taget. Överlev den.
Det kommer en dag då du i drömmen kommer att sitta vid ratten till en Jaguar. Då kommer du att sjunga en annan psalm:




Då brister själen ut i lovsångsljud, tack store Gud, tack store Gud.


Se där. Nu kom det fram, referensen till det som finns inom den kristna tron. Och nog finns den där, även om den för all del blandas ihop med lite annat hokus pokus också;)

Det här med nakna människor

Idag har jag varit på en riktig happening.

Öppen kroki på Länsmuseet i Jönköping.

Under ett par intensiva timmar var min fulla fokus på att teckna, teckna och åter teckna. I höstas när jag gick en helgkurs i kroki tyckte jag att jag började få lite koll på det hela, men det här med kroki är sannerligen en färskvara, så nu kände jag mig som nybörjare igen. Dessutom var poserna inte längre än MAX fem minuter i taget, vilket Inte är mycket, åtminstone inte för en nybörjare. Som om inte den korta tiden var nog, så poserade de hälften av tiden tillsammans. Man skulle alltså hinna få med två människor i bilden på två(!)-fem minuter. Ibland var deras poser så komplicerade att jag skrattade högt åt mina egna taffliga försök.

Det var alltså vansinnigt svårt, men också en fantastisk upplevelse, för de hade en sådan härlig energi mellan sig som var spännande att försöka fånga. De poserade till musik, med en pose per låt, så det blev nästan som en stum teaterföreställning. Jag tyckte om att det blev en sådan sensuell och nästan erotisk känsla i deras poser.

Ibland var de nakna och ibland hade kläder på sig. Min kompis hade sin 11-åriga dotter med sig. Först tyckte hon det var pinsamt att de var nakna, men efter en stund tänkte hon inte på det. Det är ju så, att man är helt fokuserad bara på att hitta rätt linjer och skuggor. Det är svårare med kläder, för då  måste man ta hänsyn till färger på ett annat sätt, samt rynkor och veck.

De arrangerar sådant här fyra gånger per termin, så i vår blir det tre gånger till. Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna gå de andra gångerna också, för jag räknar med att bli bättre för varje gång. Bli snabbare och modigare med att testa nya sätt att teckna.

Jag väljer att lägga undan min prestige och vilja att vara duktig och lägger ut mina bilder här, även om de flesta av dem är rätt kassa(!!) Det kanske kan inspirera någon annan att våga försöka sig på kroki, men som tror att de inte kan.

Alla kan!

Det kanske bara inte blir så himla bra till en början:)

Nästa gång blir det bättre (hoppas jag)

 

Vad har Roger Pontare med Ryssland att göra?

Igår kväll tittade jag och barnen på Mello. Jag är inget jättefan av det hela, men de är det desto mer. I år är det i alla fall lite extra roligt att titta eftersom jag köpte biljetter till Andra chansen i julklapp åt oss. Därför är det spännande att följa och se vilka artister vi kommer att få se live.
Mina barn röstar, som de flesta barn gör. För att inte vara orättvisa och göra någon ledsen, får alla tävlande minst ett hjärta. Det tycker jag är fint av dem, att de tänker så.


När tävlingen var avslutad och det stod klart att Roger Pontare åkte ut blev min åttaårige son väldigt bekymrad. Inte för att han hade velat att han vann, utan för att Roger själv måste ha blivit jättebesviken.


"Tänk själv, att först gå vidare och hoppas att man ska vinna, och sen vara den ende som åker ut. Då hade det varit bättre att inte gå vidare alls. Han måste undra vad det är för fel på honom, varför ingen röstade på honom. Det skulle jag gjort", sa min och började nästan gråta.


Nu är ju reglarna som de är. Alla är införstådda med hur det är. Men jag kan förstå hur min son tänker. Framför allt är jag väldigt, väldigt stolt över att han känner en sådan empati, med den som "åker ut".
Det är en empati som behövs mer än någonsin, i den tid och värld vi nu lever i.


Det saknas empati och respekt på alldeles för många håll.


Jag läste till exempel ett inlägg på facebook om den nya lagen som gjort det lagligt för ryska män att slå sina fruar. Min kompis som delade inlägget är just nu i Ryssland och skrev att hon önskade att hon kunde skriva att det inte alls var så där farligt. Men hon kunde inte det, för under de dagarna hon varit där har hon fått höra sådana fruktansvärt hemska kommentarer från män att hon flera gånger faktiskt har börjat gråta. Det är inte Putin som är den farligaste mannen i Ryssland. Nej, det är de vanliga männen. De som tycker att de har rätt att slå sina fruar och ropa fula ord åt kvinnor ute på gatan.


Män. Helt vanliga män, kan man tro. Vill man tro. De är "inte ens muslimer", vilka i vårt land tyvärr (!!!!) ofta görs som de enda bovarna i alla sammanhang. Det här är män som till det yttre är så lika oss svenskar, men som ändå förvandlas till svin. Hur går det till? När går de över gränsen från att vara män som man kan umgås med och tycka om, till att bli män som man både är rädd för och föraktar på samma gång? Kan även våra vanliga svenska män förvandlas till monster? Vilka är varningstecknen man ska vara uppmärksam på, i mötet med nya manliga bekantskaper?


Hur många av papporna till barnens kompisar skulle kunna förvandlas till svin?
Hur många av dem jag dansar med när jag är ute på dansbanan är i hemlighet potentiella svin?


Än så länge är majoriteten av männen i Sverige tack och lov helt okej, men man hör ju också tillräckligt mycket om hemska, sjuka mail som skickas till kvinnliga offentliga personer för att begripa att ingenting är omöjligt här heller.  Och då menar jag bland svenska män som växt upp med våra svenska värderingar och normer, där det borde vara självklart med respekt och empati. Uppenbarligen kan det sjuka, respektlösa och oempatiska smyga sig in även här och ta över mentaliteten och synen på kvinnor. Det finns ingen skarp gräns mellan "vi och dem". Kan Ryssland sjunka så lågt i sin syn på kvinnor, kan även Sverige göra det.


Om vi inte vaktar på det som är rätt och försöker se till att vår närmsta omgivning lär sig känna empati och respekt.
Det är därför jag är så väldigt glad över min son. Att han faktiskt blev så där ledsen för Roger Pontares skull.


Det bådar gott för hans framtid i alla fall. Att han kommer att möta alla med respekt och empati.


(självklart jämför jag inte kvinnor med Roger Pontare i egenskap av förlorare, några som åker ut, men det begriper ni nog. Å andra sidan blir de ju förlorare i den nya ryska lagen, så viss likhet finns det ju faktiskt)