tisdag 31 januari 2017

Kan en mumie inspirera?



Vad har den här bilden på en egyptisk mumie att göra i min blogg?
Jo. Den har en viss roll i min nya barnbok om Vätterndeckarna Karla och Robin.
Jag samlar på bilder för att veta vad det är jag skriver om.
Trots att jag har skrivit sex böcker vid det här laget, tycks det som om förmågan att skriva och få ihop en berättelse totalt har försvunnit. Detta är andra delen i serien. Den första, Leksakstjuven, kom ut i höstas. Eftersom det är böcker för barn känner jag att nästa del måste komma ut detta året, Annars riskerar jag att missa läsarna som har gillat den första och spänt väntar på nästa.
Även om jag inte längre tror och hoppas på ett stort genombrott som författare, så är det roligt att fullfölja det jag planerat.
Därför försöker jag skriva, även om förmågan känns som ett minne blott. Inspiration bryr jag mig inte så mycket om. Jag vet att det går att skriva ändå. När jag till exempel skrev Kyrkan brinner (en ungdomsroman byggd på verkliga händelser under nordiska sjuårskriget), så var det på beställning av svenska kyrkan, så då gällde jobb. Bara jobb. Ibland gnistrade till med inspiration, men oftast fick jag skriva ändå, eftersom den också var tvungen att bli färdig på tid.
Alltså sitter jag här på min lediga dag och skriver några ord i taget. Det går mycket långsamt framåt. Barnen är hemma från skolan, krassliga, så ljudet av deras filmtittande och spelande susar i bakgrunden. För att över huvud taget får något gjort, tillåter jag mig att skriva riktigt dåligt. Det är bättre med en dålig sida, än ingen alls. Det går alltid att redigera i efterhand. Det är själva grunden jag vill få klar nu. Strukturen. Dramaturgin.
När jag sitter och tittar på bilder på mumier och annat spännande från Egypten får jag nästan lust att låta mina vätterndeckare göra en tidsresa till det forntida Egypten. Det är en spännande värld, tycker jag, men talar strängt till mig själv att det inte vore någon bra idé. Visserligen innehåller mina böcker ett visst mått av magi, men det där vore att avvika alltför mycket från första boken.
Jag gläds ändå över tanken.
Det visar att jag inte helt har tappat intresset och glöden för att komma på intriger till en bok.
Det finns nog hopp om fler, trots allt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar