lördag 28 januari 2017

Stjärnorna är döda strutsar på himlen

Igår kom jag över en bok som hette Pojken som levde med strutsar, skriven av Monica Zak.
Den handlade om en pojke som vid två års ålder kom bort från sin mor under en sandstorm i Saharas öken.Alla trodde givetvis att han var död. Det var han inte, utan han hittades av en strutshona och hennes hane. De tog hand om honom som sin egen unge i cirka tio år, då han hittades av människor och faktiskt återbördades till sin ursprungliga familj. Under hela sitt liv hade han haft vaga minnen av sina två första år som människa och nu kände han igen sig och förstod att det var härifrån han kom. Så småningom träffade han även en flicka som han blev kär i och gifte sig med. Ändå var det inte självklart för honom att överge livet som struts.
Jag blev fast direkt.
Jag skummade på ett sätt jag aldrig tidigare har gjort för att snabbt läsa ut den.
Mitt hjärta grät över pojken som lärde sig att älska sin strutsmamma som sin sanna mamma, och som åt och levde som de gjorde, men som samtidigt alltid kände sig annorlunda.
Jag kände så starkt med strutsmammans kärlek till detta barn, så olikt hennes egna biologiska, och hur rädd hon var att han skulle försvinna.
Boken skildrade så fint kärleken mellan djur och människor, kärleken mellan "varelser" som egentligen inte skulle ha något med varandra att göra på det viset.
Det stod på omslaget att den byggde på verkliga händelser. Där fanns ett foto på Monica där hon sitter och dricker te med en man som sägs vara den här pojkens son. Det var han som berättade allt för henne.
Det får vara som det vill med sanningshalten. Jag blev ändå djupt gripen av boken, på ett sätt jag inte kan begripa. Och igår när jag tittade upp mot stjärnhimlen var jag helt säker på att det var döda strutsar som lyste där uppe. Det hade strutspojken lärt sig av sin strutsfamilj.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar