Den unika berättarrrösten, eller att skriva en ny bok

Jag har ibland hört att jag har en unik berättarröst. Det gör mig både glad och lite stressad varje gång, för jag har så svårt att själv sätta fingret på vad det skulle kunna vara som är så unikt. Frågan blir då; kommer jag att kunna ha det i nästa roman också?

Nu när jag sitter med mitt fjärde seriösa bokmanus, d v s definitivt tänkt för utgivning, så får jag verkligen bekräftat för mig hur svårt jag tycker det är med berättarrösten. Med det menar jag själva tonen, känslan i texten, det som kommer från mig. Anledningen till att jag tycker att det är svårt, är att jag skriver så olika sorters böcker. När jag skrev roman nummer två, Fisken i snön, ville jag komma så långt bort som möjligt ifrån tonen i När minnen får liv, som var debutromanen. Jag ville för min egen skull inte känna det som om jag skrev om samma karaktärer, om än i annan tid och plats. Därför tog det lång tid innan jag hittade en ton som jag trivdes med och var nöjd med.

Nu håller jag återigen på med ett nytt manus, som är helt olikt det andra jag skrivit. En stor skillnad är att jag berättar i tredje person, samt att jag följer flera karaktärer. Då blir frågan om jag ska följa dem riktigt nära, nästan som om det faktiskt är i första person, eller ska jag hålla en mer distansierad stil, där min egen röst får ett större utrymme.

Hur som helst får det inte bli platt. Jag har tidigare fått höra att jag är duktig på bildspråk, så det måste jag behålla. Men berättarrösten..? Hur får jag den så där bra och unik som jag vill att den ska vara? När jag läser det jag hittills skrivit, finner jag inget unikt, mest bara skit faktiskt. Nåväl. Jag vet ju också av erfarenhet, att skit kan förädlas. Jag måste inte hitta rätt med en gång. Jag har en tanke, en riktning i det jag håller på med. Om jag så måste skriva om och skriva om tills jag nästan spyr på det, så vet jag vart jag vill, och ger mig inte förrän jag når målet.