onsdag 18 januari 2017

Jag har nog aldrig träffat gud

För ett tag sedan träffade jag en man för första gången. Mannen i fråga är gift med en tjej som jag känner. Eller kände kanske är mer sant, även om vi nu följer varandra på facebook. Hon och jag lärde känna varandra under den svunna tid då jag studerade teologi och var aktiv i en kristen församling.


Nästan det första mannen frågade var om jag var med i någon kyrka. Faktum är att det egentligen var den enda frågan han hade till mig. Inget intresse alls över vad jag jobbar med, mina barn eller något annat som annars brukar höra till att man frågar om, tycker jag. När svaret på hans enda fråga var nekande så kom följdfrågorna varför jag inte var det och jag lovar att det låg något klandrande i den frågan. Det finns många svar på det men inga som jag hade lust att delge honom. "Jag står inte ut med såna som du", kändes till exempel inte så lämpligt, med tanke på att han är gift med en gammal kompis till mig.


Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag kände av hans frågor. Uppenbarligen fanns det ett rätt och fel här, och mitt svar var så klart fel. Mitt svar gjorde mig till avfälling.


Det vore intressant att veta om han går på så här med alla människor han möter för första gången, eller om det bara var med mig. Kanske tog han sig rätten att kartlägga min andliga hemvist på grund av att hans  fru genom mina uppdateringar på sociala medier förstått att jag inte längre är aktiv kristen utan tvärtom står rätt långt bort ifrån allt sådant numera.


Säkert tyckte han att hans kallelse som kristen var att få mig på rätta vägar igen.


Han lyckades inte alls med det.


Tvärtom.


Det fick mig att känna både olust, skrattlust och irritation. Han förstärkte känslan av att jag definitivt inte vill tillhöra någon församling.


Under många år var jag själv en väldigt fanatisk kristen. Numera är det med skam som jag tänker tillbaka på mycket av den tiden. Jag tänker att risken finns att jag gjorde mig skyldig till liknande saker i min iver.


Det är intressant att se hur livet tar sig olika vägar från tid till tid och för person till person. Många av mina vänner från den här tiden är fortfarande aktiva inom någon församling. Det känns så främmande för mig. Ibland känns det som om de stagnerat. Mitt liv och mitt inre har hittat nya vägar. Det är så det ska vara, tänker jag, att vara människa.


Men kanske jag tänker fel.  Kanske jag är en avfälling. Men i så fall är det nog helt enkelt så att jag aldrig har träffat gud. Det får vara som det vill med det. Tillbaka till församlingslivet vill jag inte, varken med eller utan hjälp av den okände mannen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar