Midsommar i Fisken i snön, med hälsning från hospitalet

Kapitel 34

Träden, blommorna och doften de sprider är densamma som den har varit hela sommaren hittills. Ikväll upplever jag den ändå så mycket starkare. Kransen av björk och midsommarblomstren berusar mig med sin doft. Gör mig yr.

”Du ska också ha en”, säger jag till Frans och lägger den jag nyss lindat klart över hans röda lockar.

”Tror du att en krans i håret räcker för att förvandla mig till en ängel?”

Han sätter ihop händerna framför sig och lägger huvudet på sned så att kransen åker av.

”Du är dum”, säger jag och skrattar, även om jag tycker att han hädar som gör narr av de himmelska tingen på det viset. Med båda händerna lägger jag tillbaka kransen. Fingrarna rör vid hans hår. Det är mjukt. Lika mjukt som mitt eget hår mellan benen.

”Hur skulle du kunna förvandlas till något du redan är?”

Med nerfällda ögon säger jag det. Hettan i kinderna döljer jag genom att gömma dem bakom händerna när jag lägger min egen krans bättre tillrätta.

”Det kan inte vara mig du menar, min Elin, min ängel. Min alldeles egna ängel.” Han böjer sig fram och lägger läpparna mot mina. De suger sig fast i dem med samma smackande ljud som när griskultingarna diar suggan. Värmen sprider sig ner igenom kroppen.

”Men en ängel är du inte, inte ett himlaväsen.” Han mumlar, med munnen tryckt mot min. Jag har aldrig haft honom så nära mig, smaken av hans saliv är främmande, men jag känner att jag vill möta hans läppar, öppna upp dem med tungan och stoppa in den för att utforska hans tänder som lyser så starka och vita när han skrattar.

Jag gör det inte. Jag är rädd för vad han skulle tycka om mig om jag gjorde det.

”Min Elin, så vacker, så ljuvlig, så mycket kvinna. Nej, en ängel kan du inte vara. Därtill är du allt för jordiskt underskön."

Han lägger mig ner mot blomsterbädden och särar på mina ben. Han sätter sig själv med dem lindade runt höften. Det är som om benen famnar honom.

”De har dans i Korrö ikväll. De har majat stången.”

Ur skjortfickan plockar han fram en rund plunta av tenn. När han öppnar den känner jag med en gång att det luktar brännvin. Han lägger den mot sin mun som nyss varit så nära min och tar en klunk.

”Här.”

Jag tar emot den. ”Nej.”

”Varför då? Det är prima brännvin, köpt ända nere i Värperyd minsann, av Gertrud Månsdotter. Hennes brännvin är vida känt och det med all rätt. Smaka.”

Jag tar en klunk. Nog är det här annat än det jag tidigare smakat. Det bränner i halsen som det gör av brännässlor mot huden om man varit oförsiktig och gott emot dem. Jag måste vänta en stund innan jag kan svara honom.

”Nej, jag vill inte gå till Korrö.”

Hans skratt klingar ut som solstrålarna som silar genom trädkronan över oss.

”Varför inte det? Jag hörde att de hade fått dit en riktigt skicklig speleman, inte samme som brukar spela borta i Älmeboda. Jag vågar lova att det blir fart i dansen där.”

Han tar pluntan från mig och tar en ny sup. Därefter reser han sig och drar mig med sig upp.

”Och du min älskade, kommer att svänga allra bäst. Du har sannerligen lärt dig hur en kvinna ska röra sig för att förvrida huvudet på en karl.”

”Det är lätt att dansa med dig.”

Han lägger sin ena arm runt min rygg och tar min hand med den andra handen. Utan musik, men med ett mjukt nynnande, leder han mig i en vals. Jag blundar. Låter mig föras. Känner hur musiken och dansen tar över min kropp.

”Vi går till Korrö”, säger jag och tvingar honom milt att stoppa dansen. ”Men till dansbanan går jag inte. Aldrig att jag visar mig bland folk om jag inte är av nöd tvungen Vi kan dansa ändå, bara vi två, inne bland träden. Det har vi gjort förut.”

”Jag förstår inte varför du inte vill det, men jag gör som du vill. Aldrig att jag skulle göra något annat. Det förstår du nog, Elin.”

Han hade rätt i att det skulle vara fart i dansen på festplatsen. Det hör jag redan på avstånd, långt innan vi kan se den genom träden. Den majade stången ser jag först och därefter de för kvällen så uppklädda människorna. Dagen till ära bär flickorna sina färggrannaste förkläden och de ser ut som en blomsteräng där de står, samlade i en klump bredvid dansbanan. Jag borde känna igen dem. De är i samma ålder som jag själv, något yngre och något äldre, men inte mer än så. De gifta och stadgade bryr sig inte om midsommarkvällens fröjder. Om jag hade varit redig som barn, gått i byskolan som alla andra, skulle jag ha känt flera av dem. Åtminstone dem som bor åt Linneryd till. I Korrö finns ännu ingen skola så för barnen här är det lika illa ställt med bildningen som för mig.

Som det tidigare var vill säga. Nu kan jag både läsa och skriva lika bra som alla som redan från började klarade av sin skolgång. Tanken ger mig visst självförtroende och jag vågar gå med Frans ytterligare en bit in mot festplatsen.

”Jag behöver gå dit och prata med karlarna en stund”, säger han. Jag vill inte bli lämnad ensam, men nickar och säger att jag väntar på honom. Han har aldrig sagt var han bor eller arbetar. Första gången jag såg honom, trodde kärringarna i handelsboden att han var en av rallarna som byggde räls till Krösatåget. Nu tänker jag att det inte kan vara så. I stället måste han ha tjänst i någon av verkstäderna i Korrö, annars skulle männen här ha varit främmande för honom.

Han försvinner in bland träden. Ibland snubblar han till över någon rot och är nära att falla. Hur gärna vill jag inte skynda fram, ta honom under armen och hjälpa honom återfå balansen. Så som han gjort så många gånger under dansen. Han klarar det själv och fortsätter mot festplatsen.

Det är tydligt att där är fler flickor än karlar. Skaran av flickor som står och väntar på sin tur att få dansa fyller hela långsidan av dansbanan. Inte så många lediga karlar ser jag. Några står en bit bort och skickar en flaska mellan sig. Resten är uppe på dansbanen, svänger flickorna så våldsamt att de ömsom flämtar, ömsom skrattar.

Ett fruntimmer äldre än både jag själv och de andra flickorna lösgör sig från den väntande skocken och går åt Frans håll. Jag tycker att hon vinglar en aning och tänker att hon måste gå och tömma sig, att hon inte kan hålla balansen på grund av att hon är nödig. Trots de vinglande stegen är hennes gång bestämt och munnen plutar. Jag anar ett leende på läpparna.

”Jaså, han kom ändå, till sist”, säger hon och är i samma stund nära att ramla.

”God afton Stina”, säger Frans och lägger armen om hennes midja så hon står stadigt igen. ”Är hon ensam här ikväll eller har karln din gjort dig sällskap hit?”

Hon fnyser och jag märker att hon är äldre än vad jag till och med tyckte från början. Det är inte långt ifrån att hon kan vara i mors ålder. Ful är hon också, med de plutande läpparna som får henne att likna änderna på sjön.

Hon behöver inte längre Frans stöd, men gör ingen antydan att dra sig undan hans arm.

”Han kunde lika gärna ha stannat hemma, vad mig anbelangar, men han ska då alltid vara med överallt och glo. Till och med gudstjänsterna i Linneryd springer han till, vad nu det ska vara bra för, en hedning som han är. Det är väl för att få en skymt av henne. Efter alla år tror hon fortfarande att hon kan bli något mer än hans simpla hora. Ha. Blev hon det inte då, blir hon det väl inte nu heller, när han är bliven som han är.”

Frans skratt bullrar och får henne också att falla in i ett ljudlöst skratt.

”Men vem tar hand om dig då, på dansbanan, om han är på det viset?”

”Nämen, är det inte Märtas dotter som vågat sig hit.”

Rösten tvingar mig att vända uppmärksamheten från Frans och det okända fruntimret. Jag vänder mig om och bakom mig, alldeles nära, står Kråkjohan. Han svajar en aning där han står, men rösten är stadig och han tittar stint på mig. Jag vill inte prata med honom, men inte heller törs jag åta bli att svara. Vad druckna män kan ta sig förnär de inte får vad de vill, är ingenting jag vill ta reda på ikväll.

”Jo, nog är det Elin”, säger jag alltså och försöker återgå till att följa Frans förehavanden. Nu har han släppt det andliknande fruntimret.

”Hon är så grann så man tror att hon nästan är överjordisk”, säger han och får mig att vända blicken och titta på honom. Han har aldrig gett något sken av att hålla ordning på himmelska ting. Fast varför inte. Trots allt så går han ju i högmässan varje vecka. Något av prostens predikningar kan ha fastnat i hans rusiga sinne. Ändå måste jag tillrättavisa honom när han jämför mig vid dessa väsen.

”Vad då?” Han ser helt nykter ut när han frågar, förstår på allvar inte vad jag menar.

”Ja”, säger jag och ser i ögonvrån hur Frans och det okända fruntimret fortfarande är i samspråk. ”Vacker är jag inte.”

”Nej, nej, nej, nu förstår du fel. Ja, inte beror det på att du är … en smula märklig. Ja, det har man ju hört om. Det finns ingen i socknen som inte känner till det. Med en mor som din kan man inte bli ställd till doms av varken Gud eller människa, hur det än är ställt med en.

Han säger detsamma som Anna sa, och som både Ida och Magdalena har sagt. Deras ord har gett mig en känsla av frihet och lätthet, men Kråkjohans ord kletar sig fast vid mig och får mig att vilja stryka med handen över både ansiktet och kläderna. Han ska inte tycka något om mig över huvud taget. Inte om mor heller, för den delen. Hans åsikt om mig är som en objuden smekning av min kind.

Jag ryser och tittar bort mot Frans, önskar att han ska komma och rädda mig undan Kråkjohan. Nu har han äntligen lämnat kvinnan och gått bort till karlarna med flaskan.

”Det är annat med den där”, säger Kråkjohan och rör sig mot kvinnan som står ensam kvar där Frans nyss gjort henne sällskap. ”Nog för att hon är vacker, vackrare än vad ett stackars fattighjon förtjänar, men någon värme har hon inte. Det går inte att jämföra. Men en får vara glad att en har nån som håller en sällskap på ålderns höst. Det var längesedan min egen ängel ville ha mig.”

”Vad är det ni båda står och skvallrar om?”

Frans kommer bakifrån och lägger armarna om mig. I handen har han sin lilla flaska och han sätter den mot munnen. Först sin egen och sedan mot min.

”Inte lika god som den andra, men med kärlek går den ner.”

Jag låter munnen fyllas av drycken, sväljer allt i ett svep. Genom drycken som bränner känner jag närheten till Frans som fyller sin gom med densamma. Det är nästan som att på nytt känna hans läppar mot mina. När jag tar ett steg närmre honom vacklar jag till, känner hur det snurrar i huvudet, men hans hand är där och håller mig på benen.

”Jag såg nog att käringa min hade ett gott öga åt dig, blind är jag inte, även om jag är gammal. Men heder åt dig som inte tog´na utan är trogen din egen jänta. Och vilken jänta sen. Glad ska du vara att ha en sådan. Go´afton.”

Kråkjohan höjer handen och vinglar iväg mot den som jag nu förstår är hans kvinna. På något sätt hänger de ihop, även om hon är okänd för mig. Hon väntar inte på honom, utan har försvunnit ur synhåll. Han verkar inte bli ledsen för det, för jag ser hur han i stället tar sikte mot skaran av flickor som väntar på att bli uppvaktade. Vad han säger till dem vill jag tänka lika lite som det han sa till mig. Jag tar flaskan från Frans och tar en ny djup klunk.

”Han pratar bara en massa strunt den där”, säger jag. ”Inget skvaller som är värt namnet ens en gång.”

Frans skrattar och vänder mig mot sitt håll och lyfter upp min haka med fingrarna. ”Jaså, det säger du. Och vad är det för skvaller som skulle vara värt att prata om då? Följ med mig så ska jag se till att Korröborna och hela socknen får något att skvallra om.”

Med skratt och vilda krumsprång springer vi hand i hand bort från olusten som Kråkjohan gav mig och jag välkomnar lusten som stiger inom mig. Inte ens att jag tycker mig ana en skymt av Hulda längre in bland träden släcker branden inom mig. Det måste vara en synvilla, sprungen ur suparna som jag tagit emot av Frans.

På rygg, liggande på sommarens egen bädd, med ängsklockor som kudde låter jag honom kyssa mig som jag aldrig har blivit kysst förut. Som ett dibarn suger jag tag i hans tunga och släpper den inte förrän jag av nöd måste när jag inte har någon luft kvar. Flämtande tumlar vi runt i gräset och skrattar och kysser varandra om vartannat.

Pirret i kroppen avslöjar att anfallet varade länge. Ögonen, liksom kroppen, är tunga och vill inte riktigt vakna tillsammans med mig. Inte undra på att Frans sover vid min sida, med högljudda snarkningar. Han tröttnade väl på mig, när jag utan vidare försvann från det vi gjorde. Jag rodnar och känner med handen mot läpparna. De är ömma. Smaken av honom dröjer sig kvar där och jag slickar med tungan. Försiktigt reser jag mig upp, tänker att jag ska låta honom sova vidare. Kjolen har åkt upp under den vilda leken och jag ser på låren att min månadsblödning har kommit, trots att jag inte väntar den ännu på ett tag. Skötet ömmar och det är som om det hemliga innehållet där innanför är på väg att tränga sig ut. Det måste vara brännvinet som har runnit rakt genom kroppen och bränt mig där nere också. Jag hade tagit både två och tre supar ur Frans plunta. Tyngden i huvudet beror heller inte bara på mitt anfall. Så mycket begriper jag. Jag rättar till kläderna så gott jag kan, trots att jag säkert inte kommer att möta någon under min vandring hem.

Med en lätt smekning av hans kind, kyssa törs jag inte göra när han sover, säger jag farväl och vänder åter hem till mor och mormor.