söndag 5 februari 2017

Jag och mina gubbar

Lägg till bildtext
Hemma hos mig behöver jag aldrig känna mig ensam. Dygnet runt har jag sällskap av alla mina gubbar:) En  del människor är omgivna av "spöken", dvs människor som fastnat mellan detta livet och nästa, men inte jag. Sådant har jag aldrig känt av. Istället har jag mina gubbar. Och kanske en och annan dam. De är inte så vackra, någon av dem, men jag tycker om dem. Det fula ger dem karaktär, tänker jag. Både de målade porträtten på trä och mina lerporträtt. Faktum är att jag har sålt ett av dem målade på trä, och haft intresserade kunder till många. En gallerist uttryckte också intresse för dem, i all dess fulhet.

Barnen har en kompis som bor granne med oss. Han tycker väldigt mycket om att måla. När han är här kommenterar han mina tavlor som jag har på gång. Oftast öser han beröm över dem. 
Det är roligt att han är så engagerad. Det blir på något sätt som att han och jag får en egen relation, på helt egna villkor. I våra samtal om konst är han inte barnens kompis. utan en jämlike. 
Det betyder mycket för mig. Det är roligt att verkligen på riktigt lära känna några av barnens kompisar. Jag hoppas att det kan betyda en del för honom också. Jag tror det. Han är 11 år, och då kan det nog kännas fint att bli tagen på allvar. 

 Idag var  han här igen. Han såg mina träporträtt och var mycket imponerad över dem. Faktum är att jag blir precis lika glad över det, som om jag hade haft dem på utställning och fått beröm. Det krävs inte mycket, för att jag ska bli glad.

Då tänker jag på de här orden:
Om man blir glad för lite, har man mycket att vara glad över.

Jag och mina gubbar önskar er en glad kväll:)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar