Jag har en stark tro på det andliga, på budskap av olika slag. Man må kalla det profetior, spådomar eller mediala budskap, det gör detsamma. Det är något jag tror på. I princip. Självklart finns det oseriösa utövare av dessa konster också, som bara pratar strunt eller som ser budskap i allt och inget, men det förtar ju inte sanningen hos dem som faktiskt har förmågan att se och höra.
Jag är själv en av dem som i viss mån kan göra det, men, som med så mycket annat, krävs det övning för att utveckla den gåvan/förmågan. Numera är jag därför väldigt otränad i det, men tänker att jag nån gång ska ta tag i det. Tyvärr är det svårt, tycker jag i alla fall, att känna in budskap som gäller en själv. Det är svårt att tömma sitt sinne helt på sin egen vilja och önskemål, för att helt opartiskt ta in vägledningen i ens liv.
Jag har en god vän som har en stark medial gåva. Han tillhör inte en av de där flummarna som jag kallar dem, som ser tecken och budskap i allt, utan är en helt vanlig, jordnära kille. Alldeles nyligen sa han saker till mig som gjorde mig jätteglad. Det var saker som jag ville höra, saker som bekräftade sånt jag själv känt och som stärkte mig. Han sa "go for it". Ändå sitter jag här nu och törs inte riktigt tro på det. Det är visst lättare att ta till sig sådana där allmänna, vida tilltal, än konkreta, här och nu. Det känns som om jag plötsligt bara är "stor i orden, men liten på jorden".
Uppenbarligen prövas jag nu i min tro på de där andliga budskapen som vill guida oss genom livet. Här har jag alltså ett val; strunta i vad han säger och välj den säkra vägen och ingenting riskera - med följden att jag kommer ångra att jag aldrig försökte, eller lyssna till honom - med följden att det kan gå jättejättebra, alt att jag kanske kommer att känna mig lite dum om det går åt skogen (samt att min tro på detta med budskap får sig en liten törn på vägen).
Hur skulle ni ha gjort?
(jag valde att ta risken ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar